Ungdomar som överlevde Utöya klarar inte av skolarbetet. Här.
Nej, hur skulle de kunna gå i skolan nu? Är det verkligen någon som redan förväntar sig att de ska kunna det? Det var nyss. Det var en händelse som ingen kan bearbeta eller leva med.
Det ringer in, jaha? Jaha, det ringer in, jaja.
Det är förfärligt hur den där rektorsmänniskan får det att låta som om det var synd om skolan.
SvaraRaderaMer en fråga om regler än om människor.
Vad tror man att ungdomar ska kunna prestera med en dåre flåsande i psykets mörka nacke?
Självklart borde de få friår. Lustläsa och gå på tur. Men det där vet ju du och jag bättre än rektorn!
maja - jag fick plötsligt en 'impuls' - när jag läste detta du skrev här - har du aldrig tänkt på möjligheten att skriva dramatik - jag tror du skulle ha förutsättning för det - bland annat!
SvaraRaderaGabrielle: Friår, eller gå i skolan någon gång ibland när de känner för det, (ofta om de vill förstås), betygsfrihet, möjligheten att gå om senare ifall de vill, och det måste finnas (men det utgår jag ifrån att det gör) terapeuter och andra icke-påträngande men bra människor som kan hitta på andra saker med dem. Rektorn menar väl inget illa men det kan inte i sig vara ett problem att någon inte lyckas koncentrera sig på skolarbetet så kort efter en så ohygglig upplevelse. Då är snarare problemet att de förväntas gå i skolan så snart.
SvaraRaderaMarianne: vi får se.
Maja
Nähä? Så de klarar inte av att ta sig i kragen och släppa det de varit med om?
SvaraRaderaJag kan förstå att man har en fastslagen studieplan men jag kan inte för mitt liv förstå att man inte skulle kunna frångå den och ha en viss flexibilitet. För Guds skull, Norge har haft landssorg, det minsta man skulle kunna visa offren (ja, jag ser även de överlevande som offer) är att ge dem tid att läka, att få befinna sig där de är. Det handlar inte om att fastna i sorgen, det handlar om att få bearbeta. Tid tar tid. Olika för olika personer. Det här gör mig så ledsen (och arg) att tårarna sprutar.
Ibland önskar jag att vi hade forna tiders sorgkläder. Ett svart band på kappan/rocken som talar om "att jag är skör". Det behöver inte innebära att man inte får skratta och vara glad, bara vara en markering om att man kanske inte mäktar med allt på det sätt som omgivningen förväntar sig.
Tack för den vackra musiken!
Jag vet, jag blev också fruktansvärt ledsen när jag läste detta. Jag vet inte riktigt vad det säger om Norge, eller nutiden, eller vad man ska säga. Men... jag tycker det är obegripligt, förstår inte rektorn och de andra vad de här ungdomarna har varit med om?
SvaraRaderadet gläder mej att det finns männischor - sådana männischor som här har uttryckt sej...
SvaraRaderaJag läser kanske artikeln lite annorlunda än ni. Jag läser mer att det är den vanliga byråkratin, dålig kommunikation, och rädsla för att göra fel som stället till det, och inte nödvändigtvis bristande empati. Även om det säkert finns en och annan rektor som lider av det också.
SvaraRaderaEn sak verkar ju klar däremot, det har saknats ett kraftfullt ledarskap i de här frågorna. Skolministern har inte gjort klart vad som gäller eller har kanske inte nått ut till berörda skolor. Jag fastnade för det här citatet:
-Det virker som om det har vært litt dårlig kommunisert ut til skolene. Fravær skal ikke ha noen betydning. Det er mulig å få muntlige tester. Det er også mulig å ta et studieår over to år, sier Selbekk.
http://www.dagbladet.no/2011/09/26/nyheter/innenriks/utoya/terrorangrep_i_oslo/18298675/
Jag tror inte det här säger ett dugg om Norge, men en hel del om vår tid. För tror ni verkligen att Sverige skulle klara en sån här situation bättre, det tror nämligen inte jag ett ögonblick.
För övrigt anser jag att Systerdyster har helt rätt angående sorgkläder.
Aud Djupaudga:
SvaraRaderaJa, och det här:
- Nå nytter det ikke med regelrytteri
Maja
Klart att det inte säger något om Norge. Knappast specifikt om vår tid heller, utom möjligen då det byråkratiska.
SvaraRaderaMaja