Känns som en ganska konstruerad situation, gick det verkligen till sådär? Osäker på om Virdborg är kritisk mot moderatorn eller mot författarna på scenen. Klarsyntheten han skriver om, handlar den om att det är bättre att avböja författarsamtal på scen? Eller att samtidslitteraturen suger skitballe?
Gör den? Kanske snarare om övertron på samtal på en scen. Det här är något som exploderat de senaste tretti åren ungefär, det är en hel business. Paneldebatter, möten mellan författare som ska prata om sina böcker på en scen - i det här fallet tydligen med en moderator som inte var särskilt intresserad av litteratur och som verkar ha varit ganska aggressiv.
"Moderatorn reste sig och pekade på författarna: ”Ni är offentliga personer med språket helt i er hand. Publiken måste väl kunna få bättre svar än så här? Varför gömmer ni er, varför är kraven på författare så löjligt låga?”"
Virdborg borde ha skrivit ut författarnas namn, det här måste ha varit en riktig skandalafton, och de som var där skulle säkert vilja ge sin syn på saken. En författare kan mycket väl vara försagd, eller inte särskilt bra på att diskutera sina egna texter. Det är inget särskilt konstigt med det. Man kan inte förvänta sig att en författare ska låta som en PR-nisse.
Jag håller med den första Anonym, men byt ut publik mot marknadsförare/moderatorer. Publiken verkar ha varit på författarnas sida. För det var väl moderatorn som blev utbuad?
i know nothing. Var inte där. Det kan hända att författarna var såsiga i truten, och moderatorn briljant olitterär. Eller van vid att ställa politiker mot väggen? Det låter lite så på Virdborgs återgivning. Författarna måste kunna leverera raka besked? Måste snabbt kunna förklara varför litteraturkritikernas bild av deras böcker inte överensstämmer med författarnas egna tankar, föresatser, intentioner? Snabba svar i strålkastarljuset. Båda författarna slet av sig mikrofonerna och lämnade scenen, så om det är sant får vi säkert läsa mer om det.
Ja, jag är inte säker på att jag förstår poängen men gissar att den absurda situationen i allmänhet och plötsliga klarsynen båda har med marknadsföring av författarskap att göra. Min uppfattning är att marknadsföring av författarskap inte bara är mer personfixerade än förr utan att det blir mer och mer bubbla över det. Jag tror att en författare skulle kunna kuska land och rike runt och få både hotell och resa betald samt arvode för att prata inför en stor publik om böcker som inte säljer, år efter år efter år. Och att det torde vara mer deprimerande än förr, när smala författare inte var så offentligt exponerade och när det kom ut färre böcker överhuvudtaget. Det är en sak att tänka på eftervärlden och sitt kall, och hoppas på att förlaget står pall trots svikande försäljningssiffror - och en annan att sitta på en scen och försöka sälja sin bok, och sedan iaktta publiken som dricker kaffe och kanske köper någon annans bok, eller inga böcker alls eftersom det var evenemanget som var det trevliga.
och läsare som förväntar sig trevlig underhållning på en scen, av kritikerhyllade författare som allt färre läser. Att läsare verkar förvandlas till lyssnare idag ställer krav på skådespelarprestationer, såtillvida det inte handlar om enklast tänkbara prosa. Jag fick en bautachock förra året då Den skenande planeten bara sålde i 1500 ex, det är ju helt galet att en författare kan hitta på en så charmant liten historia, unik, knäpp och härlig, goda recensioner, osv, och det belönas så illa av den läsande allmänheten. Alltså det är grovt, jag lovar. Riktigt grovt. Och eftervärlden - jag misstänker att det inte kommer att finnas mycket till litterär offentlighet längre fram i tiden, och ifall det ändå gör det blir det så enormt stora mängder oupptäckt/bortglömd litteratur att vada igenom att lektörerna på förlagen som idag badar i manus skulle framstå som arbetslösa i jämförelse. Så, jag vet inte vad Virdborgs kåseri hade för udd egentligen. Om han drev med kravet att författare ska vara estradörer. Eller med moderatorer som egentligen sysslar med politik och ekonomi och som vill ha entydiga svar.
