Det rasar som bekant en debatt om klasshat på kultursidorna, en polemik jag är kluven till. Är det konflikt så är det. Skulle det inte vara ett uttryck för repressiv tolerans om yttringar av klasshat bara blev gillade och klappade på huvudet av medelklassen? Om hatet endast blir applåderat, nominerat och sanktionerat är det lätt hänt att man tror att det bara är en okontroversiell pose.
Sammanflätad med debatten om klasshat är diskussionen om Lenin, och om revolution kontra reformism. Den tänker jag inte säga pip om, mer än att det verkar som om en del debattörer faktiskt är rädda för att det ska bli revolution. Jag tror inte att de skulle dundra så mycket mot sympatier med Lenin om de bara betraktade det som nostalgi. Såna här debatter brukar förr eller senare utmynna i den makabra sysselsättningen att räkna lik. Och då är det lätt att påvisa att även många liberala demokratier har en hel del sådana på sitt samvete. Hur som helst, detta med Lenin tänker jag inte yttra mig mycket om, eftersom jag helt enkelt vet för lite om Lenin. Istället bollar jag över till Mäktig Tussilago, där klassgrälen äro legio.
Det här är flams, men lite kul:
Öfverklassgeneratorn. Man rycker i tofsen och får ett öfverklassnamn.
Jag blev Maja "cookie" Lundgren. Störtnöjd, skulle kunna svänga mig i vilka salonger som helst med det.
Vladimir "Pom-Pom" Lenin.
Vet du varför Aase Berg lappar till Susanna Alakoski i DN?
SvaraRaderaHej Anonym. Nej, vet du?
SvaraRaderaJag vet inte om det är det hon gör, egentligen. Men jag tror att artikeln handlar om socialrealism kontra... man kanske kan kalla det expressionism?
Mysko fråga.
SvaraRaderaDet där är i och för sig en typ av polemik jag själv inte skulle vilja bedriva.
SvaraRaderaÅ, bara nyfiken.
SvaraRaderaJag fick en överdos av klasskamp på sjuttitalet. Om man kom ur medelklassen då och inte hade de rätt åsikter låg man rätt risigt till. Drog en lättnadens suck av Jens Liljestrands artikel. YES! Aase Bergs förstod jag inte mer av än att hon gav sig på Alakoski, vars roman jag gillade trots diskbänksrealismen. Men det kan kanske stämma det du skriver, att det är socialrealismen hon är ute efter.
Anonym "Greven" Anonym
I see.
RaderaTja, det kanske handlar mer om positionering än om klasskamp. Artikeln syftar tillbaks på något Alakoski ska ha skrivit om Berg, men exakt vad framgår inte. Lite för internt, tycker jag.
Vet inte om vi ("greven" och jag) har liknande politiska åsikter, men vi verkar ha liknande erfarenheter av 70-talet. Jag skrev följande som en kommentar i AB för ett tag sen:
RaderaJag är uppvuxen i en socialdemokratisk akademikerfamilj. På 70-talet var jag med i Grupp 8 och Vietnamrörelsen, och umgicks i vänsterkretsar. I dessa kretsar kunde klasskampsretoriken ibland bli obehaglig, på gränsen till hotfull. Det gällde då att ligga lågt, att bete sig så "proletärt" som möjligt, men absolut inte förhäva sig och tro att man kunde BLI proletär, för det kunde man inte. Falsk folklighet stod inte högt i kurs. Då var det i så fall bättre att lite lagom skamset och i små doser skylta med sina "borgerliga" beteenden/vanor/uttryckssätt. En ständigt pågående balansakt alltså.
Titeln på Anneli Jordahls bok "Klass - är du fin nog?" från 2003 skulle på 70-talet snarast ha känts som ett hån, åtminstone för mig. Fint var då att komma från en riktig, genuin arbetarfamilj. Att vara professorsdotter var något att skämmas för, och att professorn själv hade börjat sin klassresa med att läsa på Hermods från 13 års ålder hjälpte inte mycket.
Efter ca 40 års försiktigt tassande kring allt som har med klass att göra, är det inte utan att jag, när jag läser slutorden i Jens Liljestrands artikel i DN 2012-04-28, känner något i stil med: "Yes! Där satt den!" Klart det hade varit modigare att säga det på 70-talet, på ett militant vänstermöte, eller till någon av mina mer eller mindre proletära pojkvänner, men så modig var jag inte... Och Liljestrand är född 1974.
Vad intressant! Jag antar att du delade vissa av åsikterna och värderingarna i de vänsterkretsar du umgicks i, till exempel engagemanget mot Vietnamkriget, och att du inte ville ta risken och göra en Liljestrand då, eftersom det hade lett till uteslutning?
RaderaNär det gäller kulturvärlden så har det varit fint med arbetarklassbakgrund så länge jag hållit på i alla fall, en del gör om sin bakgrund till mer proletär än den är till och med, så jag blev ganska paff av Jordahls bok när den kom - jaså kommer hon ur arbetarklassen, det är väl inget att skämmas för utan snarare vara stolt över, och såna här lite bohemiska kretsar har jag haft intrycket att de är ganska klasslösa. Jag tyckte rätt bra om Liljestrands artikel eftersom det ändå är rätt konstigt om en mycket provokativ bok inte provocerar någon.
Johan Jönsons bok alltså, inte Jordahls.
Radera... som blev Johan "Gegg" Jönson i öfverklassgeneratorn.
RaderaOjojoj vad komplicerat det här är... eller kanske snarare innehållsrikt... jag menar äsch...förlåt... jomenså här alltså, visst delade jag värderingarna, mot Vietnamkriget och för kvinnors rättigheter, men det jag upplevde befann sig på ett annat, mer personligt plan där det handlade om att vara "rätt sort". Och var man inte det så skulle man vara jävligt medveten om att man inte var det, och jävligt ödmjuk. Så kunde man KANSKE bli accepterad. (Och det ville man ju bli - kamratkretsen var ju viktig.) Detta låg som en sorts ständigt bakgrundsbrus i många sammanhang - samtidigt som den vanliga "banala" verkligheten med kompis- och förälskelserelationer mellan unga människor OCKSÅ pågick. Och, som tur var, det fanns folk, även med "rätt" bakgrund, som inte satte någon defektstämpel i min panna.
Radera1. Jag borde läsa Johan Jönsons bok.
Radera2. Kanske är det skillnad på att skriva en provokativ dikt och att läsa upp den på Dramaten och få stormande applåder (fast varför inte, om den nu är bra?)Kanske blir hotet om att skada, som naturligtvis inte är på allvar, obehagligare för den som känner sig utpekad om hen hör det i en teatersalong och hör alla applådera, än om hen läser det?
3. Dikten om Reinfeldt verkar tveksam. Kanske.
/Samma anonym som 22:32
Ja, jag frågar delvis för att jag har lite liknande erfarenheter - även om det har förändrats en del. Jag har tidigare haft en del problem med att umgås i vänsterkretsar, eftersom jag har uppfattat dem som hierarkiska, och auktoritära, trots att strävan faktiskt var jämlikhet.
RaderaDessutom känner jag igen mig i beskrivningen av att bli bemött med klasshat, ibland helt enkelt avund, på grund av en privilegierad bakgrund. På sätt och vis är jag tacksam för det, att jag har lärt mig en del av det. Men det har också varit rätt kämpigt - plötsligt stirrar någon på dig med ett oresonligt hat, eller flyger på dig, för att du kommer från en kulturell bakgrund. Och sen får man veta att den personen är uppvuxen i villa, och har föräldrar som är arbetare och röstar på moderaterna, men inte har just några böcker i hemmet.
