Journalfilmsnisse i Berlin

"Lämna sig efter sig efter sig efter sig
mil efter mil efter mil...."

Förra inlägget, från Berlins centralstation, med det konstiga tonfallet... Det låter ju som en tragikomisk journalfilmsnisse. 

Att skaka sig av sig. Att skaka av sig sig. Jag kommer aldrig att skaka av mig Myggor och tigrar, men jag önskar att det gick att skaka av sig kulturjournalistiken, trendspaningarna och etiketterna. 

Jag vill att etablissemanget som sådant ska fortsätta betrakta M&T som en obeskrivligt kvalitetslös oförskämdhet som aldrig borde ha tryckts. En lågmäld skitkorv av en skör människa. Det skulle vara trist om den blev salongsfähig. Dessutom är det skönt att slippa det Knausgård var med om - blickarna, den lystna nyfikenheten på privatlivet, läsarnas mer eller mindre befogade känsla av total insyn. Jag har faktiskt sluppit det, läsare kan bli omskakade och berörda men troligen - och kanske är det tack vare Neapel - kan det aldrig bli tal om oreserverad identifikation eller distanslöshet.

Ah, jag hade inte tänkt skriva mer om M&T här, utan bara lite grann om Den skenande planeten, bara några små kommentarer innan jag i tysthet arbetar vidare.... med samma motto som Kejsar Augustus och Italo Calvino:
Festina lente. 
Det får bli en annan dag.
God natt.