precipitevolissimevolmente

Skriva en roman om Joe Strummers hjärtattack?
Ett enda ögonblick då hela livet passerar revy.
Nej. Det skulle kännas som endera nekrofili, likskändning eller kannibalism (ole dole doff).
Det ställs höga krav på ett medium. Endast om man kan åberopa direktkontakt med den döda kan det finnas ett intresse i att spökskriva en självbiografi.
Men ej heller med min döda kropps ruttnande fingrar kommer jag någonsin att skriva:
"Jag, Joe Strummer, känner mig så här nu".
Jag har alltid haft svårt för genren "fejkade självbiografier rörande berömda personer", oavsett om det handlat om "Mitt namn ska vara Stig Dagerman" eller fiktioner om John Lennons älskarinna eller den där sega Bergmanboken (läst två sidor).
Min Oscar i det gamla (inte så värst berömda) fiktiva bandet Kill Kurtz, han är bara Oscar och han har till och med ett påhittat efternamn.
Joe Strummer kan alltså sussa lugnt på sitt moln. Inte ens i tonåren, då Clash var mina idoler, var jag intresserad av att ta reda på något om deras liv.

Ognuno sta solo
Sul cuore della terra
Trafitto da un raggio da sole.
Ed è subito sera.
Salvatore Quasimodo

(... det finns säkert en översättning, man kan säga att den här dikten inkluderar Joe Strummers hastiga bortgång, trots att den var skriven långt innan: det är ju liksom det som är grejen med poesi).


Det var lite hissnande när Clash lät barn sjunga Career opportunities på Sandinistaalbumet:



Och här är ursprungsversionen:



Marianne Faithful kan känna sig lika lugn.

Ursäkta att jag tog tillbaks inlägget för redigering ett tag - jag tyckte att det bröt mot regeln om språklig ekonomi. Det kanske det gör fortfarande. Men musiken är bra.