2 november 1978
Ibland undrar jag vad jag kommer att minnas från 1978. Kommer jag att tänka på året som då alla hade hästsvans och Grease kom? Alla har inte hästsvans, men ändå.Jag tror jag har blivit en smula klokare det här året. Ibland när jag läser saker från början av året skäms jag. Som den här versen 22/1. Det är ju katastrof! "Förr i tiden när det var världskris så hade man åtminstone kul" det är ju äckligt! Man hade inte alls kul förr i världen när det var världskris.
Det är så äckligt och dumt att jag var nära att riva ut bladet och bränna det, men jag lyckades behärska mig. Om tio år kanske jag skrattar åt det, men nu skäms jag ända in i själen.
Skäms fortfarande ända in i själen. Ska inte lägga ut sånt här, det är bara det att 20-talet närmar sig igen och jag inte kunde låta bli att snegla på mina stränga självförmaningar när jag gjorde upp med min speakeasybesatthet. 20-talsyran. Och skammen över att vara en s.k privilegierad flicka, det här är tabu och väcker ont blod att prata om, hela det här "kulturbarnskomplexet". En lyxproblematik ja, samtidigt som det är en del av den jag är och om jag överhuvudtaget ska fortsätta skriva så kanske jag måste röra i det lite mer. Att ha fått hybris itutad sig från barnsben, men samtidigt varit galet skamsen i själen.
SvaraRadera"Silversked i mun" eller "kultursked i mun". Jovisst, visst...
RaderaF.ö lite liknande tongångar som mot operasångerskabarnet Greta, "Brommaödla med proletärkomplex" var ju också ett roligt skällsord. Jag sitter och ältar nu lite inför öppen ridå, det här var sånt som inte syntes så mycket utåt men som var intensivt i kulturbranschen efter Myggor och tigrar, "jahaja men hon är ju privilegierad, kulturbarn från Bromma..." OK NU blir det bloggpaus, jag är ju ingen självbiografisk författare så att säga, så nu räcker det med gnöl.
Nu krävs koncentration. Trevlig helij.
Jag blir lite nyfiken. Vem hade sagt åt dig att du skulle skämmas för att du var besatt av 20-talet? Var det något du kände på dig eller fick du höra det uttryckligen?
SvaraRaderaÅ, det var väl både och. Som jag minns det. Men jag var ju verkligen besatt också. Verkligen verkligen. Gjorde upp med 20-talsdrömmarna i min roman Ett korthus av glas sen.
RaderaTänkte lite på det också när jag läste en ung tjej som skrev att hon var besatt av det tidiga 90-talet. Nämen? Kan man vara besatt av det?
RaderaAlla författare gnäller ;-)
SvaraRaderaDet finns massor med miljövänliga grejer man kan göra. T.ex dansa charleston (förmodligen den mest kulturellt approprierade dansen/kulturyttringen någonsin, och dessutom väldigt svår att dansa - men ändå).
SvaraRaderaJag tänkte faktiskt att jag skulle lära mig dansa charleston inför det stundande 20-talet. (Som jag längtade efter 20-talet när jag var elva år! Och snart är det här! Den som väntar på nåt gott osv). Men jag hittar inte en enda charlestonkurs i Stockholm. Däremot har jag varit på Bollywooddans. Det var roligt.
Känner igen det där med skammen. Jag skrev också dagbok som flicka och skämdes ofta över det jag skrivit några dagar tidigare, eller ett år tidigare. Ibland bara någon timma tidigare. Jag slängde faktiskt mina dagböcker någon gång i tonåren. Det var nog lika bra, jag skulle inte stå ut med att läsa dem idag.
SvaraRaderaSkämmas ända in i själen är ett lustigt uttryck. Som om man kan skämmas lite grann på utsidan också. ;-)
Ja, det är jävligt löjligt, det är bland det pinsammaste jag vet att lägga ut grejer ur gamla dagböcker här, tror att jag gör det för att pina mig själv på något vis, haha. Så rackarns dumt. Det bränns för att det är så löjligt. Och sen sitta och oja sig på det. :D
RaderaLöjligt, pinsamt, dumt - och alldeles underbart?
Radera;-)
Nääää.
Radera"Förr i tiden när det var världskris så hade man åtminstone kul"
SvaraRaderaDet är kul idag också. Jag blir glad när jag ser How Dare You-rörelsen. Står lite vid sidan av. Har slutat använda plastpåsar och kortat ner duscharna. Inte mycket att skryta med. Men jag kanske skärper sig.
Du verkar ha varit en lite brådmogen duktig flicka. Var skammen på riktigt? Jag sprang mest omkring och hade sönder grejer i den åldern....
Zigge
Vadå brådmogen duktig flicka.
RaderaApropå duktig flicka, det var väl ett tema för en debatt en gång, så gjorde Aftonbladets Aagård ett extremt oärligt påhopp på Therese Bohman, alltså sykofantisk eristik av dummaste sorten. Den sort som gör en helt matt.