Javisst, poddar, sociala medier, ljudböcker, Storytel.... Men försäljningen av läseböcker ligger ungefär på samma nivå som tidigare. Skillnaden är att storsäljarna säljer mer medan smala/medelstora författarskap säljer betydligt mindre än förut. Det tyder kanske på ökad likriktning? På att gapet mellan det lättlästa och det svåra ökat?
vet inte, men jag tror inte att nuvarande system kan fortsätta så länge till.
Så här, om jag ska fortsätta prata om stipendiesystemen: om jag inte fått resestipendium ur författarfonden 1998 hade jag nog inte haft råd att åka och forska om Pompeji, i så fall hade jag behövt ta ett lån eller bättre upp, söka ett jobb och lägga undan pengar tills jag hade råd. Så den typen av stipendier tror jag att jag tycker är rätt bra. Även kortare arbetsstipendier. Sen finns det också enstaka hängivna kulturarbetare som är värda lite mer långsiktiga stipendier, översättare, skriftställare, folk som verkligen jobbar i kulturens tjänst så att säga. Det där bör ju inte vara politiskt nischat utan gå lika mycket till borgerliga som till vänster. Men att författare skulle få stipendier som ska räcka flera år framåt, med tanke på att det redan kommer ut för många böcker - varför? För att de ska hamna i pratbubblan och stå för lite lagom mysprat inför slölyssnare? Varför? Det är ingen rättighet att skriva böcker. Sen har jag också en bracka eller en svensson inom mig eller luther som gör att jag, de gånger jag faktiskt fått arbetsstipendier (tror det är 2 gånger), tyckt att det känts fel. Pinsamt. Jag är, vill vara, vill förbli, egen. Självständig. Min geist kan inte vara subventionerad. Ytterligare en sak: hur vänstern än hanterar att högern växer, så vill jag bestämt hävda att slackervänster, frasradikalitet, utnyttja systemet så mycket som möjligt, hata statskapitalismen och kräva att den försörjer dig, är sämsta lösningen. Inför framtiden tänker jag mig att författare ska vara personer som har arbeten, de jobbar, helst inte med media please, de jobbar läser och skriver kanske en eller ett par böcker i sitt liv, och då är det helt onödigt med stipendiesystem som bär upp en hel författargrupp. Tror det blir bra för alla. Inte heller så förtjust i idén att man ska kunna gå en skrivarskola och sen bli en skicklig författare utan att ha varit ute i arbetslivet. Apropå berättandets återkomst eller inte återkomst: jodå själv gillar jag nog noveller bäst och korta romaner, de facto de facto vad gör man, medan jag är ointresserad av den sortens noveller som utgjorde novellboom på 90-talet, såna här situationer med frukostprat och dolt hot.
I tonåren, under kriget mellan Iran och Irak, var jag skräckslagen att det skulle bli kärnvapenkrig. Trump, som jag nog mest tänkt att han "inte är riktigt lika farlig som han låter" och att Hillary Clinton hade varit en större världspolitisk katastrof som president - trollar och skojar våldsamt, det är lite svårt att veta vilket håll man ska se åt om man vill undvika förtvivlan. Adil i Den skenande planeten är tänkt att vara från persien
https://www.dn.se/kultur-noje/jerker-virdborg-med-skadade-ogon-kunde-jag-se-klichen-sa-tydligt/
SvaraRaderaVad tror du om ovanstående ? Och vem, vad eller vilka skulle det kunna tänkas
handla om ?
Och var någonstans ?
Gott nytt år och det här är min favoritnyårslåt.
https://www.youtube.com/watch?v=1D5PtyrewSs
Känns som en ganska konstruerad situation, gick det verkligen till sådär? Osäker på om Virdborg är kritisk mot moderatorn eller mot författarna på scenen. Klarsyntheten han skriver om, handlar den om att det är bättre att avböja författarsamtal på scen? Eller att samtidslitteraturen suger skitballe?
RaderaHåller med om att man inte säkert kan veta att det INTE är fiktion som
RaderaVirdborg skriver ...
F ö borde man ha önskat, inte Gott Nytt År utan Gott Nytt Årtionde. Men
om 10 år sisådär får man en ny chans ...
