Den f.d. EU-kommissionären Mario Monti förväntas nu genomdriva besparingar och reformer för att tillfredställa den legion av nervösa och kortsiktiga miniberlusconisar som brukar kallas marknaden.
Monti väntas vända Italiens kris.
Pensionsåldern för kvinnor höjs från 60 till 65. Enkel orsak: för att skära ner pensionskostnaderna. Det lär inte avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Dessutom dubbelarbetar kvinnor ännu mer i Italien än i Sverige, bland annat för att barnomsorgen är så dyr och illa utbyggd att det är mormor och farmor som brukar få stå för barnpassningen. Det verkar alltså vara en ren nödåtgärd.
En förmögenhetsskatt ska införas. Italien är ett land med bråddjupa klassklyftor, systematiskt skattefusk och en svinigt rik överklass. Berlusconi och hans familj lär ha en privat förmögenhet motsvarande 60 miljarder kronor. (Man kan för övrigt ställa sig frågan om Berlusconi fortfarande kommer att tillåtas äga större delen av medierna).
I Sverige brukar avskaffandet av förmögenhetsskatten motiveras med att den bara leder till pengaflykt. Om det stämmer borde Italien, där känslan för staten och det gemensamma är nästintill obefintlig, börja läcka som ett såll.
Offentliga företag ska säljas ut. Bemängt med särskilt stora risker i Italien. Vem säljer man till? Blir det inte Carema upphöjt till tio?
Mario Monti är säkert rätt man
i den meningen att han har mani pulite (rena händer, ingen maffiakontakt) och att han inte har lojalitetsband till något parti. Som EU-kommissionär har han säkert varit så lugn och omdömesgill som det påstås. Men frågan är knappast om Mario Monti är rätt person, utan om det är rätt krispaket.
Jo, man borde förstås presentera några alternativa förslag. Jag ska erkänna att det är svårt i brådrasket. I stället för höjd förmögenhetsskatt, konfiskation i stor skala? Är det brått så är det.
Bara för att det inte ska råda några fördomsfulla missförstånd: italienare är inte lata, inte arbetsovilliga, och lider ingen brist på uppfinningsrikedom. Det stora problemet är den svaga statsbildningen, bristen på känsla för det gemensamma. De som kan roffar åt sig, skattesmiter och vårdar sina kontakter. De som inte har den möjligheten hankar sig fram så gott det går. Och vreden sjuder.
(Det är för många blondiner i den här videon).