Två helt olika frågor

Som i alla krig - rättfärdiga eller orättfärdiga - säger man att segern är runt hörnet.
Alla säger inte säger så, det vet jag: i en debattartikel i Svenska Dagbladet, Experterna hade fel om Libyen, varnar en lektor vid Försvarshögskolan för att Gaddafis fall inte automatiskt innebär ett slut på stridigheterna.
Det är alldeles uppenbart att den västerländska expertkåren inte besitter i närheten av den kunskap som krävs för att förstå libysk politik. Detta innebär att vi även i detta ögonblick bör granska utvecklingen med stor ödmjukhet. Vad vet vi egentligen om det nationella övergångsrådets ledning och intressen? Hur kommer Gaddafitrogna stammar att ställa sig till ett regimskifte?
Gaddafis fall blir inte slutet.

Det har ifrågasatts om Nato inte överskred FN-mandatet, då uppdraget att skydda civilbefolkningen övergick till att bli ett krig för att avsätta Gaddafi. Att en stor majoritet libyer vill bli av med Gaddafi tror jag ingen tvivlar på, men det är ändå inte hårklyverier att reda ut begreppen.
Att avskaffa Gaddafi räcker inte skriver en doktorand i Folkrätt:
Avslutningsvis, världssamfundets militära intervention i Libyen skedde med hänvisning till principen ”skyldigheten att skydda” – responsibility to protect (R2P). R2P-principen lanserades i en rapport 2001 och antogs i urvattnad form av FN:s generalförsamling 2005. Resolution 1973 (2011) var det första exemplet där FN:s säkerhetsråd uttryckligen auktoriserade vålds- användning utifrån denna princip.
I en ibland försummad del av R2P-rapporten anges att det efter en militär intervention finns en skyldighet att återuppbygga det berörda samhället. Det handlar om att bygga en varaktig fred, främja rättsstatsprinciper och en hållbar utveckling. Som en del av världssamfundet har Sverige och Europa ett ansvar att stödja Libyens återuppbyggnad.

Ja, ett sådant ansvar har vi i allra högsta grad.
Sarkozy har sagt att så fort Gadafi är borta, så tänker Nato dra. Frågan är då hur freden ska kunna upprätthållas. Är tanken att FN ska gå in?

Det stora problemet med Sveriges insats, är att den ter sig som en förövning inför ett Natointräde. Här gäller det att hålla isär frågorna. Nato är inget försvarssamarbete, det handlar alltså inte om att länder ska hjälpa varandra om de blir angripna av främmande makt. Sådana överenskommelser kan man sluta ändå. Utan det handlar om offensiv krigföring i andra länder. Oavsett om man tycker att det är rätt eller fel att Sverige deltar i befrielsekrig, så bör man vara uppmärksam på att gränsen mellan FN:s fredsbevarande roll och Nato:s offensiva har grumlats i det här fallet. Frågan om Sveriges försvarspolitik måste hållas isär från detta. Sveriges säkerhet ökar inte om vi deltar i krig som kan visa sig skapa större oroshärdar än tidigare.

Nu blir det satir. Nästan outhärdligt elak.