Efterlysning

Pasolini skriver någonstans att glädje är underskattat. Han menade den litterära glädjen, glädjen i litteraturen, och han skrev om det apropå en bok av Elsa Morante. Glädje är inte nödvändigtvis lättviktigt eller en aspekt av verklighetsflykt.

Känner någon igen det? Jag skulle vilja hitta passagen nu.

Ibland retar jag mig på förväxlingen mellan dysterhet och allvar. Bottenlös sorg eller hopplöshet kan ge mycket fin lyrik, men det är inte riktigt min grej, för att uttrycka det frivolt. Det jag tycker allra bäst om i litteraturen är... ja, Shakespeare. Ett slags dödsföraktande cynism, karnevalisk glädje, polyfoni och bejakande trots allt av livets alla aspekter. Shakespeare måste ha varit synsk, läs bara Much Ado About Nothing - "fear God, love me and mend", och "give us the swords, we already have the buckles" - (jag menar inte den romantiserade filmversionen, den hoppar t.ex över att Benedick stöter på Beatrices kammarjungfru kort innan de ska gifta sig, varvid hon fäller de bevingade orden om swords and buckles. Utan pjäsen som sådan). Fula ord. Emily Brontes Wuthering Heights, den är inte munter på samma sätt men den är elektrifierad.

Det jag inte klarar av, är Birgitta Trotzigs kravlande i dyn. Den murriga skuldbeläggande masochismen som hånglar ihop sig med katolicismen. Sex och religion är förstås sammanflätade sedan evärdeliga tider, men den grådaskiga dysterheten, litteraturens motsvarighet till november, den fullständiga bristen på munter relativitet, gör att Trotzig för mig är som ett instängt rum där en förgrämd människa med gulnad hy serverar kamomillte och säger: "akta dig!"