Det var då en pampig rubrik. Men ok, vi kör så här.
Första gången jag hörde talas om Daft Punk var igår. Varför inte vara uppriktig.
Nu har jag lyssnat på Get Lucky m.m och idag kom en intressant understreckare i SvD.
"Att liksom brittiska The Guardian hävda att vi nu är på väg in i en andra gyllene era för disco är antagligen att slå på för stora trummor utifrån en singel, men visst finns det ändå några slående likheter med vad som hände någonstans vid mitten av 70-talet", skriver Stefan Thungren.
Och det gör det:
Get lucky skulle kunna betraktas som depressionsmusik, ungefär som pepplåtarna The best things in life are free, Wrap your troubles in dreams och liknande 1930-talshits.
Nu vill man ju inte vara en sån som säger "allt är redan gjort", "det var bättre förr" eller - värst av allt: "Bah!" Men för mig höll Get Lucky bara för två genomlyssningar och genomdansningar, sen kändes den redan lam och uttjatad.
Men som sagt, man måste åldras med smak, inte tro att man vet bäst. Den här tyckte jag var berusande jättecool när jag var fjorton.
Disco! Nu börjar det likna nåt.
SvaraRaderaGet Lucky svänger. Men visst är det retro.
Zigge
Freak out? Moi?
SvaraRaderaT.S Älgot, skogarnas knug
Självklart, Älgot. Freaka du bara ut.
RaderaZigge: retro i allra högsta grad. Men ungdomen bestämmer.
Och här är ungdomen, med kvinnlig trummis och allt:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=Bf8Tda6rmi4
Jag nästan bara låtsades vara gnällig och sur, när jag lyssnar på Get lucky idag tycker jag nämligen att den är jättebra igen.
Fast det där med att det skulle vara en depressionslåt relaterad till lågkonjunktur - ganska långsökt förklaring egentligen. Det handler om å knulle. Och det görs väl både i hög- och lågkonjunktur.
SvaraRadera