"Gegg" passar ju onekligen bra...hehe
RaderaJag har faktiskt bara läst här och där i hans böcker - de är väldigt långa och jag har tyckt att de känns lite mekaniska. Jag har fått ett intryck av pose. Eftersom jag skrivit våldsamt ursinnigt själv, och inte ångrar det på något vis, så kan inte jag moralisera över det riktigt. Men jag gillar inte riktigt politikerhat på det sättet, och det ÄR konstigt att det inte varit något rabalder om det alls förrän Liljestrand skrev sin artikel - tvärtom nomineringar till Nordiska rådets pris och liknande. Kanske är det ett exempel på "negativ uppbygglighet", provokation som blivit en tom gest eller i alla fall uppfattas som det?
RaderaMan är ju, särskilt som ung, oerhört beroende av att bli accepterad av en krets, att "höra till". Men samtidigt är det påfrestande att inte få definiera sig själv eller få betrakta sig själv som normal och ok. När man möts av klasshat är det ganska förvirrande, eftersom det som du beskriver kan ta sig så märkliga uttryck.
RaderaInser att det finns mycket att säga om detta...
En svår balans.
RaderaVar de andra i de vänsterkretsar du umgicks i medelklassbarn eller arbetarbarn?
RaderaJag tyckte också om Alakoskis bok. Men framförallt tycker jag illa om att Aase Berg säger att alla som inte tycker som hon inte har hängt med i utvecklingen och inte har förstått vad det är som gäller idag. Varför skulle det inte vara tillåtet att beskriva sin verklighet som Alakoski gör? Finns det bara ett sätt för att räknas i innekretsarna?
RaderaDe jag hade nära relationer med var i flera fall arbetar- eller småbondebarn, e d. Medelklassbarnen verkade acceptera att de hade en "borgerlig" bakgrund. Men jag ville inte gå med på detta för min egen del. Socialgrupp 1, ja, "den nya överklassen" om man så vill, men mina föräldrar var socialdemokrater som kom från skilda sociala bakgrunder och träffats på ett Clartémöte. Det där med kulturella klasskillnader, det hade med DERAS ungdom att göra. Jag var ett barn av det moderna framåtskridandets 50-tal. Sen var jag inte dummare än att jag insåg att det säkert fanns kulturella klasskillnader även mellan mig och 70-talets ungdomar med arbetarbakgrund, men då ville jag diskutera dessa skillnader sådana de verkligen var, och inte enligt klasskampsformulär 1 A, som automatiskt plockades fram för att min pappa var professor.
RaderaDenna miljö, där jag ibland, av vissa, kände mig stämplad som "fel sort", var ändå den miljö som fungerade närmast livräddande för mig efter en lång psykvistelse. Där fanns kamratlighet, medmänsklighet, gemenskap. Så det är verkligen "både/och" när jag tänker tillbaka.
Både och, ja.
RaderaHm, det här hatet mot professorer... Jag var ganska liten på 70-talet, men jag minns det lite vagt ändå, och i aftonbladetkretsar förekom det, om än i lite utspädd tappning. Aftonbladet har en del såna skribenter än idag. Typ "Förbjud kultur!"
Direktörer och professorer, usch och fy, det gick liksom på ett ut. överhet båda två. Och all konst utom den proletära skulle avskaffas.
Frågan är om om det här var/är en nödvändig del av kollektivismen och det egalitära. Jag kan ibland komma att tänka på en del naturfolk, som har stenhårda jantelagar.
Det ironiska var ju att min pappa var glad över att få professorstjänsten i Umeå och vara med om att bygga upp Norrlands universitet, just för att han själv upplevt hur det var att pga geografiska och sociala skäl ha svårt att komma i åtnjutande av utbildning efter sexårig folkskola.
RaderaCitat ur en artikel i DN 2006-06-29 (artikeln handlar om en person som arbetade tillsammans med min far - jag har ersatt min fars namn med XX):
"...åh, han minns de där första åren i Umeå, vilka enorma förväntningar som mötte det nya universitetet och vilket fantastiskt utbildningssug det fanns i Norrland. Och vilken begåvningsreserv! - Vi startade kurser i Kiruna, Luleå, Skellefteå, Östersund. Klockan nio en lördag förmiddag stod XX och föreläste om Platon och Aristoteles för 48 personer i Pajala!"
Men som sagt, på 70-talet kunde det vara andra tongångar, på sina håll. Och kom man från en föregivet borgerlig miljö, så hade man naturligtvis fått med sig borgerlig kultur. Schubert, t ex, minns jag, fann inte nåd. Fast jag har ett vagt minne att personen som fällde omdömet ändrade sig en tid senare...
SÅ, ännu mer ironiskt: Min ängsliga strävan att inte bli stämplad som överklassig, kan nog bland annat ses som ett uttryck för min önskan att bli sedd och accepterad av min far - vars titel var själva orsaken till stämplingen.
RaderaMen det här med ängsliga strävanden att undvika saker är inte så konstruktivt. Jag tror jag har hämmats en del av detta tänkesätt. Yrkesmässigt bland annat. Karriär var förresten också ett mycket fult ord. Å andra sidan kanske jag inte kan skylla alla mina tillkortakommanden på 70-talets tidsanda...
Vad spännande!
RaderaOch vad särskilt orättvist och missriktat att anklaga din far för att vara professor (inte för att jag tycker att professor borde vara ett skällsord överhuvudtaget, men särskilt inte med tanke på det du berättar nu).
Men jag känner igen det du skriver om, och det var inte bara på 70-talet det fanns bildningsförakt, hat mot akademiker, eller avfärdande av en massa konst och litteratur som borgerlig (det är ju ett viktigt tema i Mäktig Tussilago också, och det bottnar ju i egna erfarenheter).
Det här är en av de saker jag direkt tycker illa om hos Johan Jönson, att han skriver om "överklasspoeter" och är antikulturell på ett sätt som lika gärna skulle kunna betraktas som fascism. Hat mot kultur, civilisation, intellektualitet är ju - eller borde vara - mer en extremhögerhistoria, än en vänsterdito.
En del menar att populärkultur ska ersätta den "fina" kulturen. Man kan ju gott säga att kommersiell kultur har trängt undan "finkulturen" (gillar inte uttrycket), men inte är det demokratiskt eller upplysande.
Det är lite sorgligt om man bara kan höra förtryck, borgerlighet, finhet i Schubert.
För mig känns det som att det farliga eller i varje fall trista är när det uppstår någon sorts blockering, pga rädsla eller hat eller både/och. Jag lyckades någon gång "prata klass" med en av mina 70-talskompisar, men det var oerhört känsloladdat, och för det mesta undvek jag detta. Annars tror jag, att det kan vara meningsfullt att prata om fin- och populärkultur relaterat till klass (alltså inte att det ena eller det andra nödvändigtvis måste vara hopkopplat), att prata om alla möjliga skillnader i vanor och materiella förutsättningar som har med klass att göra etc etc - det kan vara jätteintressant och givande, förutsatt att samtalsklimatet känns någorlunda tryggt. Men det fanns ibland som du skriver ett närmast fascistiskt drag i 70-talsvänstertänkandet, och det var mycket skrämmande. En av mina mest klasshatande pojkvänner släpade jag en gång med mig till min farmor, och han medgav mycket riktigt att hon var inte överklass... Så då tyckte jag att då måste jag väl ha ett visst existensberättigande också - eller så tänkte jag väl inte riktigt, men det skrämmande är att till en del så var det så jag tänkte.