Texten illustrerar en önskan hos dagens publik? om konsten/romanen som entydig, konkret och lättbegriplig.
SvaraRaderaNej, texten handlar om flummiga, vaga och fega författare.
RaderaGör den? Kanske snarare om övertron på samtal på en scen. Det här är något som exploderat de senaste tretti åren ungefär, det är en hel business. Paneldebatter, möten mellan författare som ska prata om sina böcker på en scen - i det här fallet tydligen med en moderator som inte var särskilt intresserad av litteratur och som verkar ha varit ganska aggressiv.
Radera"Moderatorn reste sig och pekade på författarna:
”Ni är offentliga personer med språket helt i er hand. Publiken måste väl kunna få bättre svar än så här? Varför gömmer ni er, varför är kraven på författare så löjligt låga?”"
Virdborg borde ha skrivit ut författarnas namn, det här måste ha varit en riktig skandalafton, och de som var där skulle säkert vilja ge sin syn på saken.
En författare kan mycket väl vara försagd, eller inte särskilt bra på att diskutera sina egna texter. Det är inget särskilt konstigt med det. Man kan inte förvänta sig att en författare ska låta som en PR-nisse.
Jag har lite svårt att tro att det gick till som det beskrivs i den artikeln. Det är en lite styltig kåsörstil.
RaderaJag håller med den första Anonym, men byt ut publik mot marknadsförare/moderatorer. Publiken verkar ha varit på författarnas sida. För det var väl moderatorn som blev utbuad?
Raderai know nothing. Var inte där. Det kan hända att författarna var såsiga i truten, och moderatorn briljant olitterär.
RaderaEller van vid att ställa politiker mot väggen? Det låter lite så på Virdborgs återgivning. Författarna måste kunna leverera raka besked? Måste snabbt kunna förklara varför litteraturkritikernas bild av deras böcker inte överensstämmer med författarnas egna tankar, föresatser, intentioner?
Snabba svar i strålkastarljuset.
Båda författarna slet av sig mikrofonerna och lämnade scenen, så om det är sant får vi säkert läsa mer om det.
Bara att författarna heter PR indikerar konstruktion.
SvaraRaderaJa, jag är inte säker på att jag förstår poängen men gissar att den absurda situationen i allmänhet och plötsliga klarsynen båda har med marknadsföring av författarskap att göra.
RaderaMin uppfattning är att marknadsföring av författarskap inte bara är mer personfixerade än förr utan att det blir mer och mer bubbla över det. Jag tror att en författare skulle kunna kuska land och rike runt och få både hotell och resa betald samt arvode för att prata inför en stor publik om böcker som inte säljer, år efter år efter år. Och att det torde vara mer deprimerande än förr, när smala författare inte var så offentligt exponerade och när det kom ut färre böcker överhuvudtaget.
Det är en sak att tänka på eftervärlden och sitt kall, och hoppas på att förlaget står pall trots svikande försäljningssiffror - och en annan att sitta på en scen och försöka sälja sin bok, och sedan iaktta publiken som dricker kaffe och kanske köper någon annans bok, eller inga böcker alls eftersom det var evenemanget som var det trevliga.
Det här är supertabu, det betraktas som ressentiment att skriva sådant här :-D
RaderaJag ska skriva kanske lite om ett absurt förf.framträdande jag gjorde på en Bokens dag förra året, efter lunch SÅ J-LA HUNGRIG
Listig iakttagelse, det där med PR ...
Raderajo, det var därför jag skrev "PR-nissar"... Antydningsvis
RaderaTorskfilé överbakad med brynt smör & hasselnötter serveras med skogssvampkräm, rostad potatis & palsternacka samt timjanssmaksatt beurre noisette
SvaraRaderautsökt, var serverades det? Jag åt stekta rödbetsbiffar med majssallad m.m, det var ok
RaderaDet kommer ju inte att kunna funka så i längden, allt fler författare som slåss om stipendierna och som åker omkring i pratbubblan.
SvaraRaderaoch läsare som förväntar sig trevlig underhållning på en scen, av kritikerhyllade författare som allt färre läser.
RaderaAtt läsare verkar förvandlas till lyssnare idag ställer krav på skådespelarprestationer, såtillvida det inte handlar om enklast tänkbara prosa.
