Nytt inlägg i debatten om Grass dikt: Oskar och blecktrumman, av Gunnar Bergdahl i Expressen.
Man kunde invända mot uttrycket "Israelvänner" i Bergdahls artikel. "Svenska Israelvänner har alltid bagatelliserat landets massförstörelsevapen". Det är alltför generaliserande, rentav kollektivt skuldbeläggande. Dessutom allvetande på ett otillbörligt sätt (det låter som om en Israelvän per automatik måste ställa sig bakom atombombsinnehavet eller bakom Netanyahu).
Och uppstår det inte omedelbart ett motsatspar Israelvänner-Israelfiender?
Två återvändsgränder infinner sig direkt. Den ena är den inrikespolitiska polemiken. För eller emot. Dags att välja sida. Antingen så är du islamofob eller så är du antisemit. (Snudd på ett nödrop i Isobels text och verkstad, och om jag tolkar henne rätt menar hon att båda lägren, som för enkelhetens skull kan sammanfattas Axess kontra Aftonbladet kultur, har dragit fel slutsatser av massmordet i Norge, nämligen inga alls, så att de inte ens kan besinna sig så mycket att de lyckas lägga undan den makabra viljan att vinna en debatt).
Den andra återvändsgränden som uttrycket "Israelvänner" riskerar att leda in i är diskussionen om det var rätt eller fel att grunda staten Israel. Latent eller uttalat, ibland kanske halvt omedvetet, så menar en del inom vänstern att det var fel, att det var kolonialism grundad i förakt för araberna i regionen. Detta kan haka i föreställningen om "rika amerikanska judar" som kontrasteras mot fattiga araber.
Attityden behöver inte betraktas som antisemitism, rasism. Det kan tvärtom handla om en vilja att vi alla ska vara kosmopoliter, och att alla ska ha samma rättigheter oavsett ras och religion. Men det kvardröjande ifrågasättandet av sionismen och av Israels grundande som sådant kan, i en värld av nationalism, inte leda inte till något konstruktivt. Och nu gäller det att vara fredsvän. Ingenting annat.
Jag väger uttrycket "Israelvän" på guldvåg även eftersom Grass är Israelvän. Han säger att han är det, och det finns ingenting i dikten som motsäger det.
Kritiken av dikten har (såvitt jag har upptäckt) undvikit att ta upp den centrala frågan om det är ett hot mot världsfreden eller inte att Israel har massförstörelsevapen, och om det föreligger en risk att landet begagnar sig av dem vid en eventuell attack mot Iran. Jag vet inte hur debattörerna har tänkt sig att de hjälper fredsvänner i Israel då de avfärdar all kritik mot de aggressiva tongångarna från israeliskt håll som antisemitism. Grass har sagt att han önskar att han varit ännu tydligare med att det var Israels politik han var kritisk emot, men det är redan tydligt.
Ingen kan påstå att konflikten i Mellanöstern är lättlöst.
"En bra jude är en jude i förskingringen" - "en bra palestinier är en förtryckt palestinier som inte tar till vapen" - en bra tysk har dåligt samvete - en bra iranier åberopar sig inte på sitt ariska ursprung - en bra norsk låter inte Breivik sätta agendan - en bra muslim går till synagogan och skakar hand - en bra kristen ställer sig frågan om det möjligen kan ha varit ett utslag av antisemitism att Mordechai Vanunu konverterade till kristendomen och tog sig namnet Crossman, och kommer fram till att det sannolikt inte var det - ett gott offer koftar sig sällan - en bra bedömare av hotbilder tar hela tiden in ny information - vad en bra dikt är finns det ingen som vet, i synnerhet inte de som säger sig veta.