SvD:s - i mitt tycke - bästa litteraturkritiker hyllar Katarina Frostenssons bok. https://www.svd.se/en-makalos-bok-utan-tukt-sans-och-matta Det verkar vara svårt för kritikerna att läsa boken fördomsfritt, vilket är förståeligt. För objektivitetens skull borde kritiker från Norge, Danmark och Finland satts att recensera boken.
Jag har just börjat läsa boken, ja den är bra. Den är bra som en clown på en bro, eller något annat oväntat. Klart att det är svårt för svenska kritiker att läsa den fördomsfritt men flera recensioner är direkt sumpråttiga. Smygmisogyna smilfinken Jens Liljestrand, tillåt mig kräkas en smula.
Ravini skriver positivt om boken i Göteborgs-Posten. När jag läser hennes recension får jag känslan att kommande generation unga romantiska litteraturintresserade tjejer kommer att dyrka den här boken.
Samtiden är snusförnuftig, törs inte säga något om framtidens tjejer men det mest romantiska är ju att vara fördömd, absolut. Jag blir avundsjuk, jag har ju alltid tillhört de onda men numera är det sällan jag blir fördömd.
Det kommer att tyckas och snackas en massa, och troligtvis kommer Frostenson att få upprättelse. Man kommer att utgå ifrån den massmediala bilden och själva skandalen kommer att vara i centrum, och förmodligen kommer kvinnor ställa sig frågan varför K inte lämnade "honom". Det här är en del av det bärande hyckleriet, en skandal är ju en spegel som hålls upp mot dem som står runtikring den.
En spegel som hålls upp mot, till exempel, slentriankulturjournalisten Ylva Lagercrantz i Svenska Dagbladet: alla de här som passar på, som kulturminglar sig fram och anpassar sig till det som för stunden gäller, de kallas tankens horor av Myrdal men det uttrycket är inte helt rätt, kulturtjackhoror är något annat och mer storslaget tragiskt, en kulturtjackhora skulle aldrig skriva en artikel som den där Lagercrantz i SvD, passa på, utnyttja skandalen smart...
Hon tycker f.ö att Noréns borgerliga dramer är "pratiga". O kan det komma en vind och blåsa bort den imbecilla kulturjournalistiken, de här som har slickat sig fram och måttat små sparkar hit och dit, flinat vid rätt tillfälle och plockat fram stiletten vid rätt tillfälle, men alltid håller "god ton".
Din bild av Forum, KF och JCA i Myggor och tigrar står sig bra, genom alla metoo-stormar och Akademikriser. Jag tycker att du har uttryckt dig intressant och balanserat i intervjuer också. Jag har några frågor om andra passager i din bok och undrar om det är ok att ställa dem här eller om du föredrar att besvara dem via mejl?
OK jag har samlat på mig ett helt gäng frågor. Vet inte om jag ska ta alla på en gång men... börjar väl med några stycken. Vi läste Myggor och tigrar i en bokcirkel jag är med i och meningarna gick väldigt mycket isär. Vi pratade mycket om den ljusblå bebiströjan. Där var vi inte alls överens. Några tyckte att det var stingsligt intill paranoia att du trodde att den var lagd där med flit. Hur ser du på det idag? Ångrar du att du tog med såna saker som kunde vändas emot dig direkt? En annan sak vi diskuterade mycket var om våldtäkten i Neapel var självupplevd eller påhittad. Jag tyckte det var självklart att det var sant, andra att det kändes som fiktion. Har du varit i Neapel igen? De flesta du skriver om i kulturvärlden är aktiva som kulturskribenter, till exempel Maria Kuchen. Påverkar det dina möjligheter idag eller har du bränt alla broar? Har du haft någon kontakt med dem du skriver om? Hade det inte varit bättre att fingera namnen? Jag tycker att din bok är modig och känns sann. Flera i min cirkel tyckte att du snobbade genom att använda svåra ord. Var det ett medvetet val? Det var allt för den här gången... Anna
Aha, bebiströjan. Ja den väckte en hel del ursinne och inte minst raljans. Ja du får ju bedöma den där sekvensen själv, för mig står det klart att det var medvetet. Det var alltså inte någon kvarglömd persedel utan en prydligt utbredd tröja, senare under kvällen då vi diskuterat våra liv osv mumlade författaren i fråga "ja man ska väl inte moralisera", försvann upp på övervåningen, och när jag kom upp igen var tröjan undanplockad. Det gör inte så mycket om folk tror att jag är galen, eller att jag har fel osv, men vet de inte att det är sånt där som kvinnor kan göra mot andra kvinnor? Vad är grejen med att det skulle vara orealistiskt eller inbillat? Sen blev ju författaren i fråga helt ursinnig och skickade runt ett mejl om att hon glömt kvar ett par strumpbyxor, osv osv, som om hon kunnat minnas att hon glömt kvar ett par strumpbyxor? Jag tycker inte att jag behöver be om ursäkt för det där, varför skulle jag det? Och som sagt hon är högst aktiv i kulturmedia. Nä jag ångrar ingenting. Våldtäkten hände, jag skrev ner hela skeendet så detaljerat jag kunde efteråt. Jag var i Neapel januari-april i år. Det hade varit omöjligt att fingera. Det hade blivit igenomskinligt ändå. Bränt broar, det beror på vad man menar, jag tycker att redaktionerna verkar lägga ut mina böcker på "neutrala" recensenter som inte ger igen genom att skriva ner mina böcker. Tack för att du tycker att boken är modig och känns sann. Svåra ord - nuförtiden går det väldigt lätt att googla fram ord man inte känner till. I viss mån var det väl ett medvetet val. Till exempel att jag använder uttrycket ressentiment. Det markerar att jag har självdistans, vilket alla inte riktigt fattat.
Visst liknar mottagandet av Frostensons bok i någon mån mottagandet av Myggor och tigrar? Jens Liljestrand skriver att Frostenson saknar anständighet. Inte så lite moraliskt fördömande! Jag har inte läst "K" ännu men jag läste Björn Kohlströms besinningsfulla recension. Han menar att den egentligen borde ligga i karantän i femtio år innan man läser den. Jag tänker att detsamma kan gälla Myggor och tigrar (även om jag själv blev tagen av den, det var så jag hittade till din blogg - som jag trivs i, och roas och förbryllas av! Algot
Det är väldigt mycket teater över den här skandalen. DN kultur gav Matilda Gustavsson i uppdrag att hitta en svensk Weinstein. Ja, enligt en intervju med henne jag läste. Hon inspirerades av ett metoo-inlägg av Elise Frankhauser. Och sjuttiåringen Jean-Claude var ju då gefundenes fressen. Sen började Sara Danius flaxa.
Och den som pekar ut en kan samtidigt skydda en annan, osv - jag är alltså fortfarande emot DN:s uthängning, inte helt emot den eftersom en massa saker måste uppdagas, men många aspekter av den är skenheliga, i viss begränsad mån kan man säga att Jean-Claude fått fungera som syndabock, inte den oskyldiga typen utan den skyldiga och syndiga typen som är tänkt att bära med sig metoo ut ur kulturvärlden så att kåserifeministerna ska kunna andas ut.
Ja ja, jag är fortfarande kontroversiell och förlorar läsarinnor på det här, numera kan man inte riktigt "skriva för eftervärlden" heller eftersom uppmärksamhetskrisen kommer att öka intill explosionsgränsen och strida sociala medieströmmar kommer att svepa alla ord med sig.... konfettivirvlar. Men jag vill varmt rekommendera Den skenande planeten, bästa boken förra året.
"Om Maja Lundgren ringde skulle jag kasta ut telefonen genom fönstret", "Det är inte systemet, det är fan du": det finns ingen upprättelse att få för sånt där, ibland när folk talar om sina drev tänker jag: ja, men mitt var värre, mitt var värst, och det finns låtsasrebeller och folk håller upp litteratur som om det var tyger och jämför det där som de kallar kvalitet, nu ska jag dricka kaffe. Tack för fina ord, ja jag kommer att fortsätta om gudarna är mig nådiga
"Man talar sig varm och skriver sig kall", ja just det, men det gäller inte på nätet, inte i bloggen, bara i böcker. Här skriver jag lika snabbt som tanken löper och så där. Jag kom bara att tänka på det. Apropå nada.
"Skrev menippéisk satir i fängelse" kan nog vara rätt svår, jag hade själv inte klarat det om det inte var jag som gjort krysset. Den här författarens verk kallas faktiskt menippéisk satir, trots att det inte är vad vi idag förknippar med satir. Det var längesen jag läste den där i och för sig, den är från femhundratalet
"monoton och ofokuserad", Bernur om Frostenson. Alltså en strikt litterär invändning (inte moralisk eller gällande sanning/osanning). Monoton och ofokuserad. Det påminner verkligen om en del kritik av M&T, och jag tror att det handlar om ett slags hurtigt litteraturideal, enkelspårigt. Ofokuserad? Vad fan? Vidare tycker han att KF är skyldig att vara ute på typ Facebook. Den som inte anpassar sig till sociala medier framstår som bitter. Han har verkligen sjunkit som en sten denne Bernur, blivit gubbigare och ängsligare och alltmer konformistisk.
Den skenande planeten gick Bernur uppenbarligen bet på, han recenserar i princip allt och nästan jämt enormt välvilligt, men inte den skenande. Nåja, skit i det.
Monoton och ofokuserad blir man väl när man befinner sig i en kris? Och bör väl då snarare ses som ett tecken på autenticitet och vara något litterärt berömvärt?
Nej det är inget fel i att vara monoton och ofokuserad, eller "gå i cirklar", det är konstig kritik (nu tycker jag inte riktigt att det stämmer heller, Carl-Johan Malmberg tog i lite väl i sin hyllning kan jag tycka för det här är allvarliga grejer, litteratur är som sagt var ingen kretongsoffa och för övrigt skriver "K" själv i "K" att tävlingar i litteratur är dumt. Det är inte lajbans). Hur många litterära verk är i så fall inte monotona och ofokuserade? Är inte Montaigne jävligt ofokuserad och Gombrowics monoton? För att inte tala om en del mer moderna hyllade författare. Finns absolut litterär kvalitet och vad i så fall är det? Det var ett jävla liv för kanske tjugo år sedan när någon påstod att det fanns absolut litterär kvalitet, javisst det är dumt att påstå något sådant. Men många kritiker som aldrig skulle kunna presentera en lista på kriterier för absolut litterär kvalitet uttalar sig ÄNDÅ som om de visste exakt vad det är och att en människa i exil inte kan skriva monotont och ofokuserat och därigenom vara på riktigt. Hur som helst, det kanske värsta är den låtsade indignationen. Det handlar om någon form av kollegialitet, inte om sympati med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp eller tafs på baken. Sen är det klart att, ja, inte vet jag hur mycket K vet om sin makes excesser, men att hon protesterar mot DN:s artiklar och Akademiens hantering av frågan det tycker jag hon har rätt att göra. Ja, och framförallt alla de här... myggorna, om jag får lov att uttrycka det så. Det finns exempel på opportunism i den här soppan som är outhärdlig. Sen tror jag rent generellt att det här med att slakta någon till en benhög för hundar, som Shakespeare uttrycker det, blir dubiöst när det är många mot en och de har en stor tidning i ryggen samt berömmer varandra för mod, och lapar i sig så mycket ära som möjligt på en catwalk.
Skrev menippeisk satir i fängelse: lär ha avrättats genom att man spände ett rep runt huvudet på honom och drog åt tills ögonen trängde ut ur hålorna och skallbenet gav efter. Jag tänkte lite på det där när DN kultur var ute efter mig. Den sista boken har en titel som låter lite tragikomisk med tanke på hur han dog, skulle gå att uttala med ett cyniskt tonfall
Nu har jag läst K. Mitt starkaste intryck är av förnekelse. Det finns fina partier och en äkta smärta och kärlek som känns men för mig är det omöjligt att inte tänka på vad hon blundar för. Ska man verkligen skilja mellan person och verk? Tycker nog att Bernur har rätt i att boken är monoton. Inte ofokuserad, snarare blir det lite enahanda i längden. Men visst finns det fina partier också, en smärta som känns.
Vad snabbt du läser, jag har en fjärdedel kvar. Fast jag har inte sträckläst heller.
"Varför är just de fjantiga? Det finns väl fler sätt att vara fjantig på". Autentisk kommentar från 1989, en kille från Jugoslavien som hette Kosma, vid ett bord på Prinsen där det talats om hur fjantiga Stig S och Jean-Claude var. Tur att Kerstin Ekman har talat om att självbiografiskt skrivande är förbjudet och bör undvikas. Livet som sådant är ingenting värt :-) Men roligt att ha dagboksanteckningar. JCA in full action, "stötte på alla".
Att hålla uppmärksamheten öppen även för sånt som inte direkt överensstämmer med den bild som satt sig, den uppfattning som etablerat sig. Sin egen bild/uppfattning eller andras.
Stig S - menar du kanske Stig L? Tråkigt att det självbiografiska skrivandet är så "bashat", som ungdomarna säger. Vad är det för fel med att berätta om sitt liv? Är det möjligen fortfarande så att kvinnliga självbiografier blir mer ifrågasatta? Undrar Algot
Även Andreas Björsen har läst boken och skrivit på bloggen "Den blinde argus" http://vakna.blogspot.com/2019/05/katarina-frostensons-autofiktiva-verk-k.html?m=1
Främlingsfientlighet - ja, lite. Mest implicit. Se den stora skillnaden mellan behandlingen av JCA och Persbrandt. Och beskrivningar av hur JCA nästlat sig in i svenskt kulturliv. Utlänningen som solkat ner Akademien. Jag har även sett underströmmar av antisemitism.
Vilket inte betyder att han är oskyldig. Otänkbart att en ledamot i Akademien har en man som håller på sådär. Lite sent bara att han hann bli 70 år före skrällen, och lite väl mycket avhumanisering i mediebilden. Plus - och det här är en av styrkorna i K - intressant att se vad rädslan och skadeglädjen efter en medieuthängning gör med folk som många gånger haft mycket stor användning för Forum.
SvD:s så kallade bostadsbilaga på lördagar får man ju ofta (men inte alltid) i lådan. Ibland kändisboenden, men ofta lägenheter och villor på tvåsiffrigt antal miljoner i pris och då undrar man ibland varför de delar ut tidningen just i mitt område ...
Ja, det här är alltså ett absolut fel, det handlar inte om avund att påpeka att ett är ett jävla fördärv, en allvarlig försyndelse, det är en samhällssjukdom.
Jag är ruskigt jätteförbannad, haha, det är ganska skönt egentligen. Men det är för många mekaniska näktergalar i kulturen. Moralmekaniska (eller dubbelmoralmekaniska, det grämer mig nästan att jag vet så jämrans mycket som inte låter sig sägas). Litteraturmekaniska, opinionsmekaniska, antietablissemangsmekaniska, indignationsmekaniska.
Här har vi det isande maktperspektivet. Det här är oförlåtligt: om "en konstnärs anklagelser":
"Tre personer som nu är mycket gamla var med på den tiden och de vet att brevet till SA från konstnären behandlades via kontakt med dennas omgivning, och att man så skapade sig en bild av vad det var för slags person det var fråga om".
Där har vi kafka. Aktiv lögn, insinuant karaktärsmord. "Vad det var för slags person." "Via kontakt med dennas omgivning". Det här säger mycket om stödtrupperna runt JCA. På något vis har jag lättare att ha överseende med blindhet, än med aktiviteter för att tysta och oskadliggöra en person i underläge. Som för övrigt självfallet talar sanning, jag känner till fler fall som liknar detta. Jag lutar åt att Aase Bergs recension var bäst.
Erri de Luca förresten, ja honom skriver jag också om i Myggor och tigrar, men jag undrar hur KF egentligen tolkar hans uttalande att sanningen alltid är skandalös? Jag menar specifikt i förhållande till allt det här? Jo jag tror att man kan ifrågasätta DN:s motiv, i synnerhet den falska och självgoda Wiman, och Schottenius i kulisserna. Allt det här med läckor och jäv vet jag inget om. Per Wästberg har betett sig som en opportunistisk ål, hans uttalanden i italiensk press ska ses i förhållande till vilka fördelar det ger att vara akademiledamot i Italien (någon borde undersöka presenter och inbjudningar från Nobelprissugna till berörda svenskar) och kulturministern gjorde ett oacceptabelt uttalande.