RaderaMen för all del, vi är kanske rätt långt ifrån just detta i dagens samhälle?
Jag tror att det är ovanligare idag, vilket på ett sätt är underligt eftersom klyftorna har växt.
RaderaJag är ju uppvuxen i Bromma, Nockeby - ungefär den miljö där en av Jönsons hämndfantasier utspelade sig - och även om jag uppriktigt talat tycker att sättet att uttrycka det där hatet är obehagligt (och det måste rimligen vara meningen att man ska ta anstöt oavsett vilken miljö man kommer ur egentligen), så kan jag begripa det. Det har blivit brackigare än när jag bodde i Bromma. Jag har en bekant som hyr en lägenhet i det området, och h*n undviker att ta "tolvan" (spårvagnen alltså) eftersom hon tycker att det är obehagligt. Hon tar bussen till Brommaplan och går därifrån i stället. Det här är ett idylliskt område med välmående människor, en del är snorkiga (lite som i serien "Solsidan").
Vad är det som är obehagligt med spårvagnen??
RaderaJag tror att det är sånt som det kan vara av bra att sätta sig in i, försöka förstå. Samma stund som jag lämnade Bromma bakom mig, blev jag helt enkelt tvungen att begripa det (även om jag haft ett slags medvetande om klyftorna även tidigare).
RaderaAllt är spårvagnens fel, hehe.
RaderaAnonym 20120605 kl 19.04:
RaderaJag är en före detta socialdemokrat som har röstat på kristdemokraterna de senaste åren. Fan vet varför egentligen men något ska man ju rösta på.
Anonym "Greven" Anonym
Kul med en läxa. :-)
RaderaHar knappt sett något avsnitt av Solsidan, så jag känner mig lite "lost".
Anonym "Greven" Anonym
RaderaIntressant. Man kan ju rösta på något parti för att bidra till att minska inflytandet för ett annat parti, exempelvis.
Fick du "Greven" när du skrev in Anonym Anonym? (Jag måste testa, men det blir nog inte samma varje gång.)
Anonym "Babbis" Anonym blev det för mig. Tja...
RaderaAnonym "Babbis" Anonym
RaderaJust precis, jag skrev in Anonym på förnamn och Anonym på efternamn och blev "Greven".
Anonym "Greven" Anonym
Anonym 14.30: Jo såna här klasshatande unga män med sektledartendenser är ju lite legendariska, apropå din pojkvän som till sist medgav att din farmor inte var överklass...
RaderaJag kan tänka att det är ett slags tuppighet som kanske inte har så mycket med jämlikhetssträvanden att göra.
Men apropå detta med Bromma, så vill jag berätta en liten anektdot som kanske kan illustrera att det var en värld för sig. Jag har fått den återberättad för mig och kan alltså inte helt säkert garantera att den är sann, men sannolik är den.
En flicka från Bromma träffade en pojke från en söderförort, nu minns jag inte var han kom ifrån men vi kan säga Bagarmossen, på en middag. De gifte sig senare, så det fick ett trevligt uppklarnande. Flickan (en lillasyster till en kompis till mig) frågade pojken som hon hade till bordet var han kom ifrån.
- Jag kommer från Bagarmossen.
Flickan skrattade.
- Nejmen allvarligt, var kommer du ifrån?
- Från Bagarmossen.
- Skoja inte nu, Bagarmossen kan man ju inte komma från!
Hon trodde att han drev med henne. Man kan komma från Bromma, Lidingö, Täby... Men inte från Bagarmossen.
Nu valde den här killen, en klassresenär, att bli kär istället för arg, men...
Intressant. Tyvärr hindrar ju inte kärleken att en eventuell klasskonflikt kan finnas kvar. Hoppas den i så fall kunde lösas upp och inte behövde ligga och pyra i decennier.
RaderaJag tror att det främst är i storstäderna som det finns sådana segregerade miljöer. Och i dagens läge tillkommer segregationen efter etnicitet. En etnisk segregation i kombination med att vissa förorter "inte finns" för vissa människor - det låter inget vidare. Med det menar jag ändå inte att dessa människor (i de priviligierade förorterna) måste betraktas som rasister. Så behöver det ju inte vara. Men det känns illavarslande för framtiden. Fast nu är det väl dyrt och därmed "fint" att skaffa lägenhet nästan överallt i Stockholmsområdet?
Ja, visst är det illavarslande.
RaderaIdag har de privilegierade förorterna dessutom blivit betydligt rikare och mer segregerade än då. Marginalskattesänkningar, att det nu för det mesta rör sig om två
skyhöginkomsttagare (jag tror inte att lärare har råd att bo i villa i Bromma idag t.ex, vilket var möjligt då), och att det faktiskt länge har beskrivits som något fint att vara egoistisk. Nu är inte jag vänster på det sättet att jag menar att det ska vara total ekonomisk jämlikhet, eller att man ska vara emot driftighet och företagsamhet osv, men under de senaste åren har både Luther och kommunismens skrämseleffekt försvunnit och även mycket av samhällskänslan. Men motsvarande flicka idag hade lika gärna kunnat uttala sig om Midsommarkransen. "Du kanske VILL bo där?!" sa en person, inte alls speciellt ond utan bara stockholmsk höginkomsttagare, till mig apropå att jag inte bodde i innerstan utan i Kransen. Och lustigt nog såg jag en artikel om just Johan Jönson där skribenten påpekade att han "bodde kvar" i en förort som skribenten uppenbarligen inte tyckte var så fin utan snarast proletär. Eh, Hägersten, tja... Är det proletärt?
"Sluta skämta nu, Hägersten kan man ju inte bo i!"
Anonym 18.08: Jag såg inte heller mer än ett par avsnitt av Solsidan, det är satir (tyckte inte att det var så jättekul men jag kanske råkade se ett par mindre lyckade avsnitt).
RaderaMer 70-tal:
RaderaEn tjej på min dåvarande pojkväns studentkorridor sa en gång ungefär: "Efter revolutionen måste vi nog skjuta 25 % av befolkningen". (Sa hon "vi" eller "man"?) Då sa min kille ifrån att sådär fick hon inte prata. Men jag blev inte så illa berörd, för jag kunde inte ta in det känslomässigt. Jag tänker av någon anledning på det som en sån där hundvissla (fins dom?) som har en för hög frekvens för att människor ska kunna uppfatta dem. Ologiskt, kanske, för jag hörde ju faktiskt vad hon sa. Idag skulle man kanske uppfattat det som ett argument MOT revolution? Men det tror jag inte hon avsåg det som.
Anonym "Babbis" Anonym
Babbis: kan det tänka sig att du inte tog in det eftersom det var ett drastiskt utrop - att du kände på dig att samma tjej inte hade ingått i någon avrättningspatrull, utan kanske tvärtom varit den som inte lydde order? Eller verkade hon vara en liten skjutglad terrorist?
RaderaEller var det för att du tyckte att det var så orealistiskt att det skulle bli så.
(Tänker högt bara).
Jag har givit några en utskällning för våldsromantik en gång för länge sedan - det var jobbigt eftersom jag blev betraktad som ett förtryckarsvin som åt barn i Sydamerika.
Hundvisslan - känner igen det där, jag har för mig att det finns visslor med för hög frekvens för människoörat!
