Piero Terra di Ontano

... eller är jag inspirerad av Per Ahlmark? (jfr inlägget nedan). Det måste kännas snopet att vara Piero Terra di Ontano. Först massakrerad av sossarna, sen stjäl sossarna fp:s politik och himlar med ögonen, och vad händer då - moderaterna stjäl sossarnas image som arbetarparti och fp vill ju inte framstå som alltför fjösiga i det läget, så de tuffar till sig och kapar lite högerfrågor, och vad händer då - Piero Terra di Ontano känner sig helt avlövad. Personligen avlövad. Som om en jätte grabbat tag i stammen och skakat om. Alla löven ligger på marken och ingen bryr sig ens om att sparka runt bland dem. Så han måste dra igång nåt. Så här får det ju inte gå till, liksom. Han börjar först lite lätt med att hämnas på vänstern, som gjorde livet så in i helvete surt på sjuttitalet, och sen tar han itu med Carl Bildt, vars oljiga järnnäve ruskade av de sista löven från socialliberalismen på typ 80-talet och framåt.
Nä, det kan inte vara lätt. Att vara Piero Terra di Ontano. Men man är alltid själv skapare av sin egen olycka.