Jag höll då på att läsa En dramatikers dagbok 20052012. Expressen kultur hade givit mig i uppdrag att recensera den. Den första delen hade jag varit alltför arg för att läsa särskilt långt i - inte för att jag var förbannad på Norén, utan för att det var en sådan skillnad i mottagandet av hans bok och min. Det stormade kring utgivningen av En dramatikers dagbok också, men de som var ute efter mig var övertygade om att de skulle kunna knäcka mig, både de som agerade utåt och de som skickade fram andra. Det var övertydligt att kön och position var det avgörande för skillnaden mellan bedömningarna och det gjorde att jag inte hade så stor lust att läsa den.
Jag tvekade alltså att ta mig an uppföljaren. När jag började läsa tyckte jag att det var väldigt bra, intressanta tankegångar, han är också mestadels träffsäker i sina angrepp.
1291 sidor, om min egna sidnumrering stämmer (klokt att sidorna inte är numrerade men det försvårar för en kritiker som vill göra anteckningar och kolla upp citat i efterhand). Jag hade lite mer än en vecka på mig, hoppade inte över några sidor men var tvungen att låta blicken rinna över ganska många. Jag bestämde mig för att reflektera över några saker som jag tyckte var centrala, och låta recensionen vara impressionistisk. OK - när jag skickade iväg artikeln var jag ganska nöjd, med tanke på tidspressen: jag hade inte svikit något väsentligt, inte gjort några fåniga yviga gester, bara skrivit några enkla synpunkter. Jag fick ett mail av Jens Liljestrand där han menade att texten måste förbättras. Den borde antingen bli mer som en recension eller mer fragmentarisk. Nu var den ofullgången och ärligt talat som en studentuppsats.
Det går inte att bearbeta utifrån den typen av kritik. Jag blev lite chockad - kanske framförallt av "studentuppsats" - och började själv tycka att texten var platt och intetsägande. Jag svarade att det var bäst om de la ut boken på någon annan. Liljestrand tackade för uppriktigheten och sa att de skulle ordna det på annat sätt.
Sedan var jag matt. Jag bad en vän med gott omdöme titta på texten och han sa att det var en väldigt bra lösning att skriva om en ogreppbar text lite här och var, komma med relevanta sidokommentarer. Jag hade kunnat börja direkt med "För att gå rakt på sak", det hade tagit udden av det mesta och sett snyggt ut i spalt, och så sa han att det inte var jag som hade dåligt omdöme.
Jag läste om texten och tyckte den var ok igen, och förstod samtidigt att jag inte kommer att kunna samarbeta mer med Expressen kultur.
Det kom egentligen inte som en överraskning. De signaler som kommit därifrån är att de vill ha mer tyckande och featureaktiga grejer. De vill ha mekaniska näktergalar. Jag gillar essäkultur, inte kåsörkultur. Skulle jag fortsätta skriva där, skulle mitt språk vara i fara.
Jag lägger ut texten här, det är bara några strödda tankar, framstressade, men varför inte när jag nu ändå skrivit det.
Lars Norén
En dramatikers dagbok 2005 - 2012
Albert Bonniers förlag
Den här recensionen blir ganska impressionistisk. Jag har varit tvungen att skumma igenom rätt många sidor, eftersom boken var lång och tiden knapp. Jag har valt att göra nerslag i några tankegångar.
"Nu sitter jag här i min gamla Nessosmantel". En Nessosmantel är en fördärvbringande gåva. Han skriver bra och är mycket bildad.
För att gå rakt på det som brukar bli mest omdiskuterat: när det gäller personangreppen håller jag ganska ofta med. Man kan även kalla dem angrepp på attityder - kåsörkultur, nepotism, ohederliga argument, billig dogmatism. Falskt djupsinne. "Jag fruktar människor som saknar osäkerhet".
Kritiken av Anna Lindh är inget personangrepp utan ett ifrågasättande av helgonförklaringen och av hennes politik. Kritiken av Aftonbladets antisemitism uppfattar jag som befogad, samtidigt som han kan framstå som lite väl snäll mot sitt eget förlag.