Som jag minns det - men det är ju längesedan - sas det i någon form av torrt konstaterande ton, möjligen lite lite lätt beklagande.
RaderaJa det är märkligt så det kan bli när man vågar sig på att skälla ut vissa människor. (Jag tror inte jag sa nånting alls till den här tjejen.)
Anonym "Babbis" Anonym
... och så romantiskt låter det ju inte heller med de där 25 procenten...
Raderajag menar, inte ens våldsromantiskt, för då är det väl i alla fall fråga om kamp och strid---
Nej, nu får det vara slut med 70-talsminnen för min del för denna gång - skriver jag innan nån annan gör det.
Anonym "Babbis" Anonym
Torrt konstaterande - värsta sorten.
RaderaHehe.
Jag var barn på sjuttitalet, hade jag varit ung då tror jag inte att jag hade känt mig hemma i den militanta vänstern.
Hat är hat är hat. Om en för mig okänd person hatar mig för att jag är gift med en svart man eller för att denne man har en viss inkomst är för mig likgiltigt. Det är samma sak. Samma inskränkthet. Att kämpa mot orättvisor är bra och ädelt. Att hata är improduktivt och korkat. Hat är en återvändsgränd och har alltid varit det. Den som hittade på generatorn visste verkligen vad hen gjorde. Vilken PR-succé!
SvaraRaderaJa det är ädelt att kämpa mot orättvisor, och öfverklassgeneratorn är en stor succé. Sen tror jag att det är lite skillnad på olika slags hat ändå, och jag kan nog själv inte moralisera över t.ex Johan Jönsons hat, det känns som att jag bör avhålla mig ifrån det.
RaderaJag menar att Jens Liljestrand tar Johan Jönsons böcker på större allvar än de kritiker som har hyllat dem. Själv tycker jag att hatet (exempelvis mot de utvecklingsstörda) bara är obehagligt. Hur stycket om Reinfeldt och fantasin att smitta Äppelviksbarnen med herpes kan applåderas av en medelklasspublik på teatern är en komplett gåta. Det är kanske "negativ uppbygglighet", som du skriver.
SvaraRaderaAlgot
Ja, han tar dem på allvar. Jag gillade den där artikeln. Men jag har inte läst mer än kanske ett tiotal sidor av Jönson, bläddrat och läst här och där, och för övrigt bara några citat i recensioner. Jag har tagit anstöt av hans typ av hat, hur det riktar sig, men också av den politiska korrektheten - om man nu kan använda ett så nött uttryck - som gör att allt som skrivs ur ett underperspektiv per automatik betraktas som gott, rättfärdigt. Och inte minst - även om detta blir en upprepning - vilken skillnad det är mellan vad en man får skriva och en kvinna.
RaderaMen som sagt, man kan inte judgea tjocka böcker utifrån några sidor.
Jag förstår delvis kritiken som riktas mot Jens Liljestrand. Det finns ett visst mått av blind fläck hos Liljestrand när det gäller klass. Låt mig ta en annan artikel i DN för att belysa mitt resonemang.
SvaraRaderahttp://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/ulf-lundell-vid-porrens-granslinjer
Det är intressant att fundera på syftet bakom att göra en så tydlig klyvning mellan erotisk litterär skildring å ena sidan och pornografisk skildring å andra sidan. Den pornografiska skildringen kan uppenbarligen vara litterär och den erotiska (beroende på bedömare) upplevas som pornografisk. I slutändan är klyvningen rätt godtycklig, det handlar om smak.
Man kan dra slutsatsen att Liljestrand föredrar medelklassens förfinade smak framför arbetarklassens vulgära? smak. Liljestrand reflekterar inte över att smak och klass kan ha ett samband.
I expressen kultur
http://www.expressen.se/kultur/palatskuppen/
fortsätter Kristian Lundberg debatten om klasshatet. Kristian Lundberg skriver: "Det kan tyckas absurt att Kungliga Dramaten öppnar sina salonger för just frågan om klass, men var ska hatet gestaltas om inte just här – i själva epicentrum? Var ska samtalet äga rum – och vem äger tolkningsföreträde? Jens Liljestrands famösa artikel är ett slags bottennapp, för vad är det egentligen han säger? Vad vill han? Han för en klasskamp. Det är så enkelt. Han förklarar för oss obildade vad som är rätt och vad som är fel. Och vad som passar sig i salongerna."
Intressant! Gränsen erotisk litteratur/pornografi såklart är inte självklar, som du skriver. För övrigt, är det egentligen något fel i att skriva med syftet att upphetsa?
RaderaSka läsa artikeln, intressant
Nej, inte fel att skriva för att uppetsa! Absolut inte!
RaderaJag upplever dock att som bildad intelektuell vill man inte tillåta sig bli kåt av att läsa en roman, det skulle anses vara ett nederlag.
Liljestrand är i sin artikel inne på att det handlar om (Lundells) oförmåga att skriva erotik som gör att han hamnar i porrr. En brist på litteraär skicklighet helt enkelt. Vilket det naturligtvis inte behöver vara. Det kan vara ett medvetet stilgrepp.
Ett nederlag, haha!
RaderaDet ultimata nederlaget för en intellektuell. hehe.
Aha, ja det tyder på att det är slarvigt tänkt - litterär kvalitet = erotiiiik, dålig kvalitet = porr.
Sen är frågan om Liljestrand menar att det är fysiskt upphetsande det Lundell skriver, eller om han använder porr som en synonym till billigt.
fast jag har int läst artikeln du länkar till, bara tänker högt.
Ja, det saknas ett par tre dimensioner i Liljestrands artikel, men jag menar att det hade varit konstigt om ingen blivit provocerad av det han skriver. Det går för övrigt inte ihop med "Och allt ska vara kärlek" - vad tror de att ord är? Tigerpappdockor?
SvaraRaderaÅterkommer, mycket intressant diskussion
Syftar på artikeln om Jönson, inte den om Lundell
Radera(lite knepigt med googles nya kommentarssystem)
(Jag har fått loppor, måste sanera)
SvaraRaderaDet är bra om han lyckas skrämma upp övre medelklassen. Jag förstår totalt hatet mot Äppelviksborna. Det kan vara väldigt omedvetna, snorkiga människor som bor där, med en nedlåtande attityd till hantverkare och ett väldigt klassförakt, det handlar om människor som verkligen vill ha djupa klassklyftor och som har haft politiken i ryggen länge. Nu är de inte rädda för revolution längre, så vad återstår annat än privata hämndaktioner? Fantiserade i det här fallet, givetvis.
SvaraRaderaMen det tar ju liksom inte skruv om alla bara nickar och applåderar.
Med reservation för att jag måste läsa lite mer än 10 sidor, som sagt var.
Maja, tog du bort mitt inlägg om ras och klass eller försvann det bara i cyberrymden? kram
SvaraRaderaNej nu hittade jag den! Och ditt svar. Det var så mycket kommentarer att läsa så jag missade väl den. Jag vet inte om det är skillnad på hat och hat. Är det skillnad på kärlek och kärlek? För mig som mottagare känns i alla fall hatet på precis samma sätt. Jag är glad att jag inte är i Sverige i dag för mellan SD:s (och andras) rasisitiska åsikter och det klasshat som växt sig starkt finns inte mycket plats för mig och min familj. Jag misstänker även att många feminister också skulle hata mig. Det är den känslan som är så märklig att bli personligt hatad av människor som inte känner en. Förändras samhället av att hata en sån som mig? Ja, kanske om tillräckligt många gör det.