Jag fick en bautachock förra året då Den skenande planeten bara sålde i 1500 ex, det är ju helt galet att en författare kan hitta på en så charmant liten historia, unik, knäpp och härlig, goda recensioner, osv, och det belönas så illa av den läsande allmänheten. Alltså det är grovt, jag lovar. Riktigt grovt. Och eftervärlden - jag misstänker att det inte kommer att finnas mycket till litterär offentlighet längre fram i tiden, och ifall det ändå gör det blir det så enormt stora mängder oupptäckt/bortglömd litteratur att vada igenom att lektörerna på förlagen som idag badar i manus skulle framstå som arbetslösa i jämförelse.
Så, jag vet inte vad Virdborgs kåseri hade för udd egentligen. Om han drev med kravet att författare ska vara estradörer. Eller med moderatorer som egentligen sysslar med politik och ekonomi och som vill ha entydiga svar.
Javisst, poddar, sociala medier, ljudböcker, Storytel.... Men försäljningen av läseböcker ligger ungefär på samma nivå som tidigare. Skillnaden är att storsäljarna säljer mer medan smala/medelstora författarskap säljer betydligt mindre än förut. Det tyder kanske på ökad likriktning? På att gapet mellan det lättlästa och det svåra ökat?
Raderavet inte, men jag tror inte att nuvarande system kan fortsätta så länge till.
SvaraRaderaSå här, om jag ska fortsätta prata om stipendiesystemen: om jag inte fått resestipendium ur författarfonden 1998 hade jag nog inte haft råd att åka och forska om Pompeji, i så fall hade jag behövt ta ett lån eller bättre upp, söka ett jobb och lägga undan pengar tills jag hade råd. Så den typen av stipendier tror jag att jag tycker är rätt bra. Även kortare arbetsstipendier. Sen finns det också enstaka hängivna kulturarbetare som är värda lite mer långsiktiga stipendier, översättare, skriftställare, folk som verkligen jobbar i kulturens tjänst så att säga. Det där bör ju inte vara politiskt nischat utan gå lika mycket till borgerliga som till vänster.
Men att författare skulle få stipendier som ska räcka flera år framåt, med tanke på att det redan kommer ut för många böcker - varför? För att de ska hamna i pratbubblan och stå för lite lagom mysprat inför slölyssnare? Varför? Det är ingen rättighet att skriva böcker.
Sen har jag också en bracka eller en svensson inom mig eller luther som gör att jag, de gånger jag faktiskt fått arbetsstipendier (tror det är 2 gånger), tyckt att det känts fel. Pinsamt. Jag är, vill vara, vill förbli, egen. Självständig. Min geist kan inte vara subventionerad.
Ytterligare en sak: hur vänstern än hanterar att högern växer, så vill jag bestämt hävda att slackervänster, frasradikalitet, utnyttja systemet så mycket som möjligt, hata statskapitalismen och kräva att den försörjer dig, är sämsta lösningen. Inför framtiden tänker jag mig att författare ska vara personer som har arbeten, de jobbar, helst inte med media please, de jobbar läser och skriver kanske en eller ett par böcker i sitt liv, och då är det helt onödigt med stipendiesystem som bär upp en hel författargrupp.
Tror det blir bra för alla. Inte heller så förtjust i idén att man ska kunna gå en skrivarskola och sen bli en skicklig författare utan att ha varit ute i arbetslivet.
Apropå berättandets återkomst eller inte återkomst: jodå själv gillar jag nog noveller bäst och korta romaner, de facto de facto vad gör man, medan jag är ointresserad av den sortens noveller som utgjorde novellboom på 90-talet, såna här situationer med frukostprat och dolt hot.
I tonåren, under kriget mellan Iran och Irak, var jag skräckslagen att det skulle bli kärnvapenkrig.
Trump, som jag nog mest tänkt att han "inte är riktigt lika farlig som han låter" och att Hillary Clinton hade varit en större världspolitisk katastrof som president - trollar och skojar våldsamt, det är lite svårt att veta vilket håll man ska se åt om man vill undvika förtvivlan.
Adil i Den skenande planeten är tänkt att vara från persien