Melancholia

Den som inte sett von Triers senaste men tänkt göra det bör kanske sluta läsa här.

Inte en recension. Några reflektioner bara.
Det psykologiska dramat och kammarspelet är löst kopplade till undergångsmystiken. Kirstin Dunsts synska stoicism är intressant. Ganska. Den hade nog kunnat kombineras med erotisk besatthet och dödskult. Men "Justines" dubbelnatur (lite lustigt att just den karaktären fått namnet Justine, det finns andra av Triers kvinnoporträtt som är mer genomförda utvecklingar av de Sades erotiska kvinnojesus, den så kallade Guldhjärta, här sitter det övertydliga namnet löst) är liksom osmält eller hur man ska uttrycka det. Jag har inget emot att gestalter beter sig gåtfullt, men det är såpass mycket i Justines infall och utfall (attacken på systern mot slutet, t.ex) som jag uppfattar som tillfälliga hugskott som inte är grundade i rollkaraktären. Visst, hon kan springa iväg och sätta sig och kissa på golfbanan. Det kom så plötsligt bara.
Som ofta i Triers filmer får vetenskapen stryka på foten medan övernaturlighet tar hem spelet. Vetenskapen representeras här av Claires dumdryge make, ett rätt kul porträtt, men jag "köper" inte heller hans sätt att schappa från katastrofen. Han ska föreställa en feg man, överdrivet självsäker, mästrande, en petit-maître som inte står ut med att ha gjort en felbedömning. Prestigeförlusten och oförmågan att skydda sin familj får honom att välja självmordet (på så vis är hans öde i hans egna händer, han är inte utlämnad åt kosmos). OK. Och ändå - nej... Det hade varit bättre om han hade fått sitta i ett hörn med sina stjärnkikare - säger jag, det är tyckande: "gestaltens psykologiska utveckling är inte trovärdig", så har jag sagt det. Det ärkepekoralistiska slutet tillhör samma kategori som "Justine gissar hur många ärtor* det är i flaskan": obemästrad kitch, varken riktig magi eller verfremdungseffekt. Latterligt, Trier. Latterligt.
Mitt betyg: fram till och med scenen med den vita limousinen som fastnat på stigen: en fyra. Så långt är det lovande. Ankomsten (systerns utskällning) för med sig frågetecken (varför skickade de inte sms eller ringde från limousinen? Vilket felfinneri... brudpar kanske inte har mobil med sig... men utskällningen de får är så överdimensionerad och påminner om skolbarns sketcher). Och därefter tycker jag att filmen är ofärdig. Den cyniska mammans roll i det hela har inte riktigt "satt sig".
En del vackra scener, förvisso. Järtecken och sådant (det skulle väl egentligen bli rätt kraftiga jordbävningar när en annan planet närmar sig, ska kolla upp det med en vän som är något av en expert på celest mekanik; det kan i och för sig falla under "poetisk frihet" om det inte är realistiskt skildrat). Men helheten får ändå något slags 3 minus.
Intet mere, intet mindre.
Så. Det var det hele. Det er det. Latterligt.
Enligt google translate heter "fan" fuck på danska och "för fan" heter damn.

Tillägg måndag 10.58:
* Det är inte ärtor i burken utan nåt slags stenar - jag är medveten om det, men sanningen är den att det är "whatever" i burken. Den här filmen blir ännu billigare när man tänker på den i efterhand.