SvaraRaderaNej jag har inte tagit bort något, Charlotte - menar du inlägget 16.36, eller har du skrivit ett till som försvunnit? Jag svarade lite hafsigt på kommentaren 16.36, det beror bland annat på att jag själv inte kan ta avstånd från allt hat överhuvudtaget på något enkelt sätt, eftersom jag är en polemisk och stundom ursinnig person. Men jag förstår vilka jobbiga saker du talar om, att det kan komma hat och fördomar från olika håll. Händer det inte att du hatar det hatet? :-)
SvaraRaderaHa, ha! Nä jag kan inte säga att jag hatar hatet. Jag skulle förstås föredra om det fanns mindre hat i världen. Men nu är ju världen förskaffad som den är. Fast jag tycker lite synd om dom som hatar mig, av vilken anledning de än gör det. Kan dock inte låta bli att tycka att de är oupplysta och väldigt själviska. Varför vill dom att hela världen ska vara som just dom vill? Jag tycker absolut att man får vara ursinnig! Det är jag själv då och då. Men när ett hat mot en allmän företeelse riktas mot en individ blir det absurt. Jag har ju t ex inte personligen förolämpet den rasist som störs av mitt partnerval. Men han/hon upplever det så. Det är det som blir så absurt för mig. Att dom kan känna sig personligen kränkta av mig som dom aldrig har träffat. Självklart så söker man sig inte till de kretsar som hatar en utan man bygger upp sin egen värld där man har rätt att vara precis som man är utan att skämmas eller vara rädd. Ja, kanske att till och med bli älskad precis som man är. Gud va skönt det skulle va! Fast det betyder försås att även de som riktar sitt allmänna hat mot mig också har rätt att bli älskade precis som dom är. Knepigt.
RaderaJo det är väl svartsjuka. Utländska män som tar kvinnorna... Jag tror det är djuppsykologi, det känns väl som en personlig förolämpning för en del. Jag ska inte rekommendera läsning av Flashbacks trådar i liknande ämnen, så jag rekommenderar Michel Azars böcker istället - en som heter schibbolet eller något åt det hållet är bra. Ska kolla!
RaderaJag kan se det som en uppfostran ifrån Liljestrand i vad som är god och dålig smak; att det inte handlar om litteratur utan om pornografi. (Lundell-artikeln)
SvaraRaderaI Liljestrand artikel om Johan Jönssons klasshat är det också - precis som Kristian Lundberg skriver i sin artikel - en fråga om uppfostran vad som är rätt och vad som är fel.
Tänkte att jag skulle låna Jönsons bok, trots att den var väldigt tjock. Men så slog jag upp en sida på måfå, och där handlade det om att skära halsen av en namngiven politiker (inte Reinfeldt denna gången) och då fick det vara.
RaderaJag undrar vad som skulle hänt om författaren hade haft en mindre svenskklingande namn. Jag fruktar att uppskattningen av dikterna inte skulle varit lika stor... Vi och dom liksom... men jag kan ha fel.
Anonym "Babbis" Anonym
"Ett mindre svenskklingande" ska det vara...
RaderaAnonym "Babbis" Anonym
Nej, det hade inte gått an, det hade blivit ett jäkla rabalder. Sen tror jag inte författare med mindre svenskklingande namn blir nominerade till Nordiska rådets pris heller, till exempel.
RaderaDet jag läst av Jönson är fascistiskt, sen är det lite hans uppsyn också och att han har en sån där mössa som nyfascisterna hade när jag bodde i rom på 80-talet. Återigen, jag har bara läst ett tiotal sidor, blä-känslan är rätt omedelbar. Jag tycker att man bör ifrågasätta applåderna och frånvaron av upprördhet, med tanke på vad han skriver.
Måste läsa Lundellartikeln, inte hunnit än.
SvaraRaderaVad som är rätt och fel i litterära verk (moralfrågor) bör hållas isär från estetiska frågor (vad som är god och dålig kvalitet). Båda frågorna är förstås väldigt svåra - själv tyckte jag att Liljestrands artikel om Scum-manifestet snarast var nedlåtande och avfärdande, hur som helst uppfattar han sig tydligen som mer hotad av Jönson än av Solanas.
Hahaha... Nu har jag läst artikeln. Vilken fantastisk moraldrapa.
RaderaLundell "låter begäret erövra det litterära uttrycket".
Han citerar en del i alla fall, det är bra. Inte alla som skriver om litteratur som citerar ur böckerna.
Var skulle du placerar dig på den politiska kartan. Socialliberal?
SvaraRaderaAnonym "Grefven" Anonym
Grefven - fick du verkligen det namnet av öfverklassgeneratorn? Jag trodde grejen med överklassens smeknamn var att de skulle vara diminutiver, låta små och ärtiga eller lite knasiga. Socialliberal - jag tror att de ideologiska begreppen till stor del bottnar i en annan tid. Liberal är jag ju på så vis att jag är för en flerpartistat, och fri åsiktsbildning - det var väl inte Lenin om jag nu inte har fått något om bakfoten. Jag brukar göra ett blindtest före varje val, och om du lusläser den här bloggen kan du ta reda på var jag brukar landa då. Kommer att göra likadant nästa val.
SvaraRaderaDet blev greven.
RaderaAnonym "Greven" Anonym
Zigge "Lill-Tom" Zigge.
SvaraRaderaDet stämmer med din hypotes om diminutiver.
"Greven" - tveksamt, det är kanse en miss av Öfverklassgeneratorn.
Kanse det.
SvaraRaderaJa, "Greven" trodde jag också var smeknamn för camorrister, musiker, fotbollsspelare och annat löst folk.
SvaraRaderaGreven, och Mariannesson: Susanna Alakoski svarar Aase Berg i DN.
SvaraRaderahttp://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/susanna-alakoski-aase-berg-reducerar-fattigdomen-till-en-estetisk-fraga
Ett härligt riv i Alakoskis artikel.
RaderaVarför skulle det inte kunna finnas flera olika sätt att skriva?
Nu har jag grunnat lite till. Problemet med Aase Bergs artikel är inte att hon försvarar en litteratur som fäster större vikt vid inre skeenden än yttre, utan det allvetande perspektivet:
SvaraRadera"Jag är inte övertygad om att alla har hunnit greppa den här nyordningen".
Det här tycker jag är lite DN-aktigt. Det påminner om när Åsa Beckman skriver om en poet att han "skriver ut sig själv ur poesin", eller Liljestrand när han ska tala om för Lundell vad som är rätt.
Nu tycker jag i och för sig att kritiker ska kunna vara en aning kategoriska, men jag har en känsla av att DN:s kritiker lätt blir uppfyllda av sin egen position.
Och jag tycker ibland att deras omdömen tenderar att bli en medelväg, en borgerlig kompromiss, konsensus. Och den där medelvägen/kompromissen/konsensusen bör väl inte författaren befinna sig!?
SvaraRaderaMed borgerlig kompromiss menar jag att människan ingenting annat är än en smal och vansklig brygga mellan natur och ande. Det som människorna sedan urminnes tider förstår under begreppet "människa" är alltid bara en förgänglig, borgerlig överenskommelse. Vissa råa drifter avvisas och förhånas av konventionen, litet självkänsla och hyfsning hör till en liten smula intellekt är inte bara tillåtet, det är till och med eftersökt. Denna konvetions-"människa" är liksom alla borgerliga ideal en kompromiss, ett ängsligt och genomskinligt försök att komma undan både den onda urmodern naturen och den besvärliga urfadern anden med deras hänsynslösa krav och placera sig i ett ljumt mittemellan.