Men konspirationsteorin om de avundsjuka författarna är minst sagt svajig, det hon skriver om konstnären är direkt otillständigt, och det går inte att komma ifrån frågan - skulle hela KF:s liv och värld rasa om hon fattade omfattningen av vad JCA hållit på med i 30 år, inklusive utpressning och hotelser - eller tycker hon att det är försumbart? Att kvinnorna är dåliga kvinnor? Samma fråga gäller givetvis Horace Engdahl.
Sanningen är alltid skandalös, det är när KF rasslar med kristna juveler som det börjar kännas obehagligt. Och jag kan inte hålla med CJ Malmberg om att det är makalöst bortom tukt och sans.
Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inom varje människa, ja det är ju Erri de Luca jag "stal" den tanken ifrån. Den uppluckras givetvis totalt vid maktspråket "vad det var för en sorts person det var frågan om..." Man kan se det som ofrivillig komik - med tanke på vilken sorts person Janne Kladd var, men det är ju stenkastning, på samma sätt som den här Carina R anklagar de vittnande kvinnorna för att ljuga. OK, jag tycker alltså att Rydberg är en väsensskild författare från mig själv, nu har jag läst lite i Den högsta kasten och fattar inte att kritikerna inte märker skillnaden, det är inte oväntat en helt annan litterär stil och en helt annan anda också. Det finns säkert likheter också, jag ska läsa boken ordentligt någon dag, men skillnaderna är så djupgående att det r rena rama prokrustesbädden för Myggor och tigrar att jämföras med Rydbergs bok. Bortser man från skillnaderna missar man helt min boks egenart - och i vissa fall är nog det själva syftet med jämförelsen.
Innan jag återvänder till det här temat (hopbuntning av kvinnliga författare för att fortsätta betrakta kvinnor i förhållande till typer, klichéer, "den här sortens litteratur genererar inga klassiker" eller "inga blyga violer minsann") och innan jag trotsar avskyn mot "autofiktion" - eventuellt trotsar den igen - så upprepar jag min lilla maning, läs och köp gärna Den skenande planeten, läs den två gånger om första gången kändes lite ovan (eller om ni tycker att den är för kort....) Denna visan var inte lång, därför sjunger vi den än en gång - den ska faktiskt vara kort, det ligger i historiens lite sorgesamma natur, men fortsätt gärna fantisera om Ki och Zarmina (eller Pierrehumbert, vad blev det av honom efter att Ki lämnat jorden?)
En del galna privilegier i Akademien, en liten grupp människor som har en ohygglig massa miljoner att fördela, och så verkar de ha odlat en lite märklig jungfrukult i hennes närmaste omgivning. Sen är det paradoxalt nog - om det nu är paradoxalt - så att K känns som att läsa en själsfrände, så många litterära valfrändskaper, hon får fantastiska tecken i Paris (känner igen det så väl). Det barnsliga. Och jag skulle inte gärna se Frostenson "ödmjuka sig", det är ju fint att hon håller fast i sin make, också fullt tänkbart att hon har rätt i att hon inte läckt nobelpristagare (det där är visserligen nånting som jag skiter totalt i, fast kul att få höra att ledamöterna inte brukar vara överens om pristagare fast de låtsas så i efterhand). Jag har också en del egenheter, till exempel att klappen på kronprinsessans bak är mer burlesk än upprörande. Inte göra skillnad mellan hög och låg. Jag har inte så värst svårt för talet om avundsjuka författare. Men det finns samtidigt gliringar till t.ex konstnären som jag inte kan acceptera, samtidigt som jag skulle ha svårt för att se Frostenson be om ursäkt å sin mans vägnar. Det är väl rätt uppriktigt skrivet tror jag, gudskelov inte mediestrategiskt.
Aha, "varför kvinnorna pekas ut som skurkarna", hon nämner DN:s kampanj mot mig också antar jag? Vill trots allt påminna om att det fanns en tid när folk på allvar gick och väntade på att jag skulle begå självmord, och så låg de i beredskap för att skriva artiklar där de anklagade Bonniers för det. Guillou gick händelserna lite i förväg och anklagade Bonniers för att jag kanske skulle komma att begå självmord.
Men det är ju reflektioner kring Erri de Luca, och Augustinus, som får människor att sätta en etta (1) på Myggor och tigrar, på en del såna här boksajter. De är ofattbart. Där sitter folk och underkänner mina iakttagelser från de spanska kvarteren. Det är faktiskt ofattbart. Jag tror att det handlar om någon form av förhäxning, de nämner inte spellokalen men säger att jag inte vet något om camorran. De påstår att jag inte vet något om camorran. Att jag har varit framme vid en mordplats är ointressant eftersom jag inte skriver som Stieg Larsson. Jag får tänka på att det finns en liten skara människor som märker och förstår. Longörer? Tja, kanske kanske inte, det är direkta iakttagelser som så småningom straffar sig. De kan hitta snärtigare böcker och mer muskulösa eller våldsromantiska. Stieg Larsson är våldsromantik. Alla deras älskade deckare är sex-och-våldromantik. Och så anklagar de mig för att vara våldsromantiker! Sjukt obehagligt att läsa alla sågningar med betyget 1. Deras ögon. Det är en typ av mänsklighet som jag inte för mitt liv vill tillhöra.
Ja, jag har hört liknande sågningar av Pompeji också. Så... Varje gång jag är dumdristig nog att gå ut på någon sån här boksajt (det är ju anonyma recensenter och röstare också så jag kan inte veta om det är fiender till mig som tagit sig nick) och ser den gängse smaken i ögonen, ettor och tvåor till Myggor och tigrar och fyror och femmor till Stieg Larsson, och ser alla deras klagomål (mellan raderna tycker jag att det märks att de är chockerade, men det är bisarrt att de inte kan resonera om en enda händelse i boken, de kan inte ens nämna den precis som de flesta i kultursvängen inte kunde nämna den, de kan inte säga: ok, hon hör två mord och hennes sätt att skildra det, gillar inte jag eftersom hon gråter. Jag tycker att det är löjligt att hon gråter, till och med två gånger, det är ju upprepning.
Eller: hon skriver att hon ska avskaffa maffiaromantiken men det tycker jag är dumt för jag gillar maffiaromantik, och dessutom är det rätt åt henne att det slutar illa eftersom hon går ut med en camorrista. Säg det, för fan. Säg det.
Jag kan i alla fall meddela följande: Monoton och ofokuserad stämmer inte in på "K", Jag tror inte att hon på sikt riskerar något med boken utan att hon kommer att få så kallad upprättelse Och vindflöjlar klarar sig alltid. De som är tysta vid rätt tidpunkt och pratar vid rätt tidpunkt, klarar sig jämt. God afton,
Det ska vara svårt att vara antikonformist. Det ska vara nästan omöjligt att vara antikonformist, annars är det något annat. Det har inte blivit lättare med Facebook, facebook har sina poänger men som kulturkotteriforum är det för djefvligt. Det är en lättnad att läsa Strindberg.
En nattuggla, så trevligt. Jag är lite sömnlös. Det är ofantligt dumt av mig att läsa läsarreaktioner på M&T, jag måste se framåt. Jag hade lika gärna kunnat dö, och så sitter folk och sätter en etta på det. Men nu ska jag göra det jag länge lovat mig själv: inte ens tänka på Myggor och tigrar, jag ska släppa den, måste förstå att läsarna har rätt att tänka hur de vill om den, det är inget jag ska ha några åsikter om. Vill de förakta mig, så har de rätt att förakta mig. Det är så för att det bara är så. Nu ska jag "fokusera", som det så vackert heter, på min nya. Natti natti.
Svenska Dagbladet har idag en kort intervju med Frostensson apropå kompositören Sven-David Sandströms död. Troligen ställde hon upp för att hon blev hyllad i Svenska Dagbladet. Hade hon uttalat sig i DN? ;)
Nej, för kultursverige är ett klansamhälle. Bland annat SvD mot DN. CJ Malmbergs recension handlade om ett slags negativ uppbygglighet för att låna de där danskarnas begrepp igen. Makalöst skamlös osv. Det var för mycket brösttoner för att vara riktigt på riktigt. Tjänster och gentjänster, inte vet jag. Men självfallet ska KF uttala sig om Sandström eftersom hon samarbetat mycket med kompositören. Inget konstigt med det.
DN har "tagit på sig en roll", som det heter, av moralens väktare, rikslikare, de goda värderingarnas vapendragare, myndighet, hänger man inte ut den ena så hänger man ut den andra. Ja det är en beklämmande moralism. Och man måste göra skillnad mellan metoo och pressen, media.
Men gärna ett referat av "Varför får kvinnorna skulden"-artikeln - om någon orkar berätta vad som står i den. Sen ska jag fundamentalskita i kulturdebatten.
"Galningen Lundgren och geniet Norén - om kultursfären får bestämma" Minns du? https://www.expressen.se/debatt/galningen-lundgren-och-geniet-noren--om-kultursfaren-far-bestamma/
Män dyker men kvinnor sjunker ju bara - den skillnaden i synen på manligt och kvinnligt skrivande dominerar fortfarande. Manlig bräcklighet kan ses som en styrka men kvinnlig kräver en diagnos eller någon annan typ av etikett för att få komma till uttryck. Och Myggor och tigrar är ju verkligen inte metoo, det är ett konstverk som inte riktigt liknar något annat. Jag gillar Norén starkt, och han har blivit pikad för att han minsann är borgerlig och köper dyra japanska kostymer - det brukar väl annars mest vara kvinnor som blir anklagade för fåfänga, liksom borgerlig bakgrund oftare vänds mot kvinnor. I längden kommer alla att behöva vara så spartanska som möjligt. för övrigt var det inte aggressiviteten som var det mest provocerande med M&T, aggressivitet var (och är) rätt mycket ett ideal. Jag tackar nej till att ses som föregångare till metoo eftersom det vore att förenkla boken. Och vidhåller att böcker ska läsas över könsgränserna. Om det överhuvudtaget finns en litterär offentlighet och diskussion i framtiden skulle jag gissa att den även kommer att jämföras med Frostensons K. Döda författare brukar heller inte bli lika flip- eller floppade, om de läses överhuvudtaget så blir de lästa så som de är, kritiserade men sällan avrättade, det är ju rätt onödigt. "Monoton och ofokuserat", alltså fan Bernur har utvecklats till en av Sveriges mest ohederliga kritiker, han ser till att hålla sig väl med Horace och Akademien och slingrar sig på alla andra punkter. Jag är lika elak som Norén men mina risker är på riktigt.
Orättvist - Noréns risker är också reella. Helt frånsett att han är en stor och världskänd och produktiv manlig konstnär så är han av den typen som kan råka ut för ett svenskt drev. Svenska drev är många eftersom det finns många passivt aggressiva kulturknoddar.
En av världslitteraturens vackraste antiestetiska meningar. Fick mig som man att snyfta till. Efter att ha varit instängd tillsammans med författaren i en spellokal och blivit våldtagen av en gangster och klarat mig med livet med behåll. Sen stoppas det upp med samtalet med förläggaren och den fiktiva bossen, det otäcka och kusliga bryts med en massa distans. Verfremdungseffekt. Men slutmeningen kopplar tillbaks till många resonemang i texten och kan läsas på flera sätt. Jag tänker “ambivalens”. Jag tänker underbar bräcklighet och ofattbart mod. Men. Maja vill inte prata om Myggor och tigrar längre. Det tycker jag är bra. Hon har skrivit två schyssta böcker efter den. Jag hoppas att man inte behöver vänta alltför länge på nästa.
"... was a journalistic readymade, roping together a number of writers who may have scarcely known each others and treating them as a floating soirée. It was cartoonish and unfair to most of the individuals involved, but the thing about catchphrases is that once they click, they stick". London Review of Books om amerikanskt 80-tal, och mer specifikt om etiketten "Brat Pack". Men trend, etikett och tendensmanin är en kulturjournalistisk idioti överhuvudtaget. Ungefär som då Åsa Beckman plötsligt ska lansera en ny typ av litteratur, älskarinnorna som vägrar hålla tyst. Det är så jävla skitdumt. Det är för att de inte orkar eller hinner eller har råd att läsa och tolka, vilket tar lång tid, och för att kultursidor ofta uppmuntrar just till listor och etiketter, kåserier, tyckerier. Och ibland anpassar sig litteraturen till kulturjournalistiken.
Cartoonish catchphrases. Och de tjänar pengar på det, det lönar sig. Kan nästan slå vad om att catchfrasen "Det är inte systemet, det är fan du" var ett lån från någon amerikansk eller engelsk krönika... skribenten hade läst några sidor och tyckte M&Tvar välskriven, men - - För övrigt, tack så mycket Zigge, jag har svårt att låta bli att be kåserifeminister ge fan i M&T, som senast hon den där som pratade om en motsvarighet till Incelmännen blablalba. Det här är en typ av kvinnor som har kvoterats in för att ersätta kvinnor med bildning och intelligens.
Eller Linderborg som hallucinerar fram en fläck på en kuk. Grejen med såna här väldigt simpla trick är att they click, they stick. Skriver Linderborg att jag hämnas på en man som dumpat mig genom att beskriva en fläck på hans kuk, så sätter sig den lögnen i huvudet på en del läsare. De tror helt enkelt att det är så eftersom en kulturchef skriver så på en stor kultursida. Därför är det svårt för mig att låta bli att kommentera och dementera, och i tanken önska dessa idioter åt helvete. Men bortsett från det är det verkligen så - jag vill skriva lite mer om Den skenande planeten här, så att eventuellt förbryllade läsare kan bli upplivade, och framförallt koncentrera mig på min nya.
Åsa Linderborg recenserar Cecilia Gyllenhammars roman Sängkammartjuven i Aftonbladet. Hur bör man som vanlig läsare förhålla sig till dessa inledande rader av Åsa Linderborg:"Det finns många romaner om medelålders kvinnor som tror att de äntligen hittat kärleken men som återigen blir stående med besvikelsen." Är det en passning till Maja Lundgren, Lena Andersson och Carina Rydberg? Och är det ett sätt att säga att temat är uttjatat?
I grunden är det överflödets förbannelse, det är kulturjournalistik enligt löpande-bandet logiken. För många böcker som skall läsas och recenseras. Tror jag.
Ja, det kommer inte kunna fortsätta på det här viset, å andra sidan har det funnits bokflod förr också men nästan inget recenserades och nästan inget är läsvärt idag, så på sätt och vis är det kulturjournalistiken som svämmat över. Massa kvinnor som måste ha nåt att pyssla med efter avskaffandet av sambeskattningen och kultur är ju lämpligt :-) hur länge i världshistorien har det funnits så kallad "litteraturbevakning?" Men LRB är underbart bra, de som skriver där gör inte referat av andra texter utan att ange källan, som så ofta i svensk kulturjournalistik, inga mekaniska näktergalar
(Försöker skriva på usel ipad, vill återkomma senare till ämnet kompilat, minns en bok där ett kapitel började "i andra delen av Faust skriver Goethe...." och det var rätt tydligt att skribenten inte läst och analyserat faust själv utan refererade nåt utan att ange källan, icke ok)
Idealet entydighet och heltäckande beskrivningar (så uppfattar jag det dominerande litt. idealet idag) dvs att texten ska vara som ett facit och täcka in en grupp eller kategori, uttrycka "den medelålders kvinnans missnöje med äktenskapet/rätt att vara sexuell/inte vara en mormorsfigur" eller "invandrarens upplevelse av rasism/hedersförtryck", eller vad som helst, framförallt strävan efter entydighet, att det inte finns något kvar att undra över, gör att jag somnar när jag läser nästan all ny prosa, den andas inte
"Jag väntar på storyn från killen i en närbutik i Gävle" - ett exempel på det jag skrev ovan, kulturjournalister efterlyser något från en mer eller mindre specifik grupp, inte intressant litteratur oavsett vem som skrivit den. Sen gissar jag att Cecilia Gyllenhammar skriver kass litteratur, men det kan även en kille i en närbutik göra. Det bästa som kunde hända litteraturen är nog nedläggning av skrivarskolor, avskaffande av författarfonden och förbud mot trendspaningar och efterlysningar inom kulturjournalistiken
(KOLLADE ab kultur för att läsa om Gyllenhammar och snavade över den rubriken. Ok, blir Gyllenhammar recenserad för att hon har ett namn, för att hon är talesperson för övre medelklasskvinnor, för att hon skriver oförutsägbar och intressant litteratur - eller blir hon recenserad för att det passar en vänsteragenda att raljera över eller såga medelklassen, efterlysa arbetardikt, eller rentav för att det är lättläst och lätt att recensera utan tankemöda?)
