Svenska Dagbladet fortsätter sin manipulation av partipolitiken: "Kravprofilen som ingen i S uppfyller". Syftet är vid det här laget övertydligt: att förinta socialdemokratin, att ge sig på den gamla klassfienden tills denna står med mössan i hand. Men när en tidning åsidosätter etik och ger sig in i ett fult antidemokratiskt ränkspel, så glömmer de att raseriet och frustrationen ökar. Till och med borgerliga väljare måste ju bli förvånade över att det viktigaste nu inte är att granska regeringens politik utan förhindra att s återhämtar sig. De ska inte ens kunna utse en ny partiledare, för SvD har redan slagit fast att alla är odugliga. Vems är kravprofilen? Tidningens.
Kanske växer politikerföraktet. Men framförallt det redan våldsamma journalistföraktet.
Precis vad jag tror också.
SvaraRaderaJag har för mig att journalistkåren redan för nåt år sen gick om politiker som mest misstrodda yrkesgrupp. Med med all rätt tycker jag.
Aftonbladet tycks ha bestämt sig för Jan Eliasson. Medierna ska granska och rapportera. Inte styra.
SvaraRaderaJag har inte sett så mycket av Aftonbladets senaste, mer än att de låtit läsarna rösta på deras förslag Jan Eliasson. Det är intrycket jag får. Så får en tidning inte göra. Rätta mig om jag har fel, men det ser ut som om den snuskiga draken vill köra över gräsrötter och partimedlemmar, och få läsarna att trycka på gillaknappen.
SvaraRaderaPartipolitiken ska inte vara mediestyrd.
Som jag fattat det bestämde sig Aftonbladet för att göra vad de kunde för att avsätta Juholt. Och nu vill de tillsätta en ny partiledare.
"Den tredje statsmakten" skulle nog egentligen vilja vara den enda.
Detta är alltså inte riktat mot Jan Eliasson. Vad gäller den saken vet jag inte vad jag tycker mer än att 74 år kanske är lite för mycket. Utan mot mediernas maktfullkomlighet.
SvaraRaderaAlltså: borgerliga Svenska Dagbladet ägnar sin förstasida åt att absolut ingen i S uppfyller "kravprofilen". Ett underbart uttryck detta kravprofilen. Det skulle kunna vara titeln till en språkmaterialistisk diktsamling. Och Aftonbladet försöker å sin sida styra valprocessen. Det här är riktigt illa.
SvaraRaderaJag tror att Aftonbladets läsare fick rösta fram sin favorit bland flera kandidater.
SvaraRaderaJaha, all right - snäppet bättre i så fall, även om det är fel det med.
SvaraRaderaVarför är det så fel?
SvaraRaderaDet är inte schlagerfestivalen det handlar om.
SvaraRaderaOch du vill styra medierna?
SvaraRaderaWord Maja.
SvaraRaderaCarin Jämtin bjöds in att chatta med Aftonbladets läsare. Chatten presenteras i dagens Aftonbladet. Men vad står det på löpet - "Carin Jämtin fick sin panikplan krossad". Och i tidningen: "Läsarna: Det är honom vi vill ha". "Läsarna lyriska över tanken på Jan Eliasson som ny S-ledare". Och i Aftonbladets egen lilla klickundersökning får Eliasson så mycket som 47 procent av sympatierna.
SvaraRaderaAftonbladet försöker helt klart kampanja för sin kandidat. Antagligen tycker de att Carin Jämtin är för vänster, eller så handlar det bara om den vanliga intriganta muskelspänningen.
Att välja partiledare är partimedlemmarnas uppgift. De som vill påverka ska i så fall bli medlemmar i partiet. Det är faktiskt inte journalister och inte ens svenska folkets uppgift. Svenska folket inkl journalister väljer vilket parti som ska styra Sverige vart 4:e år.
SvaraRaderaExakt, Anonym. Även opinionsundersökningar som ställer frågan vem de flesta svenskar vill se som partiledare för S (som t.ex Metros idag) är fel. Att en tidning kampanjar för en kandidat är ännu värre.
SvaraRaderaJag tycker också att politiker ska ta mod till sig och vägra chatta med tidningarnas läsare. I synnerhet i ett sånt här läge givetvis, men även annars. De kan gott kräva att få tid på sig för att ge svar. Och direktkontakten med väljare och andra medborgare måste inte nödvändigtvis ske på tidningsredaktionerna, särskilt inte om man vet att tidningen inte är neutral utan har en agenda.
SvaraRaderaAlltså, det fanns ingen anledning att chatta med Aftonbladets läsare - det är nämligen inte Aftonbladets läsare som väljer partiledare.