Är du jungian? Naturen som ond urmoder och fadern som besvärlig ande - jag ska avhålla mig från att säga vad jag anser om jungianism, eftersom det skulle kunna urarta till den slutgiltiga motorsågsmassakern.
RaderaMen jag håller med om din beskrivning av konventionsmänniskan - och skulle vilja lägga till ett exempel ur den kulturjournalistiska verkligheten. Det var ju Schottenius, själva sinnebilden för nyborgerligheten idag som jag ser det, rentav en galjonsfigur, och hon skrev lite förvånande att hon hade varit på tjurfäktning med sin dotter (jag har för mig att dottern bara var 8 år; jag skulle nog inte ha tagit med ett såpass litet barn på tjurfäktning, men det kanske är pjåskigt tänkt av mig). När tjurfäktningen var över skulle dottern ha sagt:
SvaraRadera- Detta är väl ändå ingenting för damer!
Det finns mycket att säga om detta, jag tyckte att det passade ihop med det du skriver om en liten smula intellekt (absolut inte för mycket!), lite hyfs och bildning, osv.
Visst är det viktigt att inte tvinga dikten att vara lagom (om jag nu förstått rätt att det är det MJ menar). Men när man blandar in verkliga personer i dikterna tycker jag det blir mer komplicerat. Var går i så fall gränsen? Vad får man, i dikten, fantisera om att göra, med vem (har det någon betydelse, hur mycket makt ska i så fall personen ha och hur mäts det), och hur detaljerat får man beskriva det? Det går ju att tänka sig fullkomligt vidriga saker som jag inte vill formulera här.
SvaraRaderaAnonym "Babbis" Anonym
Jag är inte jungian, men jag har läst romanen "Stäppvargen" av Hermann Hesse. Gillade boken och tyckte om klyvningen i personligheten, ungefär som jag gillar klyvningen i Stevenssons "Dr Jekyll och Mr Hyde". Det där med "urmodern" och "urfadern" bör man nog förhålla sig kritisk till.
SvaraRaderaMaria Schottenius är ett bra exempel på borgerlig kompromiss hehe.
Anonym: Jag menar att det finns ett värde att författaren förhåller sig så fri som möjligt i sitt konstnärliga verk.
Babbis:
SvaraRaderaNu ska jag inte svara i MJ:s ställe
(jag tror h*n mer talade om t.ex kritiken mot Lundells erotiska skildringar).
Men det du skriver om är en orsak till att jag själv inte kan moralisera över Jönsons dikter, eftersom jag skrivit en våldsam bok. Nu innehåller den väl inte riktigt så många detaljerade hämndfantasier som Jönsons, som jag fortfarande läst ytterst lite av... men trots att jag inte ångrar mig vill jag inte på något sätt vifta undan diskussionen. (Det var på sina håll ett viktigt tema i diskussionerna om Myggor och tigrar att jag var privilegierad, både när det gällde bakgrund och som författare och skriftställare, medan Jönson för det första är man - det tror jag är avgörande här - och arbetare). Gränserna är inte självklara. När det gäller Scum manifesto så riktar den sig inte mot enskilda personer - däremot sköt faktiskt Solanas.
Vi har haft politiska mord i Sverige, Palme och Lind, därför tycker jag att fantasin om Reinfeldt är ruggig, och på sätt och vis tycker jag att Kristian Lundbergs artikel om att Liljestrand inte ska tala om vad som passar sig i salongerna är konstig - hade det inte varit besynnerligt om INGEN blev upprörd? Om man jämför med arbetarförfattarna på 30-talet och framåt, som ändå kom ur långt fattigare förhållanden, så uttryckte de väl sig aldrig riktigt på det sättet. Så vad är pose, och vad är allvar?
MJ: Stäppvargen har jag faktiskt aldrig läst. En bildningslucka.
SvaraRaderaTill diskussionen om klass, barnfattigdom och kontroversen mellan Aase Berg och Susanna Alakoski -
SvaraRaderaOm man bortser från den estetiska diskussionen så finns det också en innehållslig som jag tror kan vara konstroversiell. Berg skrev så här i den recension av debutboken Ingenbarnsland, som grälet bland annat handlar om:
"det finns många klichéer i den här boken, som till exempel den barnfattigdom jag har svårt att få ihop logiskt.
Var man till exempel verkligen så fattig på två vuxenlöner vid den här tiden att man, trots boende i hyresrätt och bara ett barn att försörja, måste leva på svältgränsen? Tack och lov räddas misär-överskottet av det skickliga bildspråket, som påminner om en hallucinatorisk dataspelsfantasi. Jag förstår fattigdomen som ett gestaltat tillstånd snarare än socialrealism."
Det här tycker jag nog är en fråga en kritiker bör kunna ställa - hon moraliserar inte över det utan tolkar skildringen som expressionism snarare än realism.
Diskussionen om barnfattigdom bör väl vara konkret, och kanske hållas isär från skildringar som kanske är mer melodramatiska (inte läst Ingenbarnsland) än exakt återgivande. Men jag tror att själva frågan - kan verkligen två vuxenlöner och ett barn beskrivas som fattigdom? - kan väcka upprördhet.
http://www.expressen.se/kultur/eija-hetekivi-olsson-ingenbarnsland/
Svårt att säga för den som inte har läst boken. Hur mycket i en självbiografisk roman - om det nu handlar om det - måste vara sant? Kanske var romanen inte ens ett inlägg i debatten om barnfattigdom?
SvaraRaderaIntressant diskussion i alla fall - det finns så mycket nervositet kring klass, och klasshat, som nog kan må bra av att luftas.
Algot
Vad är barnfattigdom? Är det en materiell fråga eller något annat? Är det barnfattigdom att växa upp med en alkoholiserad förälder - då levde Felicia Feldt i barnfattigdom. Går det att skylla allt på moderaterna? Samhället har ett ansvar självklart att hjälpa barn med föräldrar som är sjuka, eller missbrukar. Svinalängorna handlade om att växa upp i en alkoholismfamilj och det är något inga barn borde behöva göra. Men ska socialen placera barnen direkt, är det säkert att det blir bättre? Jag tyckte inte om Svinalängorna. Min uppväxt påminner om Alakoskis men för mig är det viktigaste det personliga ansvaret. Det går inte att skylla på samhället hela tiden.
SvaraRaderaLisa
Nu är det så att jag inte har läst Svinalängorna heller...
RaderaOm man lever med föräldrar som super upp inkomsterna, så är det klart att barnet lever i fattigdom - men jag tror att begreppet barnfattigdom handlar om familjer som har mycket låga inkomster från början. Men jag ska erkänna att jag har funderat lite som du också i andra sammanhang - hur mycket av den misär som skildras handlar helt enkelt om alkoholism? Och vad gör man åt missbrukande föräldrar, borde samhället gripa in snabbare?
Alakoski skriver bra samtidigt är där en formulering som jag undrar lite över eftersom den hafsar över saker och ting:
"fattigdomen (tomma kylskåp, brister, oro, rädsla, förståelse etc.)"
Tomma kylskåp är fattigdom - men "brister, oro, rädsla förståelse etc"
- vad är det, mer exakt?
Barnfattigdom ska nog inte bli en kliché, eller överanvändas som begrepp - fast det här är det väldigt väldigt svårt att säga utan att verka som ett fascistsvin.