Närbutiken i Gävle i all ära, men det är tveksamt om det är just den litteraturen jag vill ha. Eller den litteratur som behövs. Jag vill nog ha mer av den manliga motsvarigheten till t.ex. Myggor och tigrar, och när jag pratar om M&T så menar jag litteratur som är "over the top" som spränger gränser, men ur ett manligt perspektiv. Hur ser den litteraturen ut? Män som goes over the top. Jag vet inte. Alldeles för få män skriver den sortens litteratur. Houellebecq tar ut svängarna på ett sätt som få andra gör. Han är bra.
Kvinnan som tolkar rubriker i Aftonbladets kulturartiklar som dolda meddelanden, hon befinner sig på en jävligt intressant position för oss läsare. Jag skiter egentligen om det rent faktiskt är sant; hon befinner sig i en POSITION som är jävligt intressant. Det är just i den positionen man vill att författare ska våga befinna sig.
Det kan vara s.k diskbänksrealism som avses (såg bara rubriken) dvs att killen i kassan i Gävle skulle skriva om sitt liv, sin vardag. Tveksamt om det blir särskilt intressant litt., åtminstone delar inte jag den synen på verkligheten och litteraturen -- att det det skulle gå att efterlysa "täckning" av ett visst fält. Kampanjkultur har låtit så här i runt 30 år: "nu är det dags att..." "varför finns det ingen..." "vi måste"... "dagens litteratur är värdelös eftersom ...." "nu är det hög tid för..." och dessa efterlysningar har tenderat att gälla sk breda samhällsskildringar som säger hur det är och gärna skapar en sk gemensam berättelse. Samtidigt har det funnits ett egalitärt synsätt som odlats i skrivarskolor, alla har en berättelse, alla är en roman, det finns ingen särskild begåvning, och eleverna bör kunna samarbeta och vara sociala. PLUS att detta sammansmält med kommersens jakt på generationsromaner, succé de buterande bestsellers, det egalitära i hög grad är ett lurendrejeri även om det får en utslätande effekt, och så gott som omöjligt att komma från ingenstans idag, man bör antingen ha examen eller kontakter eller vara kändis, och - det här är en riktigt sur kommentar - många unga har knappt läst något äldre än litteratur från 1900 -talet. Men jag vet att min litt.smak är lite väl överdrivet uråldrig.... ja houllebecque, fast tyvärr tycker jag han är förutsägbar, eller lite billig. Det känns uträknat. Den här Soumission började jag på men tyckte var tillrättalagd, spekulativ. Partiklarna var bra fram till finalen. Gillar inte att se planen, syftet, han är tendentiös. Von Trier tycker jag däremot är en sån konstnär, ibland för lätt att genomskåda men ofta genuint interesting. För länge sedan var Stig Larsson en sån författare som fick marken att gunga, ändra synen på verkligheten, självbiografin var på många sätt extremt misogyn, kvinnan med självmord, kommentaren kring det, dubbelmoralen, renhetsidealet för kvinnor som många extrema bohemer med knark har, det skall vara en jungfru till satyren.
Javisst, budskapen på Aftonbladets kultursida - jag tror inte att det hade väckt lika stor upprördhet eller att jag blivit lika hånad om det inte funnits en tvekan eller ovisshet om hur det egentligen förhöll sig. Reaktionen blev nästan oväntat kraftig, samtidigt som ingen förnekat att det stått minst sagt jävligt konstiga saker på den kultursidan. Det där går ju att kolla upp, till exempel den så kallade ordmontern. Hur var det Strindberg skrev - "jag är ställd under observation emedan man befarar att jag är klok", eller något åt det hållet. D.v.s inget av det där hade varit lika intressant, eller lika sant, om det funnits ett facit. Expressens kulturchef skrev att det fortfarande inte finns något facit på om jag är galen eller bara spelar galen, vilket hon uppfattade som bekymmersamt men det är ju högsta beröm, jag har inget emot att vara en kvinnlig Hamlet.
Varför det skulle vara fel att vara en mormorsfigur är också en av de där märkliga kvinnofientligheterna som staten och kapitalet lär ha smugit in via avskaffandet av sambeskattningen, observera jag är inte riktigt så konservativ som det kan låta, men jag tycker det är trist när den så kallade tanten och hennes omtanke görs till det mest föraktansvärda, eller när plötsligt alla kvinnor skulle bli deckardrottningar för att kapa åt sig en del av det litterära våldskapitalet.
Houllebecques idé om "metafysiska mutationer" är rent nonsens, kan säkert kännas tilltalande eller suggestivt som analogier gärna gör men det är en gimmick, grumligt tankegods. Den stora skillnaden mot författare som försöker tänka och tolka sin samtid.... han borde sätta sig på skolbänken och studera idé- och mentalitetshistoria.
Joho men jag jobbar och håller på med några andra intressanta saker också. Så bloggen är klart förslummad. Men jag återkommer, lovar dyrt och heligt. Ska svara längre senare, först bara en frapperande grej : en kritikerklyscha som nämns i den där artikeln - en författare sägs ha "benhård kontroll över sitt språk". Det brukar vara beröm. Märkligt nog. och det brukar gälla prosa jag själv uppfattar som död. Jag tror det är en speciell sorts kontrollfreakighet som hänger ihop med kvinnlighet, alltså jag förknippar idealet "benhård kontroll över språket" med det falliska idealet och föraktet för mjukhet, rädslan att råka avslöja att man är känslosam eller blödigt kvinnlig, förknippar det också med anorexia nervosa och pansarprosa. Lite itte bitte för trött att skriva just nu men som sagt, stay tuned, det kommer mer we hope
Benhård kontroll över sitt språk, och knivskarp, är två kritikerklyschor som bara används om prosa som åtminstone jag tycker är långtråkig. Tillkämpad. Föga levande. Att eftersträva perfektion och total kontroll är kanske bra i vissa fall men sällan i litteraturen. Sen har jag läst nyligen på baksidan av pocketutgåvan av Sängkammartjuven av den här Gyllenhammar, det var ett citat av Maria Kuchen, ur en recension, hon skrev något i stil med att hon bokstavligen slutade andas under läsningen, för att det var spännande. Ska se om jag kan hitta den exakta formuleringen. Det var uselt, och konstigt att ett förlag sätter en sån självdöd klyscha på en baksida. Det kan ju sprida sig.
Rent allmänt funderar man ju på om det känns annorlunda att få kritik för sitt författarskap än för sitt "kritikerskap". Två verksamheter med lika olika förutsättningar kan man tycka.
Ingen brådska med att ta tag i den tråd jag möjligen dragit fram ...
japp, jätteintressant fråga. En del är kritiker lite med vänsterhanden, mest som brödjobb, sen finns det jobbiga positioneringskritiker som är väldigt mycket ute efter att sätta en agenda eller lansera sig själva, och sen finns det en hel del bra kritiker också. Haha jag är trött, vill dock gärna diskutera saken mer vid tillfälle
Ja, det var en ovanligt såsig artikel. Lite extra irriterande eftersom skribenten efterlyser nerv och blod. Men det finns stunsiga och rappa artiklar utan mycket substans också, fördelen med den här är att det märks direkt att det är vattvälling. VATTVÄLLING VATTVÄLLING VATTVÄLLING,
Sen tycker jag personligen att uttrycket "tjafs om Tintin i Kongo" är en del av en billig retorik, jag är ju ingen censurivrare men har väldigt svårt för den patriarkala "bah!" - inställningen till rasism. Hergé tyckte väl själv att Tintin i Kongo var fördomsfull. Den typen av okänslighet accepterar inte jag hos kulturchefer eller andra. Men där är förstås Linderborg långt ifrån ensam.
Javisst har hon rätt beträffande de kulturella klimatet. Och det politiska klimatet. Det där med Kragh och Ryssland blev för mycket. Det blev hennes fall.
Det med Kragh och Ryssland har jag inte följt mer än med halva ögonvrån, men Expressen brukar ju hålla en korrupt Natovänlig linje och debatten stod väl mellan Karin Olsson och Åsa Linderborg. Sverige behöver fler Natokritiker, har f.ö aldrig fått intrycket att Linderborg är Putinkramare.
En onödigt provocerande detalj i en annars utmärkt artikel (tjafs om Tintin i Kongo alltså). Hon kritiserade för övrigt domen mot Kulturprofilen. Det har väl även du gjort? Oavsett vad man tycker är det uppfriskande när någon går mot strömmen.
Inget fel i att provocera, och inget fel i att resonera kring Tintin i Kongo, men dels tror jag inte Linderborg fattat hur mycket rasism det finns i Sverige och det är fel att avfärda som en ickefråga. Jag har inte kritiserat domen mot Kulturprofilen men ifrågasatt DN och metoojournalistik, det kanske mest diskutabla var att det var DN som uppmanade kvinnorna att polisanmäla Kulturprofilen. Han hann bli över 70 år, DN har samarbetat mycket med Forum och Profilen, de hänger ut den ena och den andra för att upprätthålla så kallad god borgerlig moral, osv. Så det där kunde jag inte hurra för. Sen finns det konstigheter i periferin som gör mig helt galen, där är jag delvis överens med Linderborg. Domen måste förstås kunna diskuteras den med men främst mediernas aktivism under metoo. Jag brukar gilla Aschberg men det går inte att ha en debatt på publicistklubben om mediemetoodrev och samtidigt göra det till upprättelse för Virtanen och inte bjuda in hans motpart - bland mycket annat som var fel under den debatten. Däremot tycker jag det var skam att lägga ner Sen kväll med Aschberg pga lavemangstävlingen, jag såg den tillsammans med några kamrater för några veckor sedan och har sällan skrattat så mycket.
Apropå kulturchefer, tror du Karin Olsson kan ta över efter Thomas Mattsson på Expressen eller anses hon inte lämpad för den sortens toppjobb ?
Skrev, men tog bort, att jag uttalade mig negativt om Expressen till henne under den s k mangarättegången i HD. Enda gången jag varit där. Annars börjar jag få stor domstolsvana nu ...
Lite speciellt med procedurer och sådär jämfört med vanliga domstolar. Och Silbersky vann ju ...
Jag hann se det i ögonvrån innan du tog bort det, det var på någon debatt? Vem som helst som är solidarisk med ett tidningshus kan bli en Thomas Mattsson.
Det är osmakligt att säga vad var det jag sa, jag säger ju inte vad var det jag sa heller, det här är en liten pipblogg och ingen jävla ledarsida, måste ändå påminna om den ganska kompakta enigheten från vänster till höger om att attacken på Libyen var bra och korrekt: det var den inte givetvis, inte ens om det hade gått någorlunda bra så hade det varit ett "korrekt" angrepp. Jag verkligen avskyr Sverige för tillfället, det passivt aggressiva låtsasnaiva Sverige från höger till vänster.
"It has become clear that it is possible for experts to be completely wrong about matters of real importance". Brittisk torr sarkastisk litotes, mitt älskade LRB igen (skribenten heter något i stil med Malcolm Bull, det står svart på vitt att han heter Malcolm Bull och då får man väl anta att det är så). Men en bieffekt av överbefolkningen är att en ruskig massa människor måste sysselsättas, och bland kostsamma arbetsmarknadsåtgärder och låtsasyrken är "expert" den mest samhällsvådliga.
Men jag fattar inte riktigt hur Linderborg fått en sån status som försvarare av det icke pk och t.o.m av plumphet - går det ihop med anklagelsen mot Mustafa Can som hon verkligen tog i örat efter hans satir om Siv Jensen för några år sen, eller när hon lyckades se klassförakt och öststatshat (eller hur det vad) när jag vände på Lidija Praizovics avancerat antivita prat, till exempel? Och hur har hon fått representera "tidig kritik av metoo", när det väl främst handlade om försvar av en kollega? Benny F hängdes väl ut enligt den gängse massmediala logiken: anklaga andra för att få bort fokus från den egna byken. Jag tycker inte att det hänger ihop riktigt, å andra sidan är såna här hyllningar, som den av Mattsson nu, alltid lite rusigt mediechauvinistiska. Ja det här spelar förstås inte så stor roll, men det måste ha skett något slags omsvängning här.
Marianne Stidsen berömmer Aftonbladet Kulturs hållning gentemot Svenska Akademien till skillnad från Svd och DN som väl då representerar något slags liberal-PK-feminism. https://kvartal.se/artiklar/tidningen-som-bryter-mot-sin-egen-vardegrund/
Jag ska läsa det där, ur mediesynvinkel kan inte metoo vara en revolution eftersom kvinnorna redan tagit över kulturen (ungefär samtidigt som den är på väg att avskaffas), radikalfeminism tror jag är fel ord jag brukar använda slentrianfeminism eller kåserifeminism, i vissa fall kvinnochauvinism, ibland hakar kåserifeminismen tag i något slags artonhundratalsmässig borgerlighet. SvD:s Irenius vet jag inget om och har inte läst rec. av Horace Engdahl men har sett på annat håll en moraltantaktig hållning till Horace Engdahls senaste böcker, där de inte betraktats som litteratur utan som bevis på dåliga värderingar som måste städas borg, bl.a Sara Danius har väl hållit på och länka till såna artiklar. Sen har jag nog lite svårt att hurra odelat för Linderborg med tanke på att hon skrivit så sunkigt om M&T, men hon har ju varit buktalardocka åt sin mentor ;-)
Och det var lite för skriande inkonsekvent att ge sig på Benny F, och sen få så mycket beröm för att man "kritiserat de egna", dvs Aftonbladet. Jag är fortfarande helt övertygad om att det inte är någon slump att det var just Aftonbladet som krävde metoos första dödsoffer. Inte för att jag tror att Expressen är så väldigt mycket bättre. DN och kulturprofilen uppfattar jag till ganska stor del som en maskerad. Det finns folk i periferin till de aderton i DN som gjort sig skyldiga till mycket allvarligare saker än Kulturprofilen.
Analytiker får försöka avgöra vad som krävs för att man ska betraktas som en tillräckligt stor samhällsfara för att hela kulturvärlden ska resa sig som en kvinna.
Det verkar vara många intressanta artiklar i Kvartal, f-ö. Bland annat av Johan Lundberg som jag försvarade mot Åsa Linderborg någon gång. Hon blev skitsur.
Linderborgs helomvändning i frågan om yttrandefrihet har ju kommit på senare tid. Du har tagit mycket större risker än hon. Du försvarade Mustafa Can och Julia Caesar. Du är väl den enda författare som tagit ställning för Flashback också. Pissrännan. Och för den delen Johan Lundberg. Du har inte en stor tidning i ryggen som Linderborg. Det hade varit enkelt för dig att "kräva upprättelse", ställa dig i täten för metoo och inhösta beröm. Det tackade du nej till och det har du all heder av. Och så är du ful i mun också ;-) Algot
Jag tycker inte att man kan "hyllas" för det där du skriver, öht tror jag allt skålande och gratulerande är något slags dödsryckningar. Guillou skrev rätt intressant om Expressen/Mattsson, får återkomma till det, låter troligt i mina öron. Lunch, på återh.
Åsa Linderborg blev mordhotad. Julia Caesar och hennes anhang mordhotade Niklas Orrhenius när han ville utföra sitt journalistiska uppdrag och granska en inflytelserik skribent. Så nej, jag tycker inte att man ska "hyllas" för ställningstaganden av Maja Lundgrens typ.
Det är inte alla som har skottsäkra glas i fönstren. Jag har såklart inte studerat allt ÅL skrivit men jag har haft svårt att ta mycket på allvar: först sitta och hojta att fascister är råttor, sen göra en piruett och inte bara avstå från att bojkotta en viss tidning från Bokmässan utan skaka hand med dem, med förklaringen - bland det mest kusliga jag hört och helt i linje med allt jag vet om tidningen Aftonbladet - att det var bra för henne eftersom det fanns en hotbild. Bra för Linderborg att skaka hand med Nya Tider eftersom det fanns en hotbild mot henne. Så sa hon i Min sanning. DET hade varit värt att hon fick sparken, det här med Kragh däremot vet jag inte. Om det nu var det.