Till de allra intressantaste resonemangen i boken hör de om Israel och Palestina. På många sätt förtvivlade, och (som man brukar säga) bortom förenklingar. Överhuvudtaget är det politiska i boken ambivalent och icke tillrättalagt. "Det händer ofta att jag får försvara invandringen mot invandrare". Jag tycker att det är ett tänkande som befinner sig långt ifrån de plattityder och polariseringar som har en tendens att dominera på kultursidorna. "Varje folkgrupp under antiken hade sin egen Gud, och det är precis som det är nu".
Norén ställer en intressant fråga.
"Vad är skillnaden mellan att lägga band på sig och att förställa sig". Frågan ingår i en självuppgörelse, en omruskning av Nessosmanteln. "Jag vill bli upplyst i mitt åldrande, lugn och upplyst". Att gå till attack mot andlighetskrämare, fariséer, falskspelare och ordförfuskare kan betraktas som en kristen tradition. Till exempel buddhismen och taoismen avråder från sådant. Och filosofen Gadamer antyder att det är obildat. Nej, att lägga band på sig är inte nödvändigtvis att vara falsk. Men eftersom tiden är som den är behövs det vrede.
Norén beskriver sig inte som någon Kristusfigur, tvärtom uttrycker han en djup motvilja mot nutidens gottköpsbanala kristendom och en uppriktig (tror jag) vämjelse över en viss typ av manlig självömkan, som ibland kombineras med "falska arbetarklasspretentioner" och ibland med narcissistisk religiositet.
"Manligt geni och unken kristen frälsarmystik hör oupplösligt samman. Man är sin egen korsfästelse".
Kanske skulle man kunna se detta som koketteri, den som sa't han va't. Det känns inte så, jag tycker inte att Norén är echaufferad på det sättet. Men andra kan säkert uppfatta det så.
Kvalitet, moral och sanning är tre skilda saker. Lika svåra att mäta. Om kritikerkåren någon gång lyckas smälta det faktum att det nu (som även tidigare) existerar både fiktivt och självbiografiskt skrivande, att det inte går att hävda att det ena som sådant skulle vara konstnärligt överlägset det andra, och inte minst slutar förfasa sig när en del skriver självbiografiskt men däremot inte när andra gör det, så kanske det blir lättare för kritikerna att på allvar reagera på det som faktiskt står i böckerna.
När det gäller moralen i En dramatikers dagbok skulle man kunna diskutera Noréns ibland hårda omdömen om skådespelare, med tanke på hans position som stor, världsberömd dramatiker. Det här är också den punkt där han ångrar sig rätt ofta, mildrar eller nyanserar sina tidigare utsagor och skriver - eller planerar att skriva - brev där han ber om förlåtelse.
Mest utsatt är ändå "A", Noréns fru - egentligen inte så mycket på grund av vad han skriver om henne, för jag tycker inte att det är något negativt eller obehagligt avslöjande porträtt, utan på grund av själva situationen, att vara "buggad" som hon uttrycker det, och att veta att allt som sker i deras äktenskap kan hamna inför öppen ridå. Alltså lovar han att inte skriva om henne, men bryter löftet.
Vad beträffar sanningen, så antyds det att det eventuellt kommer mer i en volym som i så fall ska utges postumt.
När det gäller kvaliteten är det bara några avsnitt som jag inte tycker håller måttet. De kallas "Osynlig dagbok". Det handlar om odaterade stycken, mer litterärt konstlade än resten, där Norén vill bearbeta särskilt tunga minnen, bland annat moderns död.
Så här kan det stå i Osynlig dagbok: "Det är ett sår. Jag stoppar min hand i ett sår. Jag vet inte hur djupt det är. Hur öppet". Det påminner om en del andra fluffiga och salvelsefulla poeter som inte har krossat bokstävlarna tillräckligt. Jag vet inte om det kan handla om något slags scenskräck, ungefär som när en skådespelare kort före premiären glömmer vad det var som var bestämt, och börjar åbäka sig självmedvetet. Osynlig dagbok innehåller också många självkritiska formuleringar, där Norén uppmanar sig själv att lägga av med luftpastejerna. "Var konkret och enkel". För det mesta är han det.
Maja Lundgren
Favorit i repris.
Allt man skriver behöver inte vara spektakulärt bra, men mekaniska näktergalar - och människor som saknar osäkerhet - är värre.
