Dagens citat

"– Vi fattar inte vad som pågår. FN-resolution 1973 säger att civila ska skyddas men västländerna har lämnat civila i städer som Misrata, Zintan eller Nalut åt sitt öde, när de anfalls av Gaddafis styrkor. Väst låter Gaddafi ta hand om västra Libyen. Vi är rädda för att det ska leda till en delning av landet, säger en svensklibyer som nyligen besökt Benghazi."
Ur Libyer fruktar delning, Bitte Hammargren, SvD.
Tre länder har nu erkänt utbrytarregeringen i Benghazi: Frankrike, Quatar och Italien. Det innebär att Nato är splittrat i frågan. USA håller fortfarande låg profil, det är ganska tydligt att Obama var motvillig till inblandning från första början.
Att Nato gick in för att skydda civila tror jag inte ens de mest naiva går på idag. Från officiellt Natohåll har två saker upprepats: för det första att man vill att det ska gå fort, det ska inte bli ett utdraget krig. För det andra att syftet inte är att störta Gaddafi. Så exakt vad är syftet?
Medan Frankrike, Italien och Quatar tydligt stödjer oppositionen, och alltså har erkänt utbrytarregeringen, så sänder Gaddafi ut diplomatiska trevare. Frågan är hur man så att säga har tänkt sig att det ska bli nu.
Och i Sverige var det bara ett parti som i det här läget gjorde det enda rätta: röstade emot en snabb svensk uppslutning i ett krig vars konturer och konsekvenser ingen verkar ha koll på.
Jag funderar lite på möjligheten av ett nytt slags journalistik. Istället för att sticka fram en mikrofon till några hafsigt infångade enstaka politiker, skulle det kunna vara intressant med långsam utfrågning av den ena riksdagsledamoten efter den andra. Inte ställa-mot-väggen-journalistik, utan helt enkelt en mycket långsam och noggrann - varför inte till och med tråkig - genomgång av bevekelsegrunder och motiv för en röst i den ena eller andra riktningen. Det skulle också vara bra att veta hur mycket riksdagsledamoterna har satt sig in i en fråga, innan de röstar.