RaderaJo, som jag minns det var det förknippat med sorg och skam att fördriva förbudstiden ur min fantasi. Jag tror att Tallulah inte ansågs vara någon riktigt bra förebild för en liten kicka. Har för mig det. Men vad vet jag, minnet det minnet. Men jag träffade en lekkamrat från den tiden relativt nyligen, hon sa att vi nog behövde de där fantasierna och att de var rätt oskyldiga ändå. Jag kände mig lite befriad av de orden. När jag kommit hem från Neapel 2005 gick Bugsy Malone på TV, well well. Just då var jag ganska rejält traumatiserad, har för mig att jag blev förbannad på Bugsy Malone också. Killen som spelade Bugsy har för övrigt blivit reaktionär, men jag var aldrig riktigt förälskad i honom, det var Tallulah som var grejen.
Slutat med plastpåsar är alltid något. Jag har lovat att aldrig mera flyga, mycket bokstavligen, inte ens om jag skulle bli bjuden på resa till ett spännande land.
RaderaMed flera åtgärder som jag inte har någon lust att delge just nu.
Självfallet måste de riktigt stora förändringarna ske på politisk nivå, globalt, det kan inte komma an på individerna. Men man gör så gott man kan, n´est-ce pas?
Zigge: Ja det känns hoppfullt med de nya proteströrelserna.
SvaraRaderaApropå att ha kul - charlestonvideon tycks dementera att man inte skulle ha haft kul. Jag blir också lite nyfiken på om du verkligen kände en sån skam, du skriver ju att du "lyckades behärska dig" och att du kanske skulle skratta åt det om tio år...
Tycker du också att det låter konstigt, men det kanske var ett arv från kristendomen? Skammen alltså. Visserligen är maffiaromantik och vampromantik en del av den kollektiva fantasin, och folk bryr sig väl inte om att skämmas för den, det beror väl på att de drar en skarp gräns mellan sig och verklighetens gangsters och vampar? Men tänk om en liten brådmogen augustinusflicka inte ville dra den gränsen?
RaderaNär det känns så här fjompigt och skakigt och alldeles för självmedvetet så brukar det vara dags för en bloggpaus.
RaderaSuperdupermedelklassflickigt. Alltså inte menat som ett påhopp nu Maja :-)
SvaraRaderaTittade på Babel när Jessica Gedin pratade om Räddaren i nöden som hon gillade. Författarpanelen slaktade den boken, minns inte allt de sa nu men han hade fel bakgrund, bortskämd pojke med sexualkomplex eller något åt det hållet. Jag tyckte nästan lite synd om Jessica Gedin, det var visst helt fel att gilla Räddaren i nöden.
Jaha vad har det med det här att göra? Det vet jag inte mouhahaha.
Ta bloggpaus när du känner för det du kommer säkert igen.
Calamity
Faktiskt hört talas om det där, såg det inte själv. Som jag fick massakern på Räddaren i nöden återberättad för mig så lät det som om panelen avskydde huvudpersonen i romanen, det kan man ju göra men det är inte en litterär invändning
RaderaDet är bra att skämmas för självupptagenhet, de gånger jag lägger ut stycken ur gamla dagböcker skäms jag fruktansvärt och nej, jag koketterar inte nu - att jag skrev en självbiografisk bok (som innehåller massor av självkritik) har inte gjort mig mer skamlös när det gäller att skriva om mitt liv eller lägga ut andra anteckningar.
RaderaMen här är en dagboksanteckning från 1990. Jag bjuder på den för att den känns lite otidsenlig och för att den kan vändas emot mig :-)
"Denna nervositet! Jag måste vara glad och lugn. Det är så mycket jag borde göra upp med, för att kunna fortsätta. Att hålla sig utom skotthåll. Det är den blyges metafor. Därför är han ljusskygg, därför kryper han i buskarna i stället för att gå nerför den breda ljusa gatan.
Min envisa felsägning, envisare än Freud själv, då jag vill säga "dåligt självförtroende" och i stället säger "dåligt samvete", hör också dit. Man skäms över något, över sitt inre. Alltså rodnar man (en oskyldig rodnar inte) och gömmer undan så gott man kan."
Minns att jag också gillade Räddaren i nöden och att jag kommer vara lojal med den känslan och därför försvara den. Böcker behöver försvarare ibland.
RaderaKanske kunde vara dags för en omläsning. Jag vill också vara lojal med känslan jag hade i tretton, fjortonårsåldern när jag läste den. Kanske borde kolla på den där kollektiva sågningen i Babel, det låter så konstigt. Vad är grejen med att såga Räddaren i nöden?
RaderaJag med!
RaderaAha, man firade Salinger 100 år ser jag nu så då var kanske fokus på hans person. Han gifte sig med cirka 40 yngre fruar, enligt Wikipedia. Hade jag ingen aning om. Det kanske var därför panelen inte gillade The Catcher in the Rye.
RaderaNu har jag prokrustinerat tillräckligt för en söndag,
40 år yngre fruar.
Radera