Men jag kanske ska bli lite mer så här, istället för de många fula ord,
"It has become clear that it is possible for experts to be completely wrong about matters of real importance". storadelar av artikeln - Can poor people think? - är så litotetiskt satirisk att det kan uppstå tvivel om det är bokstavligt menat eller ej. God natt,
Nej, artikeln ställer helt relevanta frågor och är inte satirisk mer än glimtvis. Experter har haft fel om väldigt mycket, (ett närliggande exempel, att Sverige skulle gå under om vi inte gick med i EMU, att attacken på Libyen var rättfärdig och klok - m.m) - så varför skulle experterna inte kunna ha fel om klimatkrisen?
Klemperers LTI, baksidestexten om att ord kan vara som mycket små arsenikdoser, upprepades lite för många gånger, baksidestexter är bra men riskerar att bli catchy, och frasen om att ord kan vara som mycket små arsenikdoser användes i en lite väl räddhågsen retorik, för några år sen ialf, det hängde också ihop med Breivik. Jag hörde Johan Jönson i Sara Abdollahis pod Hysteria, väldigt intressant intervju öht, han talade om liberalistisk performativitet eller något åt det hållet - performativitet är ju föreställningen att ord GÖR saker, ord är handlingar, den kan slå över i ett slags magi dvs att språket är det samma som verkligheten, när man talar om trollen, osv: han kritiserade detta, och det hade han ju rätt i tycker jag (jag vet inte hur det kopplas till liberalismen egentligen, jag hade nog trott att den typen av språksyn hörde mer samman med olika auktoritära, dogmatiska synsätt, men han hävdade att det var en liberalistisk performativitet). Men att inte skilja mellan tecken och det betecknade alls - det gäller t.ex även dem som menar att schal ALLTID betyder ett och detsamma
Folk har ett behov av att utnämna den ena eller den andra till det stora undantaget. Och idag, katjoff, är det inne att säga att alla går i flock utom... den ena eller den andra. Det torde vara möjligt att räkna alla tidningsartiklar där flockbeteenden kritiseras, ja alla går ju i flock, host host, alla springer åt samma håll, utom den ena eller den andra som är modig - det är mest kvinnor som beskrivs som modiga, i stället för de många fula ord får de heta modiga.
Varsågod en fåfäng tanke - i och med sociala mediers ständiga rapporter om privatlivet (det liknar ingenting som tidigare existerat i världshistorien och det kommer att påverka mentaliteten och relationerna i en grad vi nog knappt har börjat få en föraning om) så kommer
"Vad betyder `inte skapa onödig panik`? Han är ju rädd för massorna".
Tycker om att dyka ner på måfå i M&T, den hade kunnat göras mer hårdkokt, frågetecken och tvekansmarkörer eller subjektivitetsmarkörer hade kunnat tas bort. Det hade blivit mer av sköld då, mer tvärsäkert.
En sak vet jag säkert: en kvinnlig poet som skrev som Ola Julén skulle bli avfärdad. Det skulle tolkas på ett helt annat sätt. Ofokuserat, monotont, depressivt, vänder ryggen åt läsaren - etc. Kvinnor sjunker, män dyker. Ja, samma febriga kult hade varit omöjlig.
Hur som, Orissa var en postmodern (?) version av Frödings "jag köpte min kärlek för pengar", men stilen ganska Stig Larssoninfluerad, innehållet ja det handlade ju då om att köpa kärlek för pengar bland annat. Jag förstod aldrig kulten (ska inte anlägga ett moraliskt perspektiv, har öht ingen aning om det är självbiografiskt). Jag var på releasen och det var inte min grej, det hade inte varit något för mig om det varit en kvinnlig poet heller, men då hade det aldrig kunnat bli kult, alltså inte den typen av uppläsning eller poesi. På samma sätt som en kvinnlig Knausgård hade varit helt otänkbar. Stig Larsson var på releasen också såklart, Ola Julén är precis som Knausgård tydligt en epigon till SL. Eller influerad av kanske man ska säga. Så nog är det lite lustigt, hur en manlig kanon formerar sig, i SL:s fall var självbiografin utrerat misogyn, I Juléns fall uppfattade jag det mest mellan raderna. Kritiker borde i alla fall kunna ta bladet från munnen - - men svenska mediemetoo var i sig en backlash, orkestrerad av t.ex Wiman. Kvinnor har i det svenska mediemetoo blivit en lågstatus köttklump utan ambivalens eller komplexitet, medan det som kallas "den manliga genikulten" flyttat fram positionerna.
Det är inte ofta jag håller med dig Maja men här gör jag det. Kulten omkring Ola Julén måste ha berott på något slags effektiv marknadsföring. Obegripligt.
Håller med om att en skvinna inte kunnat bli kult genom att göra samma sak. Men grejen med Ola Julén var kittlingen att just en snubbe gick så långt i självförnedring, har också hört honom läsa det kanske var samma tillfälle? Svårt att förstå om han var allvarligt sjuk eller om han var en posör. Antydningar om en prostituterad var den del av kittlingen.
Jag tyckte inte att det var kittlande, och inte att boken slog ner som en bomb i ett litterär tid som annars var helt ointressant (skrivit om det förr, det är en av de vanligaste sätten för kritiker att härska genom att söndra, alltså utse en enda författare till det stora undantaget - i själva verket ett sätt för en kritiker eller kulturmedieprofil att framhäva sig själv). För trött att skriva egentligen, trött av äkta viktigt arbete. Godnatt
Ola är helt okänd för mig. Vet inget om honom. Men somliga ska tydligen med jämna mellanrum leta upp en förbisedd poet eller författare att haussa i media. Det var ju inte så längesedan danskan var på allas läppar, minns inte hennes namn nu, men om jag skriver Danmarks Kerstin Thorvall så vet ni vem jag menar. Fan media gräver upp gamla lik, äter liken, spottar ur benresterna på sina kultursidor.
Nej jag vet inte vem det syftar på... Men förbisedda författare finns det stora mängder av, inget fel i att skriva om intressant litteratur som hamnat i skymundan, men att haussa, använda överord, beskriva som det lysande undantaget, osv, handlar inte så mycket om tolkning och kritik som om personkult och … feber, det är något slags feber.
Vill inte missunna någon att bli uppgrävd och kanoniserad, ibland går det undan med beatifikationen och någon djävulens advokat blir inte utsedd osv. Och det är vanskligt med såna här "en kvinnlig/manlig författare hade aldrig kommit undan med att..." Men Orissakulten inbegrep faktorer som t.ex att den tog sju år att skriva, vilket ses som ett romantiskt plus, och att den är fragmentiserad och monoton, bådadera skulle kanske kanske inte hos en kvinnlig författare ses som tecken på medfödd slapphet, inte tillräckligt med stake. Fast jag vet faktiskt inte. Ett vet jag: tycker Björn Wiman att något är makalöst bra, så är det något lurt.
… och så har manliga författare och kritiker lärt sig säga "den manliga genikulten" med ett ironiskt tonfall, samtidigt som de hötter med fingret, vi ska inte ägna oss åt den manliga genikulten; ibland pressar de sig till att minnas kvinnliga författare för att inte få skäll av kåserifeministerna, men på bägge håll pågår (av okända skäl) ett arbete för att sortera kvinnor för sig och män för sig.
Men du verkar ju fixerad vid den där kultboken som nästan ingen har hört talas om. Är det kejsarens nya kläder? Host host, är inte det bättre för en författare att sköta sitt och skita i andra?Vem bryr sig om "kanon"? Calamity
Författarliken kvittar det lika, om svenska kulturjournalister hausssar när de är döda. Bättre att söka med ljus och lykta efter de särlingar och begåvningar som lever nu, men inte är comme il fault. Men då måste du riskera att köra i diket! Vilka kulturjournalister är beredda att göra det?
Inte vet jag, kulturjournalistik/debatt har ganska mycket handlat om att efterlysa en viss typ av litteratur (breda traditionellt uppbyggda samhällsskildringar med (rätt sorts) samhällskritik, till exempel, ända sen början av 90-talet har sådana debatter pågått och på nåt sätt har väl de som ville göra litteraturen mer samhällstillvänd/politisk lyckats, eller jag vet fan inte. Jag försökte mig på att vara kritiker ett tag igen innan UNT slogs ihop med några andra "titlar i koncernen" (tidningar tror jag) och kultursidans chef bytte jobb, det kändes knöggligt ändå så det var troligen lika bra - jag har ingen lust att såga unga författare, till exempel, men var helt likgiltig inför en del jag skulle recensera och blev tvungen att tacka nej. Det var dock inte politiska böcker, men - - Hur som, många många försök att styra den litterära utvecklingen. Flera förlag började tävla om att ta fram en svensk deckardrottning, ungefär samtidigt. Ingen ska tro att den här deckarvågen har uppstått av sig själv, eller att det är en slump att så pass många kvinnliga författare ägnat sig åt att skriva just deckare. Det odlades fram. Och hela nittitalet var det många som gjorde efterlysningar på ett viss slags litteratur. Det finns för många kulturjournalister, det finns för många som jobbar med att fotografera av författare, det finns för många författare som leder skrivarkurser som en födkrok, och ibland rentav lovar guld och gröna skogar, och jag förstår inte hur litteraturen ska kunna överleva denna kontrollfreakighet. Det finns för många översittare av Wimantyp, som tagit sig fram genom att slicka rätt röv, och överhuvudtaget kommer inte systemet funka, jag tror litteraturen blir tvungen att söka sig fram genom oväntade kryphål. De stora förlagen fyller sitt utgivningsschema flera år i förväg, det vill säga att en författare från början vet att om jag lämnar in ett manus (såtillvida det inte är något i deckarväg) så kommer boken ut om kanske två år. I stället för som på exempelvis Strindbergs tid, då det kunde röra sig om ett par månader. Hur påverkar det författarmentaliteterna? Tjockt med böcker varav de flesta inte kommer att sälja. Kommer det inte ut lite för många böcker? Jo, men det kommer att komma ut ännu fler. Finns det någon eftervärld? Tveksamt!
Jag fick också en förfrågan om att skriva en deckare, under den tid då det skulle odlas fram en deckardrottning (innan Liza Marklund slog igenom). Jag sa nej jag läser knappt deckare så jag kan inte skriva en deckare. Ooo men det gör inget att du inte har, klart du kan skriva en deckare! svarade förläggaren. Men sen undrade h^n om jag ville spökskriva en bok om incest i stället, jag blev riktigt jävla förbannad.
Och är det inte kulturjournalister som gräver upp författarliken, så är det författare som gräver upp kulturpersonligheter. Alex Schulman skriver roman om Sven Stolpe och Olof Lagercrantz och ca 100.000 svenskar går till bokhandeln och köper. Hur ser de läsarna ut? Är det Alex generstionskamrater som vill ha en dos fiinkultur?
Det kan vara skvallerfaktorn. Jag har inte läst boken utan bara OM den, och hört Alex Schulman prata om den. Egentligen bör man då inte uttala sig. Men det låter inget vidare, Stolpe är ond, mormor ett offer och Lagercrantz en romantisk älskare. Och språket verkar vara enklast tänkbara.
Och jag älskar mina gamlingar. Jag har tystnadsplikt men kan citera anonymt. "Härligt grönblås" (om trädkronor i stark vind) och "du är bara en gästkamrat".
Tragiken ökar nog fascinationen.... Men jag tillhör dem som blev (be)rörda. En fruktansvärt sorgsen och ensam bok. Apropå kvinnligt och manligt, tror jag att det är känsligare om en kvinna beskriver sig som avvisad. I den manliga litteraturen är obesvarad kärlek ett vanligt tema. För övrigt tvivlar jag inte en sekund på att Björn Wiman har en dold agenda. Såna människor ska man inte bry sig om.
Apropå det du skriver om att luckra upp könsgränserna, så är jag helt överens. Det slog mig plötsligt att det kunde vara intressant att läsa Malin Lindroths Nuckan parallellt med Orissa.
Det är en repris, jag ska göra ett nytt korsord sen. Var Argentina - osv - syftar på VM 2010 och det är mitt eget ställningstagande.
SvaraRaderaSvD:s - i mitt tycke - bästa litteraturkritiker hyllar Katarina Frostenssons bok.
SvaraRaderahttps://www.svd.se/en-makalos-bok-utan-tukt-sans-och-matta
Det verkar vara svårt för kritikerna att läsa boken fördomsfritt, vilket är förståeligt. För objektivitetens skull borde kritiker från Norge, Danmark och Finland satts att recensera boken.
Jag har just börjat läsa boken, ja den är bra. Den är bra som en clown på en bro, eller något annat oväntat. Klart att det är svårt för svenska kritiker att läsa den fördomsfritt men flera recensioner är direkt sumpråttiga. Smygmisogyna smilfinken Jens Liljestrand, tillåt mig kräkas en smula.
RaderaAase Berg kör sin egen agenda på något sätt, det märks (tror jag) att hon egentligen tycker boken är bra men...
RaderaRavini skriver positivt om boken i Göteborgs-Posten. När jag läser hennes recension får jag känslan att kommande generation unga romantiska litteraturintresserade tjejer kommer att dyrka den här boken.
SvaraRaderaSamtiden är snusförnuftig, törs inte säga något om framtidens tjejer men det mest romantiska är ju att vara fördömd, absolut. Jag blir avundsjuk, jag har ju alltid tillhört de onda men numera är det sällan jag blir fördömd.
RaderaKommer alla att springa åt andra hållet nu efter Malmbergs hyllning?
RaderaDet kommer att tyckas och snackas en massa, och troligtvis kommer Frostenson att få upprättelse. Man kommer att utgå ifrån den massmediala bilden och själva skandalen kommer att vara i centrum, och förmodligen kommer kvinnor ställa sig frågan varför K inte lämnade "honom". Det här är en del av det bärande hyckleriet, en skandal är ju en spegel som hålls upp mot dem som står runtikring den.
RaderaMen vindflöjlar klarar sig faktiskt alltid, det är lite lustigt det där.
RaderaEn spegel som hålls upp mot, till exempel, slentriankulturjournalisten Ylva Lagercrantz i Svenska Dagbladet: alla de här som passar på, som kulturminglar sig fram och anpassar sig till det som för stunden gäller, de kallas tankens horor av Myrdal men det uttrycket är inte helt rätt, kulturtjackhoror är något annat och mer storslaget tragiskt, en kulturtjackhora skulle aldrig skriva en artikel som den där Lagercrantz i SvD, passa på, utnyttja skandalen smart...
RaderaHon tycker f.ö att Noréns borgerliga dramer är "pratiga".
RaderaO kan det komma en vind och blåsa bort den imbecilla kulturjournalistiken, de här som har slickat sig fram och måttat små sparkar hit och dit, flinat vid rätt tillfälle och plockat fram stiletten vid rätt tillfälle, men alltid håller "god ton".
"Kniv-syskon", mycket bra.
SvaraRaderaJag blev tvungen tt fundera ett tag själv för att minnas vad jag menade.
Första pris kan väl vara ett signerat ex av Den skenande planeten!
SvaraRaderaOm näthuligan är troll och reell faktisk kan väl kniv-syskon vara gaffel?
SvaraRaderaResten går jag nog bet på... :D
Argentina kan väl tänkas ha varit off side…
RaderaDin bild av Forum, KF och JCA i Myggor och tigrar står sig bra, genom alla metoo-stormar och Akademikriser. Jag tycker att du har uttryckt dig intressant och balanserat i intervjuer också. Jag har några frågor om andra passager i din bok och undrar om det är ok att ställa dem här eller om du föredrar att besvara dem via mejl?
RaderaJa det går bra.
RaderaDet är ok att ställa dem här.
RaderaOK jag har samlat på mig ett helt gäng frågor. Vet inte om jag ska ta alla på en gång men... börjar väl med några stycken.
RaderaVi läste Myggor och tigrar i en bokcirkel jag är med i och meningarna gick väldigt mycket isär. Vi pratade mycket om den ljusblå bebiströjan. Där var vi inte alls överens. Några tyckte att det var stingsligt intill paranoia att du trodde att den var lagd där med flit. Hur ser du på det idag? Ångrar du att du tog med såna saker som kunde vändas emot dig direkt?
En annan sak vi diskuterade mycket var om våldtäkten i Neapel var självupplevd eller påhittad. Jag tyckte det var självklart att det var sant, andra att det kändes som fiktion.
Har du varit i Neapel igen?
De flesta du skriver om i kulturvärlden är aktiva som kulturskribenter, till exempel Maria Kuchen. Påverkar det dina möjligheter idag eller har du bränt alla broar?
Har du haft någon kontakt med dem du skriver om?
Hade det inte varit bättre att fingera namnen?