SvaraRaderaSkönt att läsa detta.
SvaraRaderaTack Anonym, men det handlar om ett samhällsproblem. Det är alltså inget att vara lättad över.
SvaraRaderaInstämmer med om att tidningarna inte ska försöka styra valet av partiledare. Men klassfiende? Juholt är medelklass. Massmedierna har alltmer dumpat sin granskande roll till förmån för kampanj och lobbying.
SvaraRaderaJag skriver alltså under på:
"Den tredje statsmakten skulle nog egentligen vilja vara den enda."
Men du skrev tidigare att Juholt inte var något alternativ. Att det behövs en ny vänster. Är det bara för att han blev en underdog som du svängt...?
SvaraRadera"Våga vägra chatta"
SvaraRaderaAnonym 01.48: Ekonomiskt är väl Juholt snarast överklass. Jag lovar att svara utförligt senare idag. Visst är det invecklat - man kan både mena det ena och det andra (bra att han avgick, det gick till på fel sätt, medierna ska inte styra partipolitiken, det är mänskligt att fela men det fungerar inte med för högt bostadsbidrag av misstag plus kandiderande statsministerhustru som dömts för bedrägeri, klassamhället ser annorlunda ut idag och på hans hemort kanske det rentav är rimligast att hävda att han fötts in i den styrande klassen, i Stockholm bemöttes han som en parvenu från landet ungefär som i en Balzacroman, de borgerligas sossehat lever självklart kvar och minnet av socialdemokratins hegemoni, då de inte var vilket parti som helst utan identifierade sig med själva folksjälen, sitter kvar som en bitter tagg, rädslan för att RUT-avdraget ska försvinna, skatterna höjas... Och rätt många tror jag förknippar Alliansen med frihet och friska tag, socialdemokratin med nattstånden nostalgi. Återkommer.
SvaraRaderaSossehat, ja. Att Juholt sågs som en lantis, en Åsa-Nisse. Håller jag också med om. Men klassfiende är ett för starkt ord.
SvaraRaderaAnonym: klassfiende, ett ord som är caduc, en vid det här laget halvdöd metafor - i viss utsträckning håller jag ju med dig. Jag kan inte ha dåligt samvete gentemot arbetarklassen, känner inte att jag exploaterar den, det jag tjänar på Södertörn motsvarar inte en arbetarlön ändå (det gör inget, jag är ensamstående). Klassamhället har förändrats. Skriver inte Kristian Lundberg att han är den enda etniska svensken på Yarden, och skriver inte Johan Jönson att utlänningarna stjäl hans jobb? Är det säkert att det upplevs som ok att på omvägar bli beskriven som ett skitfetmo, av dem som befinner sig utanför poesivärlden? Det är en fråga inget påstående. En fråga. I "kulturvänstern" finns det även (men det här, ja nu jävlar, det här är ett påstående) opportunism och avund som tar sig klasshatsuttryck. Man kan vara för smal eller begå etikettsbrottet att träna, då är man givetvis narcissist... och det finns Jantelag och pennalism och konformism (jag menar alltså inte att Bengans O artikel går att avfärda rakt av, en poäng med den är att den ger myror i skallen - likadant med den i Juholts fotspår, de har vuxit i mitt minne och blivit essäistiska nutidsklassiker som skjuter sig själva i foten) - och apropå om "klassfiende" är en nedärvd metafor i kulturvärlden, så finns där de obligatoriska kängorna till Axess; Aase Berg passar på att sparka lite på Axess, och det skulle kanske kunna betraktas som oskyldigt om det nu inte var falskt... Det finns principlöshet, brist på intellektuellt mod, som t.ex vägran att se vad Medborgarperspektiv gör när han skriver en motsatir mot Solanas satir (med den skillnaden att Medborgarperspektiv aldrig haft för avsikt att skjuta, vilket Solanas hade och gjorde och bara delvis tog avstånd ifrån).
SvaraRaderaNog är Jantelagen starkare i arbetarklassen än i borgerligheten där det är viktigt att lyckas, träna, vara trevlig och kultiverad och helst gärna läsa böcker och gå på feministisk te-aaaaater. Men i praktiken - när det gäller, då rämnar alla innantilläcxor. Juholts kulturella utspel, var inte det en provokation även mot bildningsförakt i de egna leden?
(Den här kommentaren är skriven mycket snabbt, så om jag raderar den sedan så beror det väl på att något kändes ogenomtänkt, men det tror jag inte).
För övrigt: tänk om Bildt inte visste? De frågan måste man ställa sig också. Eller: vad säger egentligen det där "blotta misstanken"?