Fascistsvin var totalt fel uttryck, jag menar borgarsvin.
SvaraRaderaSocial utsatthet är något annat än barnfattigdom. Det finns både för- och nackdelar med att inkludera utsatthet i barnfattigdomen, fördelen är att fokus är på barnens situation. De ska inte behöva lida om föräldrarna har tillräckliga inkomster men slösar bort dem på fel saker - men är det inte ganska ovanligt trots allt? Det har också fördelen att ta med hela miljön, trygghetsfaktorer, tillgång till fritidsaktiviteter, hur närmiljön ser ut - betongförort eller idylliskt villaområde?. Nackdelen är att barn som växer upp i en otrygg men ekonomiskt välsituerad miljö också räknas som fattiga. Rädda Barnen använder därför den ekonomiska definitionen av barnfattigdom.
SvaraRaderaJag citerar från deras hemsida:
"Enligt Rädda Barnens fattigdomsindex räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller har försörjningsstöd (socialbidrag) som fattiga. Låg inkomststandard definieras som inkomster
som inte täcker skäliga levnadsomkostnader."
"Barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund
(29,5 procent) som bland barn med svensk bakgrund (5,4 procent)."
http://www.rb.se/SiteCollectionDocuments/Rapporter/Svenska%20rapporter/Barnfattigdom_2011.pdf
Men är inte detta en annan fråga än den om litteraturen? Kan man verkligen som Aase Berg (i recensionen av Ingenbarnsland) ifrågasätta skildringen för att huvudpersonens föräldrar inte är fattiga i strikt bemärkelse?
Jag vet inte, "misär-överskott" låter lite kyligt...
Ja, jag tror att det är väldigt viktigt - för mig är det i alla fall det - att skilja mellan sakliga rapporter från Rädda Barnen, och retoriken kring barnfattigdomen bland författare. Jag vet att det här kan låta rått, men när en annan recensent kallade samma "Ingenbarnsland" för en "modern statarroman", så uppfattar jag det som historielöst. Likadant när Åsa Beckman skriver om barnfattigdomen. Och även, om jag ska vara uppriktig, när Susanna Alakoski och Kristian Lundberg gör det. Jag klarar helt enkelt inte av tonfallet, sentimentaliteten, och får huvudet fullt av mycket trist misstänksamhet: för varje hungrande barn de skriver om, blir jag mer och mer misstrogen. Det handlar alltså om misären som genre, som jag inte riktigt står ut med. För mig påminner det - tonfallen alltså, sättet att skriva om det - om den gamla Monty Pythonsketchen där de tävlade om vem som hade det fattigast. "Själva bodde vi i en låda!"
RaderaSen menar jag att det är en stor orättvisa att en del barn fullständigt vadar i prylar och har åkt på flera utlandsresor innan de börjar skolan, medan andra går i gympadojor året runt och inte kommer utanför stan om sommaren. Så min reaktion på snacket OM barnfattigdomen, om jag nu ska vara uppriktig, det som får mig att tänka att det var nog inte riktigt så eländigt som de här författarna skriver, det har något med tonfallet att göra.
"Misär-överskott" är djärvt, hahaha, det är att svära i kyrkan, sen låter det där omdömet väl lite väl kyligt, sammantaget, men varje gång en författare säger "barnfattigdom" får jag kvävningskänslor.
Det är akademikerna som är de verkliga proletärerna idag! Du tjänar mer som spärrvakt än som lärare.
SvaraRaderaGreven
Ja, i alla fall som ingångslön - sen vet jag inte hur stor chans man har att höja den. Det är individuell lönesättning för lärare, vilket jag tycker verkar helgalet. Men det skulle inte gå att skriva en akademisk proletärroman(jo! Mäktig Tussilago!), den svenska arbetarromanen är en stolt tradition och den kan inte under några som helst omständigheter handla om lärare.
RaderaDet är inte lönen som avgör om man är proletär eller inte. Det är attityden. Sånt borde väl en greve veta.
SvaraRaderaWilly "Pippe" Lorens
Hahaha, Pippe... Värst hittills.
SvaraRaderaAttitude is everything.
Självklart handlar klass inte bara om pengar, spärrvakter sitter ju ofta och läser för att skaffa sig kulturellt kapital.
Men lärarlönerna och överhuvudtaget skolpolitiken - groteskt.
Jag tror att barnfattigdom finns. Jag har själv en rätt OK lön, nånstans mellan städare och sjuksköterska, och tycker att nettobeloppet på mitt lönebesked ser högt ut. Men hur lätt ät det inte att göra av med pengarna! I alla fall när man köper färdigmat (det finns god vegetarisk sådan - raw food rekommenderas - men den kostar!), köper mat på jobbet i stället för att ta med matlåda, inte orkar jämföra priser, köper en och annan nyutkommen bok etc. Och då har jag bara mig själv att försörja.
SvaraRaderaJag kan alltså tänka mig att mitt nettobelopp skulle behöva användas på ett helt annat sätt om det var vad en ensamstående förälder fick (inklusive bostads- och barnbidrag). Och det finns ju säkert de som har mycket mindre än så. Ett ständigt gnetande och pusslande som tar kraft och energi. Ligger man då dessutom på en nivå där det är svårt att klara tandläkarräkningar och nya skor, då måste det vara skitjobbigt.
Jag tyckte det var stötande med intervjun med Leif GW Persson i tidningen BARNs temanummer om barnfattigdom. Han har gjort en klassresa, men nu tjänar han 40000 OM DAGEN, och har 10000 om dagen att göra av med för eget bruk, vilket han har svårt att klara av, särskilt när han är förkyld...
Anonym "Babbis" Anonym
Klart att den finns.
SvaraRaderaFärdiglagad mat - ja det måste vara extra frestande för en stressad ensamstående förälder att köpa färdiglagat, diskarna är fulla med det, men det är dyrt och då tar pengarna snabbt slut. Många bidrag har dragits in helt eller reducerats kraftigt, till exempel det till läsglasögon - hur det är med skoltandvården nu vet jag inte, har för mig att den mer eller mindre är avskaffad också men kan ha fel på den punkten.
Hm, varför intervjuades Leif GW Persson, var det som en sporre - så här rik kan du också bli?
Det var tidningen BARN nr 3 2011, det glömde jag att skriva. Temat var barnfattigdom, GW berättade alltså om sin klassresa. Den miljö han kom var inte direkt fattig i bemärkelsen dåligt med mat, däremot slitsamma arbeten och nästan inga böcker. Han berättade om den enorma revanschlust denna uppväxt gett honom. Han berättade också att han numera gav bort mycket pengar till olika välgörande ändamål. Det som störde mig var ändå skildringen av hans rikedom, att placera in den i just detta temanummer.
SvaraRaderaAnonym "Babbis" Anonym
Jo, det är klart. Samtidigt som det kanske hade blivit fel att inte nämna den. Det är jättebra att ge pengar till välgörande ändamål, samtidigt som den modellen inte får ersätta fördelningspolitik. Revanschlusta är ju också bra, men "var och en sin egen lyckas smed" är ingen modell för ett samhällsbygge. Det kanske låter som en sur kommentar, och det menade nog inte GW Persson heller.
RaderaJo, men vad hade han i det numret överhuvudtaget att göra? Tycker jag alltså.