Jag tycker att din bok är modig och känns sann. Flera i min cirkel tyckte att du snobbade genom att använda svåra ord. Var det ett medvetet val?
Det var allt för den här gången...
Anna
Aha, bebiströjan. Ja den väckte en hel del ursinne och inte minst raljans. Ja du får ju bedöma den där sekvensen själv, för mig står det klart att det var medvetet. Det var alltså inte någon kvarglömd persedel utan en prydligt utbredd tröja, senare under kvällen då vi diskuterat våra liv osv mumlade författaren i fråga "ja man ska väl inte moralisera", försvann upp på övervåningen, och när jag kom upp igen var tröjan undanplockad. Det gör inte så mycket om folk tror att jag är galen, eller att jag har fel osv, men vet de inte att det är sånt där som kvinnor kan göra mot andra kvinnor? Vad är grejen med att det skulle vara orealistiskt eller inbillat?
RaderaSen blev ju författaren i fråga helt ursinnig och skickade runt ett mejl om att hon glömt kvar ett par strumpbyxor, osv osv, som om hon kunnat minnas att hon glömt kvar ett par strumpbyxor? Jag tycker inte att jag behöver be om ursäkt för det där, varför skulle jag det? Och som sagt hon är högst aktiv i kulturmedia. Nä jag ångrar ingenting.
Våldtäkten hände, jag skrev ner hela skeendet så detaljerat jag kunde efteråt.
Jag var i Neapel januari-april i år.
Det hade varit omöjligt att fingera. Det hade blivit igenomskinligt ändå.
Bränt broar, det beror på vad man menar, jag tycker att redaktionerna verkar lägga ut mina böcker på "neutrala" recensenter som inte ger igen genom att skriva ner mina böcker.
Tack för att du tycker att boken är modig och känns sann.
Svåra ord - nuförtiden går det väldigt lätt att googla fram ord man inte känner till. I viss mån var det väl ett medvetet val. Till exempel att jag använder uttrycket ressentiment. Det markerar att jag har självdistans, vilket alla inte riktigt fattat.
Tack för svar! Jag återkommer gärna i morgon med fler frågor om jag får!
RaderaAnna
Det går bra.
RaderaVisst liknar mottagandet av Frostensons bok i någon mån mottagandet av Myggor och tigrar?
RaderaJens Liljestrand skriver att Frostenson saknar anständighet. Inte så lite moraliskt fördömande!
Jag har inte läst "K" ännu men jag läste Björn Kohlströms besinningsfulla recension. Han menar att den egentligen borde ligga i karantän i femtio år innan man läser den. Jag tänker att detsamma kan gälla Myggor och tigrar (även om jag själv blev tagen av den, det var så jag hittade till din blogg - som jag trivs i, och roas och förbryllas av!
Algot
Men upprördheten är spelad. Det finns olika typer av indignation, somlig är uppriktig och djupt känd, annan är taskig teater.
RaderaDet är väldigt mycket teater över den här skandalen. DN kultur gav Matilda Gustavsson i uppdrag att hitta en svensk Weinstein. Ja, enligt en intervju med henne jag läste. Hon inspirerades av ett metoo-inlägg av Elise Frankhauser. Och sjuttiåringen Jean-Claude var ju då gefundenes fressen. Sen började Sara Danius flaxa.
RaderaDet handlade mycket om anseende. Men man ska inte tala om massan. Det finns inget särskilt folkligt med den här upprördheten.
RaderaOch den som pekar ut en kan samtidigt skydda en annan, osv - jag är alltså fortfarande emot DN:s uthängning, inte helt emot den eftersom en massa saker måste uppdagas, men många aspekter av den är skenheliga, i viss begränsad mån kan man säga att Jean-Claude fått fungera som syndabock, inte den oskyldiga typen utan den skyldiga och syndiga typen som är tänkt att bära med sig metoo ut ur kulturvärlden så att kåserifeministerna ska kunna andas ut.
RaderaJa ja, jag är fortfarande kontroversiell och förlorar läsarinnor på det här, numera kan man inte riktigt "skriva för eftervärlden" heller eftersom uppmärksamhetskrisen kommer att öka intill explosionsgränsen och strida sociala medieströmmar kommer att svepa alla ord med sig.... konfettivirvlar.
RaderaMen jag vill varmt rekommendera Den skenande planeten, bästa boken förra året.
Den skenande planeten var fascinerande. Jag håller tummarna för att du fortsätter skriva, du är ovanlig.
Radera"Om Maja Lundgren ringde skulle jag kasta ut telefonen genom fönstret", "Det är inte systemet, det är fan du": det finns ingen upprättelse att få för sånt där, ibland när folk talar om sina drev tänker jag: ja, men mitt var värre, mitt var värst, och det finns låtsasrebeller och folk håller upp litteratur som om det var tyger och jämför det där som de kallar kvalitet, nu ska jag dricka kaffe.
RaderaTack för fina ord, ja jag kommer att fortsätta om gudarna är mig nådiga
Gaffel är rätt, förresten.
RaderaKniv-syskon.
Radera"Man talar sig varm och skriver sig kall", ja just det, men det gäller inte på nätet, inte i bloggen, bara i böcker. Här skriver jag lika snabbt som tanken löper och så där. Jag kom bara att tänka på det. Apropå nada.
Radera"Skrev menippéisk satir i fängelse" kan nog vara rätt svår, jag hade själv inte klarat det om det inte var jag som gjort krysset. Den här författarens verk kallas faktiskt menippéisk satir, trots att det inte är vad vi idag förknippar med satir. Det var längesen jag läste den där i och för sig, den är från femhundratalet
Raderahahaha jag läste den på femhundratalet!
RaderaJa det gjorde jag.
"monoton och ofokuserad", Bernur om Frostenson.
RaderaAlltså en strikt litterär invändning (inte moralisk eller gällande sanning/osanning). Monoton och ofokuserad. Det påminner verkligen om en del kritik av M&T, och jag tror att det handlar om ett slags hurtigt litteraturideal, enkelspårigt. Ofokuserad? Vad fan? Vidare tycker han att KF är skyldig att vara ute på typ Facebook. Den som inte anpassar sig till sociala medier framstår som bitter.
Han har verkligen sjunkit som en sten denne Bernur, blivit gubbigare och ängsligare och alltmer konformistisk.
Den skenande planeten gick Bernur uppenbarligen bet på, han recenserar i princip allt och nästan jämt enormt välvilligt, men inte den skenande.
RaderaNåja, skit i det.
Monoton och ofokuserad blir man väl när man befinner sig i en kris? Och bör väl då snarare ses som ett tecken på autenticitet och vara något litterärt berömvärt?
SvaraRaderaNej det är inget fel i att vara monoton och ofokuserad, eller "gå i cirklar", det är konstig kritik (nu tycker jag inte riktigt att det stämmer heller, Carl-Johan Malmberg tog i lite väl i sin hyllning kan jag tycka för det här är allvarliga grejer, litteratur är som sagt var ingen kretongsoffa och för övrigt skriver "K" själv i "K" att tävlingar i litteratur är dumt. Det är inte lajbans).
RaderaHur många litterära verk är i så fall inte monotona och ofokuserade? Är inte Montaigne jävligt ofokuserad och Gombrowics monoton? För att inte tala om en del mer moderna hyllade författare.
Finns absolut litterär kvalitet och vad i så fall är det? Det var ett jävla liv för kanske tjugo år sedan när någon påstod att det fanns absolut litterär kvalitet, javisst det är dumt att påstå något sådant. Men många kritiker som aldrig skulle kunna presentera en lista på kriterier för absolut litterär kvalitet uttalar sig ÄNDÅ som om de visste exakt vad det är och att en människa i exil inte kan skriva monotont och ofokuserat och därigenom vara på riktigt. Hur som helst, det kanske värsta är den låtsade indignationen. Det handlar om någon form av kollegialitet, inte om sympati med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp eller tafs på baken.
Sen är det klart att, ja, inte vet jag hur mycket K vet om sin makes excesser, men att hon protesterar mot DN:s artiklar och Akademiens hantering av frågan det tycker jag hon har rätt att göra. Ja, och framförallt alla de här... myggorna, om jag får lov att uttrycka det så. Det finns exempel på opportunism i den här soppan som är outhärdlig.
Sen tror jag rent generellt att det här med att slakta någon till en benhög för hundar, som Shakespeare uttrycker det, blir dubiöst när det är många mot en och de har en stor tidning i ryggen samt berömmer varandra för mod, och lapar i sig så mycket ära som möjligt på en catwalk.
Skrev menippeisk satir i fängelse: lär ha avrättats genom att man spände ett rep runt huvudet på honom och drog åt tills ögonen trängde ut ur hålorna och skallbenet gav efter. Jag tänkte lite på det där när DN kultur var ute efter mig.
SvaraRaderaDen sista boken har en titel som låter lite tragikomisk med tanke på hur han dog, skulle gå att uttala med ett cyniskt tonfall
Nu har jag läst K. Mitt starkaste intryck är av förnekelse. Det finns fina partier och en äkta smärta och kärlek som känns men för mig är det omöjligt att inte tänka på vad hon blundar för. Ska man verkligen skilja mellan person och verk?
RaderaTycker nog att Bernur har rätt i att boken är monoton. Inte ofokuserad, snarare blir det lite enahanda i längden. Men visst finns det fina partier också, en smärta som känns.
Vad snabbt du läser, jag har en fjärdedel kvar. Fast jag har inte sträckläst heller.
Radera"Varför är just de fjantiga? Det finns väl fler sätt att vara fjantig på". Autentisk kommentar från 1989, en kille från Jugoslavien som hette Kosma, vid ett bord på Prinsen där det talats om hur fjantiga Stig S och Jean-Claude var.
Tur att Kerstin Ekman har talat om att självbiografiskt skrivande är förbjudet och bör undvikas. Livet som sådant är ingenting värt :-)
Men roligt att ha dagboksanteckningar. JCA in full action, "stötte på alla".
Att hålla uppmärksamheten öppen även för sånt som inte direkt överensstämmer med den bild som satt sig, den uppfattning som etablerat sig. Sin egen bild/uppfattning eller andras.
RaderaDet posthuma blir hett.
RaderaStig S - menar du kanske Stig L?
RaderaTråkigt att det självbiografiska skrivandet är så "bashat", som ungdomarna säger.
Vad är det för fel med att berätta om sitt liv?
Är det möjligen fortfarande så att kvinnliga självbiografier blir mer ifrågasatta?
Undrar Algot
Även Andreas Björsen har läst boken och skrivit på bloggen "Den blinde argus"
Raderahttp://vakna.blogspot.com/2019/05/katarina-frostensons-autofiktiva-verk-k.html?m=1
Bra recension. Exemplarisk, det går ju inte att recensera boken frånkopplad sitt sammanhang.
RaderaJust det, Den blinde Argus ska jag ha i min länklista
Fruktansvärt med alla kändisar som visar upp sina fina hem. Jag menar det på allvar. Nu får det fan räcka.
SvaraRaderaFrämlingsfientlighet - ja, lite. Mest implicit. Se den stora skillnaden mellan behandlingen av JCA och Persbrandt. Och beskrivningar av hur JCA nästlat sig in i svenskt kulturliv. Utlänningen som solkat ner Akademien. Jag har även sett underströmmar av antisemitism.
RaderaVilket inte betyder att han är oskyldig. Otänkbart att en ledamot i Akademien har en man som håller på sådär. Lite sent bara att han hann bli 70 år före skrällen, och lite väl mycket avhumanisering i mediebilden. Plus - och det här är en av styrkorna i K - intressant att se vad rädslan och skadeglädjen efter en medieuthängning gör med folk som många gånger haft mycket stor användning för Forum.
RaderaSvD:s så kallade bostadsbilaga på lördagar får man ju ofta (men inte alltid)
Raderai lådan. Ibland kändisboenden, men ofta lägenheter och villor på tvåsiffrigt
antal miljoner i pris och då undrar man ibland varför de delar ut tidningen
just i mitt område ...
Ja, det här är alltså ett absolut fel, det handlar inte om avund att påpeka att ett är ett jävla fördärv, en allvarlig försyndelse, det är en samhällssjukdom.
RaderaJag är ruskigt jätteförbannad, haha, det är ganska skönt egentligen.
SvaraRaderaMen det är för många mekaniska näktergalar i kulturen. Moralmekaniska (eller dubbelmoralmekaniska, det grämer mig nästan att jag vet så jämrans mycket som inte låter sig sägas). Litteraturmekaniska, opinionsmekaniska, antietablissemangsmekaniska, indignationsmekaniska.
Fuck kulturbranschen.
RaderaHär har vi det isande maktperspektivet. Det här är oförlåtligt: om "en konstnärs anklagelser":
SvaraRadera"Tre personer som nu är mycket gamla var med på den tiden och de vet att brevet till SA från konstnären behandlades via kontakt med dennas omgivning, och att man så skapade sig en bild av vad det var för slags person det var fråga om".
Där har vi kafka. Aktiv lögn, insinuant karaktärsmord. "Vad det var för slags person." "Via kontakt med dennas omgivning".
Det här säger mycket om stödtrupperna runt JCA.
På något vis har jag lättare att ha överseende med blindhet, än med aktiviteter för att tysta och oskadliggöra en person i underläge. Som för övrigt självfallet talar sanning, jag känner till fler fall som liknar detta.
Jag lutar åt att Aase Bergs recension var bäst.
Det skorrar också extra illa eftersom KF idag tar avstånd från grupper, konspirationer, ryggdunk och liknande.
RaderaFramtidens romantiska tjejer kommer förhoppningsvis inte vara renons på kritiskt tänkande.
SvaraRaderaMarianne Stidsen ägnar sig åt kritiskt tänkande och skrivande.
Raderahttps://kvartal.se/artiklar/tidningen-som-bryter-mot-sin-egen-vardegrund/
Erri de Luca förresten, ja honom skriver jag också om i Myggor och tigrar, men jag undrar hur KF egentligen tolkar hans uttalande att sanningen alltid är skandalös?
SvaraRaderaJag menar specifikt i förhållande till allt det här?
Jo jag tror att man kan ifrågasätta DN:s motiv, i synnerhet den falska och självgoda Wiman, och Schottenius i kulisserna.
Allt det här med läckor och jäv vet jag inget om.
Per Wästberg har betett sig som en opportunistisk ål, hans uttalanden i italiensk press ska ses i förhållande till vilka fördelar det ger att vara akademiledamot i Italien (någon borde undersöka presenter och inbjudningar från Nobelprissugna till berörda svenskar) och kulturministern gjorde ett oacceptabelt uttalande.
Men konspirationsteorin om de avundsjuka författarna är minst sagt svajig, det hon skriver om konstnären är direkt otillständigt, och det går inte att komma ifrån frågan - skulle hela KF:s liv och värld rasa om hon fattade omfattningen av vad JCA hållit på med i 30 år, inklusive utpressning och hotelser - eller tycker hon att det är försumbart?
Att kvinnorna är dåliga kvinnor? Samma fråga gäller givetvis Horace Engdahl.
Sanningen är alltid skandalös, det är när KF rasslar med kristna juveler som det börjar kännas obehagligt. Och jag kan inte hålla med CJ Malmberg om att det är makalöst bortom tukt och sans.
Gränsen mellan gott och ont går inte mellan människor utan inom varje människa, ja det är ju Erri de Luca jag "stal" den tanken ifrån.
SvaraRaderaDen uppluckras givetvis totalt vid maktspråket "vad det var för en sorts person det var frågan om..." Man kan se det som ofrivillig komik - med tanke på vilken sorts person Janne Kladd var, men det är ju stenkastning, på samma sätt som den här Carina R anklagar de vittnande kvinnorna för att ljuga. OK, jag tycker alltså att Rydberg är en väsensskild författare från mig själv, nu har jag läst lite i Den högsta kasten och fattar inte att kritikerna inte märker skillnaden, det är inte oväntat en helt annan litterär stil och en helt annan anda också. Det finns säkert likheter också, jag ska läsa boken ordentligt någon dag, men skillnaderna är så djupgående att det r rena rama prokrustesbädden för Myggor och tigrar att jämföras med Rydbergs bok. Bortser man från skillnaderna missar man helt min boks egenart - och i vissa fall är nog det själva syftet med jämförelsen.
