En snuskig trio och en hurtig liberal

Putin och Assad kommer att gå till historien som folkmördare. De har fått en högljudd rasist i Vita Huset som kumpan, till viss del på grund av det märkliga och odemokratiska elektorssystemet i USA.
Än så länge är konsekvenserna ovissa, även om Trumps val av medarbetare tyder på att hans önskan är att fortsätta på den fascistoida vägen (högerpopulism räcker inte som begrepp för att omfatta den typen av agitation)
För Syriens del är det tänkbart att det inte gör någon skillnad. Eftervärldens dom kommer att bli hård, förutsatt att eftervärlden inte genomgår en hundraprocentig dumbrutalisering. Det är många som annekterat den syriska revolutionen för att syssla med war by proxy, men de värsta tyrannerna och mördarna är Putin och Assad.

Bland annat därför var det märkligt att läsa Johan Norbergs krönika i Metro 11/11, Amerikanska folket kommer alltid tillbaka starkare (så löd rubriken i tidningsupplagan, nätupplagan hade det lite mindre svulstiga, men lika förtröstansfulla, Trump förlorar väljarnas kärlek när de ser att han bara är en stor käft).

Norbergs tes är att Trump inte är någon riktig fascist, det handlar mest om munväder. Det var till och med bättre att den auktoritära pajasen vann valet än att Clinton gjorde det, eftersom missnöjet med Clinton hade kunnat leda till att en riktig, mer slipad fascist återkom till nästa presidentval.
Resonemanget är mycket invecklat. Tillräckligt snårigt för att man ska kunna kalla det för en krumbukt. Det utgår ifrån att Trump inte menar det han säger, vilket är riskabelt av minst tre skäl: det första är förstås att det omöjligen går att slå fast att en politikers vallöften - eller valhot, som det i hög grad handlat om från den nye presidenten - är luftpastejer. Det kan man aldrig ta för givet. Det andra är att demagogiskt hatspråk i sig väcker upp det sämsta inom människor, oavsett vilken politik som sedan bedrivs. Det gäller även våldsamhet. Det är ingen slump att Ku Klux Klan firade Trumps seger.
Det tredje skälet är lite mer finstilt. Säger man "tro inte dina öron, du hör inte det du hör, det betyder inte det som det betyder", trubbar man av känslan för språket i största allmänhet. För mening och nyanser. Plötsligt framstår en politikers ljugande till och med som något eftersträvansvärt. Det är rentav värre om han säger det han menar. Alltså ska vi hoppas att han ljuger.
Eftersom fascism till stor del handlar om att den råa styrkan slår mot språket och tanken, så får man inte gå med på att ord inte längre betyder något. 

Det som först fick mig att haja till i den här krönikan, var romantiseringen av det amerikanska folket. "Det är fortfarande världens mest dynamiska folk". "De har överlevt inbördeskrig, depressioner, masshysterier och galna presidenter förr. De har ständigt räknats ut, men de har alltid kommit tillbaka starkare".

"Dynamiskt" råkar vara ett av nazismens favoritord, och idén om en speciell folksjäl och ett särskilt starkt folk hör också hemma i sådana idétraditioner. Putin anspelar gärna på slikt.
Norberg är nyliberal, det han far efter är att staten och politiken alltid - eller nästan alltid? - är något totalitärt och dåligt, men om folk får sköta sig själva så kavlar de upp skjortärmarna och ser till att skaffa sina familjer en bättre framtid. Det är en åskådning som inte ligger så alldeles långt ifrån socialdarwinismen.

Visst kan det hända att det okuvliga amerikanska folket, alla tiders mest ärorika folk, kommer att klara sig trots politiken i stället för på grund av den. De kanske inser att politik inte är något att ha alls, och röstskolkar i högre utsträckning nästa val. Bildar medborgargarden mot KKK, brigader mot nolltaxerande miljardärer, och så vidare.

Men till och med den allra hurtigaste nyliberal - vi lever i den bästa av alla tänkbara världar - borde inse att det amerikanska valet inte bara handlar om det amerikanska Folket.

Att jag reagerade på det, beror på att jag har lagt märke till hur nära den hejdundrande idealiseringen av Kapitalismen ligger nazismen.

Demokrati har blivit någonting ganska diffust och oöverskådligt i den globaliserade kapitalismens tidevarv. En arbetslös arbetare inom kolindustrin, som vill att man slutar dalta med miljön, vilket i och för sig kan vara begripligt ur hans synvinkel, kan med sin röst sabotera "politiken" - om man med politik menar det som överskrider den omedelbara egennyttan, och höjer sig till det allmänna bästa utan att offra någon.

Därför röstar han på en skattefifflande miljardär.

Den här har jag spelat förut - men eftersom jag tycker att den är vacker och det är intressant att det är en rysk vaggvisa i botten, samt att den säger en del om sakernas tillstånd även idag, så tar jag den igen.







Läsning jag varmt rekommenderar:

Masha Gessens råd för att överleva i en totalitär tid.