Den där knasboken

Nu prövar jag ert tålamod rätt mycket, läsare, och jag vet inte alls hur ni ska tolka att jag går mig själv i spåren och lyfter fram den här gamla grejen igen. Barndomsnostalgi? Regression? Urlarvig egotripp?

29/9 1978
Håller på att skriva min bok om Evita Porter, den där knasboken. De har just kommit fram till en farm där... Jag orkar inte berätta. Den är inte bra. Nej den är långtråkig, meningslös, larvig, barnslig, intetsägande, fåordig. Men ändå - en bok.

De där kapitlen där de går från gård till gård och lär sig mjölka och sköta hästar, ja... Lite oväntade. Jordbruksspåret bryter av mot thrillertendensen i resten av boken. På andra ställen skriver jag att jag antagligen skulle bli "retad för den" om någon fick läsa, så det fick ingen. Men jag var stolt när den blev färdig, bara en sån sak att den blev färdig! Jag hade skrivit en bok! En hel! Med många kapitel! Och ja, ok jag medger: lite stolt över den är jag fortfarande. Klart att den är pinsam ibland. Eller kanske ofta. Jag läste vuxenböcker då och visste när jag var för melodramatisk eller romantisk, det är därför jag kallar den larvig och barnslig, men jag har större överseende med det idag. Det är knasigt, men jag tycker storyn om kvinnan som rymde med en irländsk gangster (som för övrigt hade Madonnan på sin sida, eftersom han började som ficktjuv för att skaffa pengar till mamman som var lungsjuk) är ganska häftig på ett lite...rysligt sätt, på nåt sätt. Socialt patos, funderingar om könsskillnader, lite Hitchcockinfluenser. Jag skrev bra, och jag tror inte att jag plagierade något, dagboksanteckningarna tyder inte på det.. "Fåordig" kallas förresten "språklig ekonomi" i litterära sammanhang och brukar betraktas som något ganska föredömligt - bättre än "mångordig".

Oroa er inte, den här tillbakablicken är inte i stället för nytt skrivande. Det här är ju så att säga "bara" en blogg, passar hur bra som helst att skriva om en sån grej här. För jag tycker att människor generellt är för rädda att göra bort sig.