Innan jag återvänder till det här temat (hopbuntning av kvinnliga författare för att fortsätta betrakta kvinnor i förhållande till typer, klichéer, "den här sortens litteratur genererar inga klassiker" eller "inga blyga violer minsann") och innan jag trotsar avskyn mot "autofiktion" - eventuellt trotsar den igen - så upprepar jag min lilla maning, läs och köp gärna Den skenande planeten, läs den två gånger om första gången kändes lite ovan (eller om ni tycker att den är för kort....) Denna visan var inte lång, därför sjunger vi den än en gång - den ska faktiskt vara kort, det ligger i historiens lite sorgesamma natur, men fortsätt gärna fantisera om Ki och Zarmina (eller Pierrehumbert, vad blev det av honom efter att Ki lämnat jorden?)
RaderaLäst dagens "DNkulturledare" av Katia Hultqvist ?
RaderaNej jag har inte DN. En kommentar om Frostensons bok?
Raderahttps://www.dn.se/kultur-noje/catia-hultquist-varfor-far-kvinnorna-skulden-nar-maktbalansen-forandras/
RaderaOm alla 3. Och betalvägg ...
En del galna privilegier i Akademien, en liten grupp människor som har en ohygglig massa miljoner att fördela, och så verkar de ha odlat en lite märklig jungfrukult i hennes närmaste omgivning. Sen är det paradoxalt nog - om det nu är paradoxalt - så att K känns som att läsa en själsfrände, så många litterära valfrändskaper, hon får fantastiska tecken i Paris (känner igen det så väl). Det barnsliga. Och jag skulle inte gärna se Frostenson "ödmjuka sig", det är ju fint att hon håller fast i sin make, också fullt tänkbart att hon har rätt i att hon inte läckt nobelpristagare (det där är visserligen nånting som jag skiter totalt i, fast kul att få höra att ledamöterna inte brukar vara överens om pristagare fast de låtsas så i efterhand).
RaderaJag har också en del egenheter, till exempel att klappen på kronprinsessans bak är mer burlesk än upprörande. Inte göra skillnad mellan hög och låg.
Jag har inte så värst svårt för talet om avundsjuka författare. Men det finns samtidigt gliringar till t.ex konstnären som jag inte kan acceptera, samtidigt som jag skulle ha svårt för att se Frostenson be om ursäkt å sin mans vägnar.
Det är väl rätt uppriktigt skrivet tror jag, gudskelov inte mediestrategiskt.
Aha, "varför kvinnorna pekas ut som skurkarna", hon nämner DN:s kampanj mot mig också antar jag?
RaderaVill trots allt påminna om att det fanns en tid när folk på allvar gick och väntade på att jag skulle begå självmord, och så låg de i beredskap för att skriva artiklar där de anklagade Bonniers för det.
Guillou gick händelserna lite i förväg och anklagade Bonniers för att jag kanske skulle komma att begå självmord.
Men det är ju reflektioner kring Erri de Luca, och Augustinus, som får människor att sätta en etta (1) på Myggor och tigrar, på en del såna här boksajter. De är ofattbart. Där sitter folk och underkänner mina iakttagelser från de spanska kvarteren. Det är faktiskt ofattbart. Jag tror att det handlar om någon form av förhäxning, de nämner inte spellokalen men säger att jag inte vet något om camorran. De påstår att jag inte vet något om camorran. Att jag har varit framme vid en mordplats är ointressant eftersom jag inte skriver som Stieg Larsson.
RaderaJag får tänka på att det finns en liten skara människor som märker och förstår. Longörer? Tja, kanske kanske inte, det är direkta iakttagelser som så småningom straffar sig. De kan hitta snärtigare böcker och mer muskulösa eller våldsromantiska. Stieg Larsson är våldsromantik. Alla deras älskade deckare är sex-och-våldromantik. Och så anklagar de mig för att vara våldsromantiker!
Sjukt obehagligt att läsa alla sågningar med betyget 1. Deras ögon. Det är en typ av mänsklighet som jag inte för mitt liv vill tillhöra.
Ja, jag har hört liknande sågningar av Pompeji också. Så...
RaderaVarje gång jag är dumdristig nog att gå ut på någon sån här boksajt (det är ju anonyma recensenter och röstare också så jag kan inte veta om det är fiender till mig som tagit sig nick) och ser den gängse smaken i ögonen, ettor och tvåor till Myggor och tigrar och fyror och femmor till Stieg Larsson, och ser alla deras klagomål (mellan raderna tycker jag att det märks att de är chockerade, men det är bisarrt att de inte kan resonera om en enda händelse i boken, de kan inte ens nämna den precis som de flesta i kultursvängen inte kunde nämna den, de kan inte säga: ok, hon hör två mord och hennes sätt att skildra det, gillar inte jag eftersom hon gråter. Jag tycker att det är löjligt att hon gråter, till och med två gånger, det är ju upprepning.
Eller: hon skriver att hon ska avskaffa maffiaromantiken men det tycker jag är dumt för jag gillar maffiaromantik, och dessutom är det rätt åt henne att det slutar illa eftersom hon går ut med en camorrista.
RaderaSäg det, för fan. Säg det.
OK, Mäktig Tussilago fick rätt bra recensioner på Boktipset ialf, en trea, att jämföra med att Balzacs Père Goriot fick 3,5. Eller om det var 4,5.
RaderaJag kan i alla fall meddela följande:
RaderaMonoton och ofokuserad stämmer inte in på "K",
Jag tror inte att hon på sikt riskerar något med boken utan att hon kommer att få så kallad upprättelse
Och vindflöjlar klarar sig alltid. De som är tysta vid rätt tidpunkt och pratar vid rätt tidpunkt, klarar sig jämt.
God afton,
Det ska vara svårt att vara antikonformist. Det ska vara nästan omöjligt att vara antikonformist, annars är det något annat.
RaderaDet har inte blivit lättare med Facebook, facebook har sina poänger men som kulturkotteriforum är det för djefvligt.
Det är en lättnad att läsa Strindberg.
Om en läsare ger en etta till någon av dina böcker måste du ha lyckats provocera vederbörande. Grattis! ;)
RaderaEn nattuggla, så trevligt. Jag är lite sömnlös.
RaderaDet är ofantligt dumt av mig att läsa läsarreaktioner på M&T, jag måste se framåt.
Jag hade lika gärna kunnat dö, och så sitter folk och sätter en etta på det.
Men nu ska jag göra det jag länge lovat mig själv: inte ens tänka på Myggor och tigrar, jag ska släppa den, måste förstå att läsarna har rätt att tänka hur de vill om den, det är inget jag ska ha några åsikter om. Vill de förakta mig, så har de rätt att förakta mig. Det är så för att det bara är så.
Nu ska jag "fokusera", som det så vackert heter, på min nya.
Natti natti.
Svenska Dagbladet har idag en kort intervju med Frostensson apropå kompositören Sven-David Sandströms död. Troligen ställde hon upp för att hon blev hyllad i Svenska Dagbladet.
SvaraRaderaHade hon uttalat sig i DN? ;)
Nej, för kultursverige är ett klansamhälle. Bland annat SvD mot DN.
RaderaCJ Malmbergs recension handlade om ett slags negativ uppbygglighet för att låna de där danskarnas begrepp igen. Makalöst skamlös osv. Det var för mycket brösttoner för att vara riktigt på riktigt.
Tjänster och gentjänster, inte vet jag.
Men självfallet ska KF uttala sig om Sandström eftersom hon samarbetat mycket med kompositören. Inget konstigt med det.
DN har "tagit på sig en roll", som det heter, av moralens väktare, rikslikare, de goda värderingarnas vapendragare, myndighet, hänger man inte ut den ena så hänger man ut den andra. Ja det är en beklämmande moralism. Och man måste göra skillnad mellan metoo och pressen, media.
RaderaMen gärna ett referat av "Varför får kvinnorna skulden"-artikeln - om någon orkar berätta vad som står i den.
RaderaSen ska jag fundamentalskita i kulturdebatten.
Fundamentalskita. Bra ord.
"Galningen Lundgren och geniet Norén - om kultursfären får bestämma"
SvaraRaderaMinns du?
https://www.expressen.se/debatt/galningen-lundgren-och-geniet-noren--om-kultursfaren-far-bestamma/
Jag vill se Pasolini som Lucia. Klart jag minns.
RaderaMän dyker men kvinnor sjunker ju bara - den skillnaden i synen på manligt och kvinnligt skrivande dominerar fortfarande.
RaderaManlig bräcklighet kan ses som en styrka men kvinnlig kräver en diagnos eller någon annan typ av etikett för att få komma till uttryck. Och Myggor och tigrar är ju verkligen inte metoo, det är ett konstverk som inte riktigt liknar något annat.
Jag gillar Norén starkt, och han har blivit pikad för att han minsann är borgerlig och köper dyra japanska kostymer - det brukar väl annars mest vara kvinnor som blir anklagade för fåfänga, liksom borgerlig bakgrund oftare vänds mot kvinnor. I längden kommer alla att behöva vara så spartanska som möjligt.
för övrigt var det inte aggressiviteten som var det mest provocerande med M&T, aggressivitet var (och är) rätt mycket ett ideal.
Jag tackar nej till att ses som föregångare till metoo eftersom det vore att förenkla boken. Och vidhåller att böcker ska läsas över könsgränserna. Om det överhuvudtaget finns en litterär offentlighet och diskussion i framtiden skulle jag gissa att den även kommer att jämföras med Frostensons K. Döda författare brukar heller inte bli lika flip- eller floppade, om de läses överhuvudtaget så blir de lästa så som de är, kritiserade men sällan avrättade, det är ju rätt onödigt. "Monoton och ofokuserat", alltså fan Bernur har utvecklats till en av Sveriges mest ohederliga kritiker, han ser till att hålla sig väl med Horace och Akademien och slingrar sig på alla andra punkter.
Jag är lika elak som Norén men mina risker är på riktigt.
Jag är lika elak som Norén men mina risker är på riktigt.
RaderaOrättvist - Noréns risker är också reella.
RaderaHelt frånsett att han är en stor och världskänd och produktiv manlig konstnär så är han av den typen som kan råka ut för ett svenskt drev.
Svenska drev är många eftersom det finns många passivt aggressiva kulturknoddar.
Förklara "Jag vill se Pasolini som Lucia" med tre meningar
SvaraRadera:-)
(Samma anonym som ovan)
En av världslitteraturens vackraste antiestetiska meningar. Fick mig som man att snyfta till. Efter att ha varit instängd tillsammans med författaren i en spellokal och blivit våldtagen av en gangster och klarat mig med livet med behåll. Sen stoppas det upp med samtalet med förläggaren och den fiktiva bossen, det otäcka och kusliga bryts med en massa distans. Verfremdungseffekt. Men slutmeningen kopplar tillbaks till många resonemang i texten och kan läsas på flera sätt. Jag tänker “ambivalens”. Jag tänker underbar bräcklighet och ofattbart mod.
RaderaMen. Maja vill inte prata om Myggor och tigrar längre. Det tycker jag är bra.
Hon har skrivit två schyssta böcker efter den. Jag hoppas att man inte behöver vänta alltför länge på nästa.
Riddar Zigge
OK det skulle visst vara tre meningar...
RaderaZ
"... was a journalistic readymade, roping together a number of writers who may have scarcely known each others and treating them as a floating soirée. It was cartoonish and unfair to most of the individuals involved, but the thing about catchphrases is that once they click, they stick".
SvaraRaderaLondon Review of Books om amerikanskt 80-tal, och mer specifikt om etiketten "Brat Pack". Men trend, etikett och tendensmanin är en kulturjournalistisk idioti överhuvudtaget. Ungefär som då Åsa Beckman plötsligt ska lansera en ny typ av litteratur, älskarinnorna som vägrar hålla tyst. Det är så jävla skitdumt. Det är för att de inte orkar eller hinner eller har råd att läsa och tolka, vilket tar lång tid, och för att kultursidor ofta uppmuntrar just till listor och etiketter, kåserier, tyckerier. Och ibland anpassar sig litteraturen till kulturjournalistiken.
Cartoonish catchphrases. Och de tjänar pengar på det, det lönar sig.
RaderaKan nästan slå vad om att catchfrasen "Det är inte systemet, det är fan du" var ett lån från någon amerikansk eller engelsk krönika... skribenten hade läst några sidor och tyckte M&Tvar välskriven, men - -
För övrigt, tack så mycket Zigge, jag har svårt att låta bli att be kåserifeminister ge fan i M&T, som senast hon den där som pratade om en motsvarighet till Incelmännen blablalba.
Det här är en typ av kvinnor som har kvoterats in för att ersätta kvinnor med bildning och intelligens.
Eller Linderborg som hallucinerar fram en fläck på en kuk. Grejen med såna här väldigt simpla trick är att they click, they stick. Skriver Linderborg att jag hämnas på en man som dumpat mig genom att beskriva en fläck på hans kuk, så sätter sig den lögnen i huvudet på en del läsare. De tror helt enkelt att det är så eftersom en kulturchef skriver så på en stor kultursida. Därför är det svårt för mig att låta bli att kommentera och dementera, och i tanken önska dessa idioter åt helvete.
RaderaMen bortsett från det är det verkligen så - jag vill skriva lite mer om Den skenande planeten här, så att eventuellt förbryllade läsare kan bli upplivade, och framförallt koncentrera mig på min nya.
Åsa Linderborg recenserar Cecilia Gyllenhammars roman Sängkammartjuven i Aftonbladet. Hur bör man som vanlig läsare förhålla sig till dessa inledande rader av Åsa Linderborg:"Det finns många romaner om medelålders kvinnor som tror att de äntligen hittat kärleken men som återigen blir stående med besvikelsen." Är det en passning till Maja Lundgren, Lena Andersson och Carina Rydberg? Och är det ett sätt att säga att temat är uttjatat?
RaderaDet är en lite taskig eller förminskande rad kanske, vet inte vem hon syftar på.
RaderaHar varken läst boken eller recensionen emellertid
I grunden är det överflödets förbannelse, det är kulturjournalistik enligt löpande-bandet logiken. För många böcker som skall läsas och recenseras. Tror jag.
RaderaJa, det kommer inte kunna fortsätta på det här viset, å andra sidan har det funnits bokflod förr också men nästan inget recenserades och nästan inget är läsvärt idag, så på sätt och vis är det kulturjournalistiken som svämmat över. Massa kvinnor som måste ha nåt att pyssla med efter avskaffandet av sambeskattningen och kultur är ju lämpligt :-) hur länge i världshistorien har det funnits så kallad "litteraturbevakning?" Men LRB är underbart bra, de som skriver där gör inte referat av andra texter utan att ange källan, som så ofta i svensk kulturjournalistik, inga mekaniska näktergalar
Radera(Försöker skriva på usel ipad, vill återkomma senare till ämnet kompilat, minns en bok där ett kapitel började "i andra delen av Faust skriver Goethe...." och det var rätt tydligt att skribenten inte läst och analyserat faust själv utan refererade nåt utan att ange källan, icke ok)
RaderaIdealet entydighet och heltäckande beskrivningar (så uppfattar jag det dominerande litt. idealet idag) dvs att texten ska vara som ett facit och täcka in en grupp eller kategori, uttrycka "den medelålders kvinnans missnöje med äktenskapet/rätt att vara sexuell/inte vara en mormorsfigur" eller "invandrarens upplevelse av rasism/hedersförtryck", eller vad som helst, framförallt strävan efter entydighet, att det inte finns något kvar att undra över, gör att jag somnar när jag läser nästan all ny prosa, den andas inte
Radera"Jag väntar på storyn från killen i en närbutik i Gävle" - ett exempel på det jag skrev ovan, kulturjournalister efterlyser något från en mer eller mindre specifik grupp, inte intressant litteratur oavsett vem som skrivit den. Sen gissar jag att Cecilia Gyllenhammar skriver kass litteratur, men det kan även en kille i en närbutik göra. Det bästa som kunde hända litteraturen är nog nedläggning av skrivarskolor, avskaffande av författarfonden och förbud mot trendspaningar och efterlysningar inom kulturjournalistiken
Radera(KOLLADE ab kultur för att läsa om Gyllenhammar och snavade över den rubriken. Ok, blir Gyllenhammar recenserad för att hon har ett namn, för att hon är talesperson för övre medelklasskvinnor, för att hon skriver oförutsägbar och intressant litteratur - eller blir hon recenserad för att det passar en vänsteragenda att raljera över eller såga medelklassen, efterlysa arbetardikt, eller rentav för att det är lättläst och lätt att recensera utan tankemöda?)
