Rudy Vallee - Brother can you spare a dime (1931)

Jag vet inte, det blir så pretentiöst det där med favoritlåtar. Jag lägger in lite pausmusik helt enkelt, melodier som jag av en eller annan anledning tycker är fängslande. Brother can you spare a dime är en sådan som får mig att rysa, jag tycker att den är gripande.
Texten är av Yip Harburg, musiken av Jay Gorney - han lär ha varit inspirerad av en rysk vaggvisa.





Once I built a tower to the sun
Brick and rivet and lime
Once I built a tower, now it's done
Brother can you spare a dime?

Uppdatering:
Jag ska inte svära så mycket.
Men jag ska göra några komplemetterande rafsanteckningar.

Brother Can You Spare a Dime handlar om depressionen på 30-talet och den som sjunger är en utblottad arbetslös som har blivit anonym, kanske oigenkännlig och framför allt namnlös. Han har blivit en i den gråa massan fattiga och han riktar sig till en gammal bekant som är aningen lyckligare lottad och som inte verkar vilja hosta upp:

Say don't you remember, they called me Al
It was Al all the time
Say don't you remember, I'm your pal!

Sångens Al verkar också vara något utöver en person, han tycks personnifiera The American Dream, kanske också framstegs- och utvecklingsoptimismen eller, för den marxistiskt lagda, kapitalismen som fått grus i maskineriet:

They used to tell me I was building a dream, with peace and glory ahead,
Why should I be standing in line, just waiting for bread?
Once I built a railroad, made it run
Made it race against time
Once I built a railroad, now it's done
Brother can you spare a dime?

Håll i hatten, för nu byter vi kontinent och århundrade!
Iolana satt i gången till T-banan i Midsommarkransen, men åkte hem i lördags. Vi hade sällskap på T-banan en gång, hon pekade på mina ögon och sina för att påpeka att de liknade varandra. Hon pratade inte svenska och knappt någon engelska men vi kommunicerade på något sätt ändå. Jaha, och?
Att ge en slant till en tiggare är inte politik, men det står inte heller i motsättning till politik, som några försökt att hävda. Att ge till tiggare håller kvar dem i deras förnedring, har det sagts - men jag hävdar skamlöst att det i sig varken är förnedrande att tigga eller att ge allmosor. Även om det självklart borde vara så att ingen behöver tigga, så är själva tiggeriet och allmosegivandet inte smutsiga i sig. Den djupa genansen inför tiggeri är väl någonting som har uppstått med moderniteten, i synnerhet med avskaffandet av religionen (inom islam och, tror jag, buddhismen är allmosor i princip obligatoriska, Jesus försörjde sig genom att tigga och förmodligen är det likadant i många andra religioner). Ett annat argument mot att ge till tiggare är att givaren känner sig god. Ett sätt att köpa sig fri från samhällsansvar, på något sätt, och ingå i en klibbig och ojämlik relation med ett hjon, alltså få en kick av att känna sig snäll. Tja. Det är roligare att ge än att få, men i många fall är det nödvändigare att få än att ge. Det viktiga är att man söker ögonkontakt, hälsar, ler, kanske pratar en stund, och man kan omöjligt ge till alla, så en lösning är väl att man tar hand om tiggarna i sitt eget kvarter. Iolana var väldigt gullig, jag brukade ge henne ungefär tio spänn om dagen, sedan hade vi en snubbe utanför Konsum som var lite mer krävande - "Hey! Where's my money?" kunde han ropa om han inte fick något, och se indignerad ut. Jag tyckte han var rolig men mer än två kronor fick han sällan! (och just där visar det sig ju hur villkorat tiggandet är - egentligen är ju "Hey! Where's my money!" storstilat fräckt och borde uppmuntras, men... jag kan inte förmå mig att ge åt tiggare som ligger framåtstupa eller står på knä, det går bara inte, och den fräcka krävande fick sällan mer än två eller på sin höjd fem kronor: som om extrem underdånighet och extrem kaxighet gör det svårare).

Se där, nu blev det så kallad "godhetsfascism" i alla fall.
Det får bli både hängslen och svångrem på uttrycket godhetsfascism, d.v.s både citattecken och "så kallad".
Klart till halfvklart för tillfället.