RaderaSen tänkte jag att jag ska minsann inte gynna honom genom att köpa hans bok ("Gustavs grabb"), men gick ändå och gjorde det. Han skriver ju bra, och beskrivningen av fysiklektionen med glasstavarna tyckte jag var en höjdare.
Anonym "Babbis" Anonym
Tanken bakom kanske var att han är en fin förebild - nu kommer en dum fråga, tidningen BARN riktar sig väl till barn? Eller är det en vuxentidning om barn? Om den riktar sig till barn så är min konspirationsteori följande: om fattiga barn lär sig att de kan bli rika på att bli rikssnutar i stället för att bi bovar, så är mycket vunnet!
RaderaEller så hade han ingenting där att göra - mer än att det finns en väldig kändisfixering :-)
Förebild?!? :-))
RaderaTja, kanske i så motto att han otvivelaktigt gjort en klassresa, och att han kan tillstå vissa egna misstag. Annars vet jag inte...
citat ur artikeln: "Sedan gifter jag mig ganska tidigt, min första hustru var sjuksköterska och vi bodde i en etta, en tjänstebostad i Hässelby centrum. Då bestämmer jag mig för att jag varje år ska föra henne och min växande familj till en lägenhet som är åtminstone ett rum större. Och sex år och fem flyttar senare bor vi i en sjurummare nere vid Stureplan."
Man kanske skulle "bestämma sig" lite oftare?
Anonym "Babbis" Anonym
Tidningen Barn är Rädda Barnens tidning
Usch, minst sagt. Vedervärdigt.
RaderaMan kan bli våldsromantiker av mindre. Hur f-n kan de publicera en sån sak i Rädda Barnens tidning?
RaderaEn positiv nyhet: Berättarministeriet i Södertälje! Initiativtagare är Dilsa Demirbag-Sten.
Raderahttp://www.svd.se/kultur/vagen-till-det-skrivna-ordet_7267057.svd
Jag håller med om att "var och en sin egen lyckas smed" är en ohållbar attityd för ett samhällsbygge, samtidigt som vänstern ofta låter gnällig, som "kravmaskiner".
Babbis: jag har inte Mariannes bloggadress men ser att Maja redan tipsat dig om den.
Ja det är jättebra. En lite mer ideologiskt blockerad vänster skulle kanske ha svårt att bejaka initiativ av det här slaget eftersom... (fast varför polemisera mot tänkta invändningar?) eftersom privat sponsrade initiativ inte får ersätta offentligt finansierade, då det är godtyckligare att förlita sig på privata aktörers välvilja; det kommer inte alla till del och kan dras in närsomhelst - man skulle kanske invända att det bland annat är Bonniers som sponsrat, och säga att det där är bara ett sätt att köpa sig cred; man kanske skulle vända det emot Dilsa Demirbag-Sten att hon inte är socialist; man kanske skulle... Men nog med skuggboxning nu. Det är en jättebra sak, mer sånt.
RaderaSkippa socialismen will you, Dilsa gör något! Greider, Linderborg och gänget är trötta dammiga höginkomstagare som viftar med röda flaggor för att de tjänar på det. Dilsa äger!!!
RaderaLisa
Lisa: Jag vet aldrig vad jag ska säga om såna argument - de dyker upp ibland i debatten, någon påpekar att en viss vänsterskribent har en bostadsrätt, eller höga inkomster, eller att en miljöpartist har bensindriven bil, osv. Jag gillar det inte riktigt, även om "leva som man lär" i och för sig är en bra princip. Hur som helst menar jag att argumentationen främst bör bygga på annat, och vara mer saklig.
RaderaMariannesson: jag fick för mig att du hade en egen blogg, men nu kan jag inte hitta den?
SvaraRaderaAnonym "Babbis" Anonym
Babbis: Nej, jag har aldrig haft en egen blogg. Men det skulle vara intressant att starta en. Jag har funderat på det ibland.
Radera"Lippis" Mariannesson
Hej "Lippis"! Jag har nog suttit för mycket vid datorn och "bloggat" (bloggkommenterat)de senaste dagarna. Måste ha drömt att jag såg din blogg... och sen tänkte jag att det kunde vara roligt att gå in och skriva något där...
RaderaHar också funderat på att starta en egen blogg. Det känns som en hel del jobb, men nog skulle det vara intressant, som sagt.
Anonym "Babbis" Anonym
För att jag skriver så gräsligt långa kommentarer kanske, hehe... Eller så har du sett mig kommentera på annat håll. Jag kommenterar i Humanistbloggen ibland, bland annat.
RaderaJo, mycket jobb - man behöver förstås inte skriva varje dag. Jag laddar för det, kanske tar mod till mig en dag.
Jag tycker att ni ska göra det - Babbis blogg, det låter väl bra? Du kan tjusa till det också: Babbi's.
RaderaLippis - kanske inte låter lika... Men om du drar några gånger till i tofsen på öfverklassgeneratorn kanske du får fram något kuligare.
Babbis förväxlar mig nog med Marianne, som kommenterar här ibland.
Raderahar du hennes bloggadress?
RaderaBabbis
Här är Marianne Johanssons bloggadress (jag har också förväxlat henne med Mariannesson ibland)
Raderahttp://marianne-johansson.blogspot.se/
Tack så mycket! Så var det ju, jag trodde att Marianne Johansson var Mariannesson som hade börjat blogga under sitt riktiga namn, men så var det alltså inte.
Radera"Babbis"
Alltså för säkerhets skull ett förtydligande av ovanstående kommentar: ... under vad jag TRODDE eller tänkte mycket väl kunde vara hennes riktiga namn...
Radera"Babbis"
hahaha, ja man kan aldrig så noga veta nuförtiden. En del av poängen med nätet... :-)
RaderaVad sägs om Jum-Jum? Eller Moffsan?
SvaraRaderaEn socialliberal med ett stänk av något slags anarkism... Röstar på vänsterpartiet (enligt egen uppgift i bloggen). Men var ska pengarna tas? Har du någon skuggbudget? (Jämför PM Nilssons fråga till Åsa Linderborg i Aftonbladet).
SvaraRaderaGreven
Självklart har jag en skuggbudget, Greven. Man tar från de rikaste och ger till de fattigaste.
RaderaJag har mer skuggbudget än så. Men det får räcka för tillfället.
SvaraRaderaJag ska läsa mer av Jönson. Det är bra om han skrämmer upp medelklassen. Men hur ska någon kunna uppfatta det som något annat än en pose och tom attityd, om till och med Åsa Beckman gillar det?
Hm. Anpassa inte din smak efter modepoeterna.
SvaraRaderaAlgot
Ingen risk. Man kan gå mycket hårt åt överskattade böcker, kanske krävs det inte att man plöjer sig igenom tusentals sidor för det och det finns ingen plikt att lyfta fram det som är bra i dåliga verk. Men det här dystra gnället på dessa tusentals sidor som givit upphov till pliktskyldiga applåder måste bemötas på ett vederhäftigt sätt.
RaderaJag har fuskat. Röstade två gånger i ank-käthen - från olika datorer...
RaderaAlgot
Bara du röstade rätt, så :-)
RaderaJag är inte så förvånad. I andra opinionsundersökningar är det runt 20 procent som är positiva till Natomedlemskap, mot 16 procent i ank-käthen. Det behöver förstås inte betyda dubbelröstningar utan att bloggens läsare är mer emot än genomsnittet.
בראש ובראשונה העצמי אשר לך להיות אמיתי
SvaraRaderaDet där verkar ju som ett snällt budskap av google translate att döma. Tack, tack.
Radera