Ruinsex och ruinvåld

... blir det inte. Luring igen.
Men jag har recenserat Wilhelm Jensens berättelse "Gradiva, en pompejansk fantasi" på Expressens kultursida.
Gradiva är mest känd för att farbror Freud har analyserat den - i "Drömmar och vanföreställningar i Wilhelm Jensens Gradiva" (band 11 av Freuds samlade verk, Konst och litteratur, för den som blir nyfiken).

Gradiva, en kortroman eller snarare lång novell (både den förtätade berättarstilen och att den har knorr gör att den nog hellre bör kallas novell än kortroman) är rolig att läsa även av rent topografiska skäl - de går ju runt i Pompeji, om man är lite hemmastadd i den stan så är det helt enkelt kul att känna igen gator och hus.

En detalj som kan vara värd att nämna är att Casa di Meleagro, som delar av berättelsen utspelar sig i, idag ingår i det svenska pompejiprojektet. Man kan kolla här om man så vill, till exempel.

Jag ska erkänna att när jag läste Gradiva första gången tyckte jag att den var ganska mossig. Jag har blivit gammal och tolerant, eller klok, för de ord jag fick i skallen oftast under omläsningen var "pärla", "charmant", "bedårande" eller "vrålbedårisk".
Så kan det gå. Nåja. Hm.

Däremot har mitt omdöme om Théophile Gautiers novell Arria Marcella bestått: historien om mannen som blir besatt av ett avtryck av ett perfekt bröst på arkeologiska museet i Neapel, och sedan möter ett femme fatale-spöke i ruinstaden - den är inte värd mer än en fnysning.


Apropå Gradivas speciella gångstil , som spelar en så viktig roll i Jensens berättelse (jag ska lägga in bild här i bloggen när jag får tid): tja, det kan se elegant att stå med ena foten vinklad så, men som gångart blir det närmast Monty Python.


Fantastiskt att den här finns på YouTube. De gånger jag blir lite sur för att någon lagt upp en eller annan bok av mig för gratis nerladdning, tänker jag på hur rätt det egentligen är att allt ska vara fritt och gratis. Svårt.