Mitt liv som refusenik

(Refusenik är något mycket mer insiktsfullt och rebelliskt än vad jag någonsin kan vara.
Antar att ni vet vad en refusenik är - en Siliconvalleyingenjör som revolterar mot den digitala konformismen på allvar).

Hur som helst alltså.

Jag övergick till dumbphone för något år sedan - skaffade en ihopfällbar lite klumpig och klart osoft låda som tydligen kallas Doro.

Min motvilja mot smartphone handlar bl.a om svepandet och duttndet på skärmen. Jag är inte stel i lederna alls men tydligen är det något med min finmotorik som gör mig sällsynt illa anpassad till skärmduttandet. Jag trycker fel, fanskapet hakar upp sig eller seglar iväg in i outhärdligt dumma återvändsgränd. För att inte tala om alla appar och krav på att uppdatera och installera nya versioner osv. "Din webbläsare stöder inte vår version av det här, uppdatera och logga in och EU:s lagar kräver att besökare från EU får information om cookies, med vårt nyhetsbrev missar du inget därför ska du..".
Internet har blivit dyrare och krångligare, kladdigare och klåfingrigare och efter varje besök känns det som om en spyfluga kravlat sig in bakom ögonlocket.

Det går inte längre att göra nånting på en tom spelplats.
Jämför då med hur skönt det är att klottra i en anteckningsbok. Där är det ingen som säger öh, du måste godkänna att vi är en del av swooosch.

Ok jag har tröttnat, inget att göra stor sak av. Sedan ett par veckor har jag inte Internet hemma heller, kollar mejl mm på biblioteket 1 gång om dagen. Det funkar bra.

Gulligull, av och med det förträffliga Karlstadbandet Knogjärn