RaderaNärbutiken i Gävle i all ära, men det är tveksamt om det är just den litteraturen jag vill ha. Eller den litteratur som behövs. Jag vill nog ha mer av den manliga motsvarigheten till t.ex. Myggor och tigrar, och när jag pratar om M&T så menar jag litteratur som är "over the top" som spränger gränser, men ur ett manligt perspektiv. Hur ser den litteraturen ut? Män som goes over the top. Jag vet inte. Alldeles för få män skriver den sortens litteratur. Houellebecq tar ut svängarna på ett sätt som få andra gör. Han är bra.
RaderaKvinnan som tolkar rubriker i Aftonbladets kulturartiklar som dolda meddelanden, hon befinner sig på en jävligt intressant position för oss läsare. Jag skiter egentligen om det rent faktiskt är sant; hon befinner sig i en POSITION som är jävligt intressant. Det är just i den positionen man vill att författare ska våga befinna sig.
RaderaDet kan vara s.k diskbänksrealism som avses (såg bara rubriken) dvs att killen i kassan i Gävle skulle skriva om sitt liv, sin vardag. Tveksamt om det blir särskilt intressant litt., åtminstone delar inte jag den synen på verkligheten och litteraturen -- att det det skulle gå att efterlysa "täckning" av ett visst fält. Kampanjkultur har låtit så här i runt 30 år: "nu är det dags att..." "varför finns det ingen..." "vi måste"... "dagens litteratur är värdelös eftersom ...." "nu är det hög tid för..." och dessa efterlysningar har tenderat att gälla sk breda samhällsskildringar som säger hur det är och gärna skapar en sk gemensam berättelse. Samtidigt har det funnits ett egalitärt synsätt som odlats i skrivarskolor, alla har en berättelse, alla är en roman, det finns ingen särskild begåvning, och eleverna bör kunna samarbeta och vara sociala. PLUS att detta sammansmält med kommersens jakt på generationsromaner, succé de buterande bestsellers, det egalitära i hög grad är ett lurendrejeri även om det får en utslätande effekt, och så gott som omöjligt att komma från ingenstans idag, man bör antingen ha examen eller kontakter eller vara kändis, och - det här är en riktigt sur kommentar - många unga har knappt läst något äldre än litteratur från 1900 -talet. Men jag vet att min litt.smak är lite väl överdrivet uråldrig.... ja houllebecque, fast tyvärr tycker jag han är förutsägbar, eller lite billig. Det känns uträknat. Den här Soumission började jag på men tyckte var tillrättalagd, spekulativ. Partiklarna var bra fram till finalen. Gillar inte att se planen, syftet, han är tendentiös. Von Trier tycker jag däremot är en sån konstnär, ibland för lätt att genomskåda men ofta genuint interesting. För länge sedan var Stig Larsson en sån författare som fick marken att gunga, ändra synen på verkligheten, självbiografin var på många sätt extremt misogyn, kvinnan med självmord, kommentaren kring det, dubbelmoralen, renhetsidealet för kvinnor som många extrema bohemer med knark har, det skall vara en jungfru till satyren.
RaderaJavisst, budskapen på Aftonbladets kultursida - jag tror inte att det hade väckt lika stor upprördhet eller att jag blivit lika hånad om det inte funnits en tvekan eller ovisshet om hur det egentligen förhöll sig. Reaktionen blev nästan oväntat kraftig, samtidigt som ingen förnekat att det stått minst sagt jävligt konstiga saker på den kultursidan. Det där går ju att kolla upp, till exempel den så kallade ordmontern.
RaderaHur var det Strindberg skrev - "jag är ställd under observation emedan man befarar att jag är klok", eller något åt det hållet. D.v.s inget av det där hade varit lika intressant, eller lika sant, om det funnits ett facit.
Expressens kulturchef skrev att det fortfarande inte finns något facit på om jag är galen eller bara spelar galen, vilket hon uppfattade som bekymmersamt men det är ju högsta beröm, jag har inget emot att vara en kvinnlig Hamlet.
Tjuvnypen och felaktigheterna kommer att fortsätta i minst tio år till, det är bara att inse.
SvaraRaderaVarför det skulle vara fel att vara en mormorsfigur är också en av de där märkliga kvinnofientligheterna som staten och kapitalet lär ha smugit in via avskaffandet av sambeskattningen, observera jag är inte riktigt så konservativ som det kan låta, men jag tycker det är trist när den så kallade tanten och hennes omtanke görs till det mest föraktansvärda, eller när plötsligt alla kvinnor skulle bli deckardrottningar för att kapa åt sig en del av det litterära våldskapitalet.
SvaraRaderaHoullebecques idé om "metafysiska mutationer" är rent nonsens, kan säkert kännas tilltalande eller suggestivt som analogier gärna gör men det är en gimmick, grumligt tankegods. Den stora skillnaden mot författare som försöker tänka och tolka sin samtid.... han borde sätta sig på skolbänken och studera idé- och mentalitetshistoria.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
RaderaKan man inte ta bort svaret på en kommentar från sig själv ? Märkligt ...
SvaraRaderaJo, det kunde man ...
Raderahttps://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/lars-kleberg-svenska-litteraturkritiker-forbiser-oversattarens-betydelse/
Vad tycks ? Eller orkar du inte skriva i sommarvärmen ?
Joho men jag jobbar och håller på med några andra intressanta saker också. Så bloggen är klart förslummad. Men jag återkommer, lovar dyrt och heligt.
RaderaSka svara längre senare, först bara en frapperande grej : en kritikerklyscha som nämns i den där artikeln - en författare sägs ha "benhård kontroll över sitt språk".
Det brukar vara beröm. Märkligt nog. och det brukar gälla prosa jag själv uppfattar som död.
Jag tror det är en speciell sorts kontrollfreakighet som hänger ihop med kvinnlighet, alltså jag förknippar idealet "benhård kontroll över språket" med det falliska idealet och föraktet för mjukhet, rädslan att råka avslöja att man är känslosam eller blödigt kvinnlig, förknippar det också med anorexia nervosa och pansarprosa.
Lite itte bitte för trött att skriva just nu men som sagt, stay tuned, det kommer mer we hope
Benhård kontroll över sitt språk, och knivskarp, är två kritikerklyschor som bara används om prosa som åtminstone jag tycker är långtråkig. Tillkämpad. Föga levande. Att eftersträva perfektion och total kontroll är kanske bra i vissa fall men sällan i litteraturen.
RaderaSen har jag läst nyligen på baksidan av pocketutgåvan av Sängkammartjuven av den här Gyllenhammar, det var ett citat av Maria Kuchen, ur en recension, hon skrev något i stil med att hon bokstavligen slutade andas under läsningen, för att det var spännande. Ska se om jag kan hitta den exakta formuleringen. Det var uselt, och konstigt att ett förlag sätter en sån självdöd klyscha på en baksida. Det kan ju sprida sig.
Rent allmänt funderar man ju på om det känns annorlunda att få kritik
Raderaför sitt författarskap än för sitt "kritikerskap". Två verksamheter
med lika olika förutsättningar kan man tycka.
Ingen brådska med att ta tag i den tråd jag möjligen dragit fram ...
japp, jätteintressant fråga. En del är kritiker lite med vänsterhanden, mest som brödjobb, sen finns det jobbiga positioneringskritiker som är väldigt mycket ute efter att sätta en agenda eller lansera sig själva, och sen finns det en hel del bra kritiker också. Haha jag är trött, vill dock gärna diskutera saken mer vid tillfälle
RaderaThomas Engström om oskar något slags självkritik å skråets vägnar i Aftonbladet Kultur.
Raderahttps://www.aftonbladet.se/kultur/a/3JxALM/sokes-nerv-och-blod
Att säga så lite som möjligt med så många ord som möjligt. En ordinär kultursidestext, med andra ord. Så går det när man får betalt per tecken.
RaderaPompe
Ja, det var en ovanligt såsig artikel. Lite extra irriterande eftersom skribenten efterlyser nerv och blod. Men det finns stunsiga och rappa artiklar utan mycket substans också, fördelen med den här är att det märks direkt att det är vattvälling. VATTVÄLLING VATTVÄLLING VATTVÄLLING,
RaderaÅsa Linderborg slutar som kulturchef efter tio år. Nu kan du kanske skriva till henne och fråga vad hon menade med fläcken på kuken ;-)
SvaraRaderaInstämmer om Houllebecque. "Metafysiska mutationer" existerar inte.
RaderaAha, ja jag läste avskedsartikeln, höll med om en hel del beträffande det kulturella klimatet.
RaderaSen tycker jag personligen att uttrycket "tjafs om Tintin i Kongo" är en del av en billig retorik, jag är ju ingen censurivrare men har väldigt svårt för den patriarkala "bah!" - inställningen till rasism. Hergé tyckte väl själv att Tintin i Kongo var fördomsfull. Den typen av okänslighet accepterar inte jag hos kulturchefer eller andra. Men där är förstås Linderborg långt ifrån ensam.
RaderaHon vet väl att skriver hon så, får hon sälja mycket mer av sin nästa bok.
RaderaJavisst har hon rätt beträffande de kulturella klimatet. Och det politiska klimatet. Det där med Kragh och Ryssland blev för mycket. Det blev hennes fall.
RaderaDet med Kragh och Ryssland har jag inte följt mer än med halva ögonvrån, men Expressen brukar ju hålla en korrupt Natovänlig linje och debatten stod väl mellan Karin Olsson och Åsa Linderborg.
RaderaSverige behöver fler Natokritiker, har f.ö aldrig fått intrycket att Linderborg är Putinkramare.
Men som sagt, inte följt Kraghdebatten.
RaderaEn onödigt provocerande detalj i en annars utmärkt artikel (tjafs om Tintin i Kongo alltså). Hon kritiserade för övrigt domen mot Kulturprofilen. Det har väl även du gjort? Oavsett vad man tycker är det uppfriskande när någon går mot strömmen.
RaderaInget fel i att provocera, och inget fel i att resonera kring Tintin i Kongo, men dels tror jag inte Linderborg fattat hur mycket rasism det finns i Sverige och det är fel att avfärda som en ickefråga.
RaderaJag har inte kritiserat domen mot Kulturprofilen men ifrågasatt DN och metoojournalistik, det kanske mest diskutabla var att det var DN som uppmanade kvinnorna att polisanmäla Kulturprofilen. Han hann bli över 70 år, DN har samarbetat mycket med Forum och Profilen, de hänger ut den ena och den andra för att upprätthålla så kallad god borgerlig moral, osv. Så det där kunde jag inte hurra för. Sen finns det konstigheter i periferin som gör mig helt galen, där är jag delvis överens med Linderborg. Domen måste förstås kunna diskuteras den med men främst mediernas aktivism under metoo. Jag brukar gilla Aschberg men det går inte att ha en debatt på publicistklubben om mediemetoodrev och samtidigt göra det till upprättelse för Virtanen och inte bjuda in hans motpart - bland mycket annat som var fel under den debatten. Däremot tycker jag det var skam att lägga ner Sen kväll med Aschberg pga lavemangstävlingen, jag såg den tillsammans med några kamrater för några veckor sedan och har sällan skrattat så mycket.
Om det nu var därför det lades ner. Men det där är en fråga om Rabelaishumor och den delas inte av alla.
RaderaJag skriver Rabelaishumor för att det låter lite finare.
RaderaDet är bra att Linderborg slutar som kulturchef, och att hon fortsätter som skribent.
RaderaMen tänk att de kallar det "senior reporter". Har hon ens fyllt femtio? Och varför använda engelska uttryck?
RaderaApropå kulturchefer, tror du Karin Olsson kan ta över efter Thomas
RaderaMattsson på Expressen eller anses hon inte lämpad för den sortens
toppjobb ?
Skrev, men tog bort, att jag uttalade mig negativt om Expressen
till henne under den s k mangarättegången i HD. Enda gången jag
varit där. Annars börjar jag få stor domstolsvana nu ...
Lite speciellt med procedurer och sådär jämfört med vanliga
domstolar. Och Silbersky vann ju ...
Jag hann se det i ögonvrån innan du tog bort det, det var på någon debatt?
RaderaVem som helst som är solidarisk med ett tidningshus kan bli en Thomas Mattsson.
Funderat på en sak.
SvaraRaderaJaha, ska jag svara som Facebook: vad tänker du på?
RaderaDet är osmakligt att säga vad var det jag sa, jag säger ju inte vad var det jag sa heller, det här är en liten pipblogg och ingen jävla ledarsida, måste ändå påminna om den ganska kompakta enigheten från vänster till höger om att attacken på Libyen var bra och korrekt: det var den inte givetvis, inte ens om det hade gått någorlunda bra så hade det varit ett "korrekt" angrepp. Jag verkligen avskyr Sverige för tillfället, det passivt aggressiva låtsasnaiva Sverige från höger till vänster.
SvaraRadera"It has become clear that it is possible for experts to be completely wrong about matters of real importance". Brittisk torr sarkastisk litotes, mitt älskade LRB igen (skribenten heter något i stil med Malcolm Bull, det står svart på vitt att han heter Malcolm Bull och då får man väl anta att det är så). Men en bieffekt av överbefolkningen är att en ruskig massa människor måste sysselsättas, och bland kostsamma arbetsmarknadsåtgärder och låtsasyrken är "expert" den mest samhällsvådliga.
SvaraRaderaDärför att till exempel i Sverige, på nyheterna, så bäddas varje händelse in i expertfett. Experterna är köttklistret mellan världshändelserna.
RaderaKött och fett är inte samma sak, jag ska schystera liknelsen.
RaderaDet handlar om ett slags arbetsträning. Sitta bredvid en Nyhet och tala om hur "vi" bör tänka kring den.
RaderaMen jag fattar inte riktigt hur Linderborg fått en sån status som försvarare av det icke pk och t.o.m av plumphet - går det ihop med anklagelsen mot Mustafa Can som hon verkligen tog i örat efter hans satir om Siv Jensen för några år sen, eller när hon lyckades se klassförakt och öststatshat (eller hur det vad) när jag vände på Lidija Praizovics avancerat antivita prat, till exempel? Och hur har hon fått representera "tidig kritik av metoo", när det väl främst handlade om försvar av en kollega? Benny F hängdes väl ut enligt den gängse massmediala logiken: anklaga andra för att få bort fokus från den egna byken.
SvaraRaderaJag tycker inte att det hänger ihop riktigt, å andra sidan är såna här hyllningar, som den av Mattsson nu, alltid lite rusigt mediechauvinistiska.
Ja det här spelar förstås inte så stor roll, men det måste ha skett något slags omsvängning här.
Marianne Stidsen berömmer Aftonbladet Kulturs hållning gentemot Svenska Akademien till skillnad från Svd och DN som väl då representerar något slags liberal-PK-feminism.
Raderahttps://kvartal.se/artiklar/tidningen-som-bryter-mot-sin-egen-vardegrund/
Jag ska läsa det där, ur mediesynvinkel kan inte metoo vara en revolution eftersom kvinnorna redan tagit över kulturen (ungefär samtidigt som den är på väg att avskaffas), radikalfeminism tror jag är fel ord jag brukar använda slentrianfeminism eller kåserifeminism, i vissa fall kvinnochauvinism, ibland hakar kåserifeminismen tag i något slags artonhundratalsmässig borgerlighet. SvD:s Irenius vet jag inget om och har inte läst rec. av Horace Engdahl men har sett på annat håll en moraltantaktig hållning till Horace Engdahls senaste böcker, där de inte betraktats som litteratur utan som bevis på dåliga värderingar som måste städas borg, bl.a Sara Danius har väl hållit på och länka till såna artiklar. Sen har jag nog lite svårt att hurra odelat för Linderborg med tanke på att hon skrivit så sunkigt om M&T, men hon har ju varit buktalardocka åt sin mentor ;-)
Raderarättelse: städas bort.
RaderaOch det var lite för skriande inkonsekvent att ge sig på Benny F, och sen få så mycket beröm för att man "kritiserat de egna", dvs Aftonbladet. Jag är fortfarande helt övertygad om att det inte är någon slump att det var just Aftonbladet som krävde metoos första dödsoffer. Inte för att jag tror att Expressen är så väldigt mycket bättre.
RaderaDN och kulturprofilen uppfattar jag till ganska stor del som en maskerad. Det finns folk i periferin till de aderton i DN som gjort sig skyldiga till mycket allvarligare saker än Kulturprofilen.
Analytiker får försöka avgöra vad som krävs för att man ska betraktas som en tillräckligt stor samhällsfara för att hela kulturvärlden ska resa sig som en kvinna.
