Sårbar elektrikerprofil

Det finns en märklig vördnad för det akademiska i Sverige - ett snobberi och ett klassförakt som bara visar sig ibland men finns latent hela tiden. Exempel: det är tydligen svårt för en del att förstå att en elektriker eller snickare eller annan hantverkare skulle kunna vara bildad. Det anses lite löjligt att intellektuella kunnat "låta sig luras" av en elektriker. Att en hantverkare kunnat imponera på den så kallade kultureliten och rentav fått tillstånd att syssla med kultur, som om han skulle kunna ha den erforderliga kompetensen för det.

Är det inte löjeväckande så är det lite gripande och väcker ömhet. Nedlåtande välvilja. Det handlar om "sårbarhet". Sårbarhet i de fina salongerna. Underdogkomplex.
"Sårbarheten" lyfts fram som ett slags förklaring till varför hantverkaren i fråga skulle ha givit sig på andra "sårbara", även de utan fin bakgrund.
(Vilket i det aktuella fallet inte riktigt stämmer, eftersom Kulturprofilen, numera Elektrikerprofilen, inte gjorde någon skillnad mellan hög och låg när det gällde tafsandet och förförelserna. Det finns det många belägg för).

Det finns en utspridd vanföreställning om att akademisk utbildning är en garant för bildning. Men det akademiska kan lika gärna leda till lärdomshögfärd och halvsmälta läsfrukter, tomt skramlande karriärism och mekaniska näktergalar, medan självlärda kan kombinera flera typer av intelligens, och bibehålla självständiga och skarpa reflektioner bland annat för att de inte kröks av status och prestige.
(För kultursidors del kan det vara mer meriterande att komma från Nöjesguiden och krogminglet än från vare sig arbetslivet eller universitetet, men det får lov att vara OT än så länge).

Alltså, jag hajade till när jag såg Jessica Gedins intressanta intervju med Matilda Gustavsson i Babel, där den här underdogsårbarheten nämndes lite i förbigående.
Om jag ska gissa har kyliga stolta fjära Frostenson svårare att väcka sympati.

Jag har hittat ett blogginlägg, i en tidskrift som heter eFolket, någon har reagerat som jag, och ibland känns det riktigt skönt med samtänk.
Skribenten hade hajat till när han hörde en intervju i radio med Expressens kulturchef Karin Olsson. Olsson hade snabbläst Klubben och lyft fram ett avsnitt som hon fann avslöjande, nämligen Kulturprofilens avsaknad av formell akademisk utbildning. Karin Olsson hade kommenterat att“han har gjort sej mer intressant än vad han är”, “han har mörkat den praktiska yrkesutbildningen”, och Matilda Gustavsson hade dryftat ungefär samma tankegångar i TT: “Han är elektriker och han har gått en praktisk gymnasieutbildning. Ändå lyckades han ta sig till den absoluta toppen i den intellektuella sfären i Sverige – och i vissa sammanhang blev han till och med en symbol för bildning".

 "Ja, jag hajade verkligen till. Min omedelbara reaktion när hans yrkesutbildning nämndes var ett “Å fan”. Han hade alltså kvaliteter jag inte kände till. För Karin Olsson och Matilda Gustavsson var hans elektrikerutbildning ett minus! Gustavssons reaktion är förvåning att han trots sin yrkesutbildning “tagit sej till den intellektuella sfären”.Så långt har det alltså gått. Inte alla, men en del av medelklassen, ser arbetare, och detta fall yrkesutbildade arbetare, som något som dom inte kan koppla ihop med “bildning”, skriver Peter Widén i eFolket. 

Ja, det har gått så långt och det har gått ännu längre. Jag är inte helt övertygad om att det sågs som ett minus på 70-talet att Kulturprofilen började som Elektrikerprofil. Inte i intellektuella kretsar.
Jag har f.ö inget minne av att Kulturprofilen sågs som "symbol för bildning". För många sågs han som symbol för tafs och hade gjort det i decennier.
Men jag vet att det finns obildade akademiker och bildade arbetare.