Tufsan har varit på vift

... bara sen niosnåret i morse, men jag har varit väldigt orolig ändå. Jag är bortskämd med att de kommer så fort jag visslar - det brukar räcka med att jag lutar mig ut genom fönstret med en diskret busvissling, så dröjer det sällan mer än några minuter förrän de skuttar fram och huj uppför kattrappan. OK, sommartid kan det ta lite längre tid, men nu har det ju varit rejält kallt ett tag och de har mer eller mindre varit innekatter. Inga längre utflykter.
Men de senaste dagarna har det funnits indikationer på att Atossa löper. Hon är steriliserad men... ja, jag ska inte gå in på några detaljer, det är rätt onödigt faktiskt, men hon har åbäkat sig. Jag fick lite dåligt samvete för att jag tyckte att hon var jobbig, när jag gick runt och letade tänkte jag på det, att jag hade tyckt att Atossa var jobbig.
Näe!
Det var Xerxes som till slut gav sig iväg och letade reda på henne. För när jag gick och visslade klättrade förstås han nerför kattrappan och kom lufsande till matte, och rullade sig i snön och var jätteglad att matte ville leka utomhus, och jag sa att det var så roligt och duktigt och busigt men just nu så var det syrran jag letade efter. Till slut fattade Xerxes det, så medan jag tinade räkor i köket så gav han sig iväg på egen hand.
De kom in ungefär samtidigt genom fönstret och glädjescener utspelade sig i min lya. Räkorna var nästan färdigtinade och Atossa fick två fler än Xerxes, vilket kanske var lite orättvist.
Annars har det varit en lugn söndag: ett Friskispass och läsning, lite småstädning trots att det behövs storstädning, några funderingar, ett bra program om film på TV, osv.


- Inte ska du göra matte så där orolig.
- Nä bara lite ibland, hihi.




-