RaderaDet verkar vara många intressanta artiklar i Kvartal, f-ö. Bland annat av Johan Lundberg som jag försvarade mot Åsa Linderborg någon gång. Hon blev skitsur.
RaderaLinderborgs helomvändning i frågan om yttrandefrihet har ju kommit på senare tid. Du har tagit mycket större risker än hon. Du försvarade Mustafa Can och Julia Caesar. Du är väl den enda författare som tagit ställning för Flashback också. Pissrännan. Och för den delen Johan Lundberg. Du har inte en stor tidning i ryggen som Linderborg. Det hade varit enkelt för dig att "kräva upprättelse", ställa dig i täten för metoo och inhösta beröm. Det tackade du nej till och det har du all heder av.
RaderaOch så är du ful i mun också ;-)
Algot
Jag tycker inte att man kan "hyllas" för det där du skriver, öht tror jag allt skålande och gratulerande är något slags dödsryckningar.
RaderaGuillou skrev rätt intressant om Expressen/Mattsson, får återkomma till det, låter troligt i mina öron. Lunch, på återh.
Åsa Linderborg blev mordhotad. Julia Caesar och hennes anhang mordhotade Niklas Orrhenius när han ville utföra sitt journalistiska uppdrag och granska en inflytelserik skribent. Så nej, jag tycker inte att man ska "hyllas" för ställningstaganden av Maja Lundgrens typ.
RaderaVem har inte blivit mordhotad? Hyllad däremot, för det bör man vara en fiskpinne eller panerad rödspätta.
RaderaDet är inte alla som har skottsäkra glas i fönstren.
RaderaJag har såklart inte studerat allt ÅL skrivit men jag har haft svårt att ta mycket på allvar: först sitta och hojta att fascister är råttor, sen göra en piruett och inte bara avstå från att bojkotta en viss tidning från Bokmässan utan skaka hand med dem, med förklaringen - bland det mest kusliga jag hört och helt i linje med allt jag vet om tidningen Aftonbladet - att det var bra för henne eftersom det fanns en hotbild.
Bra för Linderborg att skaka hand med Nya Tider eftersom det fanns en hotbild mot henne. Så sa hon i Min sanning. DET hade varit värt att hon fick sparken, det här med Kragh däremot vet jag inte. Om det nu var det.
I linje med EN DEL av det jag vet om Aftonbladet. Ska försöka vara mer nyanserad.
RaderaMen jag kanske ska bli lite mer så här, istället för de många fula ord,
SvaraRadera"It has become clear that it is possible for experts to be completely wrong about matters of real importance".
storadelar av artikeln - Can poor people think? - är så litotetiskt satirisk att det kan uppstå tvivel om det är bokstavligt menat eller ej.
God natt,
Nej, artikeln ställer helt relevanta frågor och är inte satirisk mer än glimtvis.
RaderaExperter har haft fel om väldigt mycket, (ett närliggande exempel, att Sverige skulle gå under om vi inte gick med i EMU, att attacken på Libyen var rättfärdig och klok - m.m) - så varför skulle experterna inte kunna ha fel om klimatkrisen?
Klemperers LTI, baksidestexten om att ord kan vara som mycket små arsenikdoser, upprepades lite för många gånger, baksidestexter är bra men riskerar att bli catchy, och frasen om att ord kan vara som mycket små arsenikdoser användes i en lite väl räddhågsen retorik, för några år sen ialf, det hängde också ihop med Breivik. Jag hörde Johan Jönson i Sara Abdollahis pod Hysteria, väldigt intressant intervju öht, han talade om liberalistisk performativitet eller något åt det hållet - performativitet är ju föreställningen att ord GÖR saker, ord är handlingar, den kan slå över i ett slags magi dvs att språket är det samma som verkligheten, när man talar om trollen, osv: han kritiserade detta, och det hade han ju rätt i tycker jag (jag vet inte hur det kopplas till liberalismen egentligen, jag hade nog trott att den typen av språksyn hörde mer samman med olika auktoritära, dogmatiska synsätt, men han hävdade att det var en liberalistisk performativitet). Men att inte skilja mellan tecken och det betecknade alls - det gäller t.ex även dem som menar att schal ALLTID betyder ett och detsamma
RaderaDepressionen efter dådet på Utöya sänkte mig jävligt, och det kändes som en attack på språket också.
RaderaFolk har ett behov av att utnämna den ena eller den andra till det stora undantaget.
SvaraRaderaOch idag, katjoff, är det inne att säga att alla går i flock utom... den ena eller den andra.
Det torde vara möjligt att räkna alla tidningsartiklar där flockbeteenden kritiseras, ja alla går ju i flock, host host, alla springer åt samma håll, utom den ena eller den andra som är modig - det är mest kvinnor som beskrivs som modiga, i stället för de många fula ord får de heta modiga.
"It has become clear that it is possible for women to be completely wrong about matters of real importance".
RaderaSäger man inte.
Varsågod en fåfäng tanke - i och med sociala mediers ständiga rapporter om privatlivet (det liknar ingenting som tidigare existerat i världshistorien och det kommer att påverka mentaliteten och relationerna i en grad vi nog knappt har börjat få en föraning om) så kommer
SvaraRaderaNånting kommer säkert. Men vad? Och när?
RaderaPompe
Håller med. Vad? Och när?
RaderaZigge
Och varför?
RaderaCJ
"Vad betyder `inte skapa onödig panik`? Han är ju rädd för massorna".
RaderaTycker om att dyka ner på måfå i M&T, den hade kunnat göras mer hårdkokt, frågetecken och tvekansmarkörer eller subjektivitetsmarkörer hade kunnat tas bort. Det hade blivit mer av sköld då, mer tvärsäkert.
Pompe och CJ: går ju inte att veta, man kanske inte ska överdriva sociala mediers inflytande på litteraturen heller
RaderaSvårt att veta, som sagt, inte minst pga den oavslutade meningen i ditt inlägg 21 juli 2019 18:15. Det var den som skapade en del frågetecken.
SvaraRaderaPompe
Ja det var den, oavslutad, råkade nog radera fortsättningen. Ska försöka minnas vad det var jag menade :-O
RaderaEn sak vet jag säkert: en kvinnlig poet som skrev som Ola Julén skulle bli avfärdad. Det skulle tolkas på ett helt annat sätt. Ofokuserat, monotont, depressivt, vänder ryggen åt läsaren - etc. Kvinnor sjunker, män dyker. Ja, samma febriga kult hade varit omöjlig.
RaderaHur som, Orissa var en postmodern (?) version av Frödings "jag köpte min kärlek för pengar", men stilen ganska Stig Larssoninfluerad, innehållet ja det handlade ju då om att köpa kärlek för pengar bland annat. Jag förstod aldrig kulten (ska inte anlägga ett moraliskt perspektiv, har öht ingen aning om det är självbiografiskt). Jag var på releasen och det var inte min grej, det hade inte varit något för mig om det varit en kvinnlig poet heller, men då hade det aldrig kunnat bli kult, alltså inte den typen av uppläsning eller poesi. På samma sätt som en kvinnlig Knausgård hade varit helt otänkbar. Stig Larsson var på releasen också såklart, Ola Julén är precis som Knausgård tydligt en epigon till SL. Eller influerad av kanske man ska säga.
RaderaSå nog är det lite lustigt, hur en manlig kanon formerar sig, i SL:s fall var självbiografin utrerat misogyn, I Juléns fall uppfattade jag det mest mellan raderna. Kritiker borde i alla fall kunna ta bladet från munnen - - men svenska mediemetoo var i sig en backlash, orkestrerad av t.ex Wiman. Kvinnor har i det svenska mediemetoo blivit en lågstatus köttklump utan ambivalens eller komplexitet, medan det som kallas "den manliga genikulten" flyttat fram positionerna.
Min fot har somnat, det var som fan. Dags att steppa lite.
RaderaAlltså sexköp. Berättarjaget i Orissa var en ovanligt dyster Kerstin Thorvall.
RaderaDet är inte ofta jag håller med dig Maja men här gör jag det. Kulten omkring Ola Julén måste ha berott på något slags effektiv marknadsföring. Obegripligt.
RaderaHåller med om att en skvinna inte kunnat bli kult genom att göra samma sak. Men grejen med Ola Julén var kittlingen att just en snubbe gick så långt i självförnedring, har också hört honom läsa det kanske var samma tillfälle? Svårt att förstå om han var allvarligt sjuk eller om han var en posör. Antydningar om en prostituterad var den del av kittlingen.
RaderaJag tyckte inte att det var kittlande, och inte att boken slog ner som en bomb i ett litterär tid som annars var helt ointressant (skrivit om det förr, det är en av de vanligaste sätten för kritiker att härska genom att söndra, alltså utse en enda författare till det stora undantaget - i själva verket ett sätt för en kritiker eller kulturmedieprofil att framhäva sig själv). För trött att skriva egentligen, trött av äkta viktigt arbete. Godnatt
RaderaOla är helt okänd för mig. Vet inget om honom. Men somliga ska tydligen med jämna mellanrum leta upp en förbisedd poet eller författare att haussa i media. Det var ju inte så längesedan danskan var på allas läppar, minns inte hennes namn nu, men om jag skriver Danmarks Kerstin Thorvall så vet ni vem jag menar.
SvaraRaderaFan media gräver upp gamla lik, äter liken, spottar ur benresterna på sina kultursidor.
Nej jag vet inte vem det syftar på... Men förbisedda författare finns det stora mängder av, inget fel i att skriva om intressant litteratur som hamnat i skymundan,
Raderamen att haussa, använda överord, beskriva som det lysande undantaget, osv, handlar inte så mycket om tolkning och kritik som om personkult och … feber, det är något slags feber.
Dödslängtan. Där har vi det. Det handlar om romantisk dödslängtan.
RaderaVill inte missunna någon att bli uppgrävd och kanoniserad, ibland går det undan med beatifikationen och någon djävulens advokat blir inte utsedd osv. Och det är vanskligt med såna här "en kvinnlig/manlig författare hade aldrig kommit undan med att..." Men Orissakulten inbegrep faktorer som t.ex att den tog sju år att skriva, vilket ses som ett romantiskt plus, och att den är fragmentiserad och monoton, bådadera skulle kanske kanske inte hos en kvinnlig författare ses som tecken på medfödd slapphet, inte tillräckligt med stake. Fast jag vet faktiskt inte. Ett vet jag: tycker Björn Wiman att något är makalöst bra, så är det något lurt.
RaderaMen har ju inte läst Orissa sen den kom, jag kanske skulle tycka bättre om den idag.
RaderaSka man överhuvudtaget ha en kanon, gäller det att överskrida könsgränserna.
Radera… och så har manliga författare och kritiker lärt sig säga "den manliga genikulten" med ett ironiskt tonfall, samtidigt som de hötter med fingret, vi ska inte ägna oss åt den manliga genikulten; ibland pressar de sig till att minnas kvinnliga författare för att inte få skäll av kåserifeministerna, men på bägge håll pågår (av okända skäl) ett arbete för att sortera kvinnor för sig och män för sig.
RaderaMen det är på väg att luckras upp, det är bara kulturjournalistiken jag talar om.
RaderaMen du verkar ju fixerad vid den där kultboken som nästan ingen har hört talas om. Är det kejsarens nya kläder? Host host, är inte det bättre för en författare att sköta sitt och skita i andra?Vem bryr sig om "kanon"?
RaderaCalamity
Författarliken kvittar det lika, om svenska kulturjournalister hausssar när de är döda. Bättre att söka med ljus och lykta efter de särlingar och begåvningar som lever nu, men inte är comme il fault. Men då måste du riskera att köra i diket! Vilka kulturjournalister är beredda att göra det?
RaderaTove Ditlevsen.
Inte vet jag, kulturjournalistik/debatt har ganska mycket handlat om att efterlysa en viss typ av litteratur (breda traditionellt uppbyggda samhällsskildringar med (rätt sorts) samhällskritik, till exempel, ända sen början av 90-talet har sådana debatter pågått och på nåt sätt har väl de som ville göra litteraturen mer samhällstillvänd/politisk lyckats, eller jag vet fan inte. Jag försökte mig på att vara kritiker ett tag igen innan UNT slogs ihop med några andra "titlar i koncernen" (tidningar tror jag) och kultursidans chef bytte jobb, det kändes knöggligt ändå så det var troligen lika bra - jag har ingen lust att såga unga författare, till exempel, men var helt likgiltig inför en del jag skulle recensera och blev tvungen att tacka nej. Det var dock inte politiska böcker, men - -
RaderaHur som, många många försök att styra den litterära utvecklingen. Flera förlag började tävla om att ta fram en svensk deckardrottning, ungefär samtidigt. Ingen ska tro att den här deckarvågen har uppstått av sig själv, eller att det är en slump att så pass många kvinnliga författare ägnat sig åt att skriva just deckare. Det odlades fram. Och hela nittitalet var det många som gjorde efterlysningar på ett viss slags litteratur.
Det finns för många kulturjournalister, det finns för många som jobbar med att fotografera av författare, det finns för många författare som leder skrivarkurser som en födkrok, och ibland rentav lovar guld och gröna skogar, och jag förstår inte hur litteraturen ska kunna överleva denna kontrollfreakighet.
Det finns för många översittare av Wimantyp, som tagit sig fram genom att slicka rätt röv, och överhuvudtaget kommer inte systemet funka, jag tror litteraturen blir tvungen att söka sig fram genom oväntade kryphål. De stora förlagen fyller sitt utgivningsschema flera år i förväg, det vill säga att en författare från början vet att om jag lämnar in ett manus (såtillvida det inte är något i deckarväg) så kommer boken ut om kanske två år. I stället för som på exempelvis Strindbergs tid, då det kunde röra sig om ett par månader. Hur påverkar det författarmentaliteterna? Tjockt med böcker varav de flesta inte kommer att sälja. Kommer det inte ut lite för många böcker? Jo, men det kommer att komma ut ännu fler. Finns det någon eftervärld? Tveksamt!
Jag fick också en förfrågan om att skriva en deckare, under den tid då det skulle odlas fram en deckardrottning (innan Liza Marklund slog igenom). Jag sa nej jag läser knappt deckare så jag kan inte skriva en deckare. Ooo men det gör inget att du inte har, klart du kan skriva en deckare! svarade förläggaren. Men sen undrade h^n om jag ville spökskriva en bok om incest i stället, jag blev riktigt jävla förbannad.
RaderaOch är det inte kulturjournalister som gräver upp författarliken, så är det författare som gräver upp kulturpersonligheter.
RaderaAlex Schulman skriver roman om Sven Stolpe och Olof Lagercrantz och ca 100.000 svenskar går till bokhandeln och köper.
Hur ser de läsarna ut? Är det Alex generstionskamrater som vill ha en dos fiinkultur?
Det kan vara skvallerfaktorn.
RaderaJag har inte läst boken utan bara OM den, och hört Alex Schulman prata om den. Egentligen bör man då inte uttala sig. Men det låter inget vidare, Stolpe är ond, mormor ett offer och Lagercrantz en romantisk älskare. Och språket verkar vara enklast tänkbara.
Skillingtryck.
RaderaLagercrantz hade åkt dit så det rykte om det under metoo. Alltså bör DN döpa om sitt kompispris lagercrantzen till Kulturprofilen.
RaderaJag gillar Daniil Charms. Apropå jag vet inte vad. Trots, troligen.
RaderaOch jag älskar mina gamlingar. Jag har tystnadsplikt men kan citera anonymt.
Radera"Härligt grönblås" (om trädkronor i stark vind) och "du är bara en gästkamrat".
Tragiken ökar nog fascinationen.... Men jag tillhör dem som blev (be)rörda. En fruktansvärt sorgsen och ensam bok.
SvaraRaderaApropå kvinnligt och manligt, tror jag att det är känsligare om en kvinna beskriver sig som avvisad. I den manliga litteraturen är obesvarad kärlek ett vanligt tema.
För övrigt tvivlar jag inte en sekund på att Björn Wiman har en dold agenda. Såna människor ska man inte bry sig om.
Apropå det du skriver om att luckra upp könsgränserna, så är jag helt överens.
RaderaDet slog mig plötsligt att det kunde vara intressant att läsa Malin Lindroths Nuckan parallellt med Orissa.
Kan så vara, men vem gav henne det dåliga rådet att döpa sin roman till Nuckan?
RaderaCalamity: jarå du har rätt, ska lämna ämnet :-)
Radera