Slentrianvänster, automathöger

Slussenfrågan är ju inte en höger/vänsterfråga. Det är inte bara folk till vänster om socialdemokratin utan även kulturkonservativa som i nutidshistorien har varit emot att modernisera Stockholm utan känsla för det gamla (Lars Gustafsson har hotat med att inte rösta på Alliansen längre, Johan Lundberg på Axess är skeptisk, etcetera). Och jag vet inte om Benny Andersson är kulturvänster egentligen.
Varför Bengt Ohlsson nästan använder Slussenfrågan som slagträ mot just vänstern (jag skriver nästan eftersom artikeln är svårtydd) och inte mot kulturkonservatismen, är något slags gåta. Hans artikel har väckt en hel del vrede, men den har legat och irriterat i det här bakhuvudet på ett intressant sätt. För att returnera med ett slags motsvarighet till uttrycket "de gör i alla fall något!", som Ohlsson tydligen avskyr, skulle man kunna skriva "han skapar i alla fall debatt" (en av de värsta klichéer jag vet).
Men artikeln är såpass vinglig, motsägelsefull och tjurskallig att jag mot min vilja tycker att den är lite fulsnygg, eller hur man ska uttrycka det (har inget med skribentens utseende att göra, utan det handlar om misslyckandets estetik, djävulens advokat som uttalar sig lite för sent, men på något paradoxalt vis går emot strömmen trots att han flyter med den - svårt att beskriva, men nu har jag i alla fall försökt).
Jag förstår Ohlssons motvilja mot konsensus, mot obligatoriska åsikter, och mot låtsasvänster (även om just den här frågan inte handlar om vänster/höger, om man nu inte ska tro att hängivna motormän och blåshålsfanatiker är höger). Jag förstår obenägenheten att skriva under på listor och upprop, och jag har också allergi mot en viss typ av retorik (i själva verket handlar Ohlssons artikel nästan bara om retorik och inte om sakfrågor). Och jag anar en medveten provokation när han säger att han hellre "gillar läget", än ingår i den goda gemenskapen.

Ohlsson hävdar att frågan om Slussen har "politiserats", och då menar han att Socialdemokraterna har passat på att nischa sig mot Slussenplanerna, på grund av något slags cyniskt röstfiske. Och det torde ju då vara den lilla kulturvänsterns och kulturkonservatismens röster som avses. Kanske vill Ohlsson helt enkelt påminna om att socialdemokraterna har bytt fot, de hade ju inget emot att riva Klarakvarteren? Samtidigt som han själv byter fot, träder ut ur kulturvänstern.
Det kan man påminna om. Men är det rimligt att misstänka krasst S-röstfiske som inte bottnar i egen övertygelse? Någon regelrätt folkstorm mot Slussenplanerna kan man nog inte tala om egentligen.  (Jag vet inte om det var en kulturelit som bromsade New-Yorkplanerna för Stockholm en gång i tiden, och om majoriteten av Stockholmarna egentligen hade velat att större delen av Gamla Stan revs. Jag har ingen riktigt överblick över hur breda protesterna var, om det var ett fåtal upplysta och högljudda snarare än en folklig majoritet som satte sig på tvären. För att diskussionen om demokrati och stadsplanering ska kunna bli gedigen borde sådana jämförelser göras. Har de gjorts så tipsa gärna).
Vad vill folket? De allra flesta Stockholmare (det tror jag att jag vågar säga) har inte fattat hur det kommer att bli. Man kan säga att det är medborgares plikt att informera sig, allt annat är en underlåtenhetssynd (som Dan Wolgers skrev i Aftonbladet nyligen). Men hur det än står till med Stockholmarnas eventuella lättja (en dödssynd), så bör man inte glömma att de även är utsatta för en del desinformation.
Jag fick en broschyr i brevlådan från Stockholms Stad nyligen. Där stod om trottoarer och cykelbanor. Bara om detta. Inte ett ord om motorvägen. Inte ens i en fotnot, nej man kunde inte ens ana sig till den mellan raderna. Den hade trollats bort i den folder som gick ut till hushållen. Det bör tyda på att politikerna befarar verkligt stora protester. Vore de säkra på att ha Stockholmarnas stöd, skulle de knappast förvränga informationen.

* * *

Apropå provokation - när jag skriver om långsamhet, är jag en provokatör.