Nej det är väl mer eller mindre jag, methinks. Fast själva tankegången är ju gammal. Den skär igenom paret romantik/upplysning, t.ex. Sen kan ju en handling/ett argument som hävdar att det är förnuftigt, skeptiskt, kritiskt i själva verket vara djupt irrationellt. Så...
London Review of Books har något slags seminarieserie om att behålla kritiskt tänkande och ifrågasättande trots de dystra tiderna, dvs typ att vänstersinnade och antifascister inte nödvändigtvis måste klamra ihop sig runt auktoriteter och paroller...
"Förstår du då inte att den allmänna bankrutten är alltför stor för att man skulle stöna över den. Detta fullständiga uppgående i dagens jämmer är mig överhuvud taget obegripligt och outhärdligt. Se till exempel hur Goethe med kyligt jämnmod stod ovanför tingen. Men betänk vad han måste uppleva: den stora franska revolutionen, som dock sedd på nära håll tog sig ut som en blodig och fullkomligt meningslös fars, och sedan från 1789 till 1815 en oavbruten kedja av krig, där världen återigen såg ut som ett lössläppt dårhus. Och hur lugnt, med vilken andlig jämvikt bedrev han inte samtidigt sina studier över växternas metamorfoser, över färgläran, över tusen ting. Jag fordrar inte, att du ska dikta som Goethe, men hans livsuppfattning - intressenas universalism, den inre harmonien - kan envar skaffa sig eller åtminstone sträva efter. Och när du säger: men Goethe var ingen politisk stridsman, så menar jag: en stridsman måste först söka stå helt över tingen, annars sjunker han med näsan ner i all smörja. Självfallet är det en stridsman i den stora stilen jag här tänker på." Rosa Luxemburg nån gång 1917, när hon satt i fängelse, citerad i artikeln Revolutionären Rosa Luxemburg av Olof Lagercrantz, återgiven i samlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, Karneval förlag
Den här glada stoltheten och nyfikenhetsandan, talet om intressenas universalism och den inre harmonien, påminner om den napoletanske revolutionären Emmanuele de Deo som jag skriver om i Myggor och tigrar, "Emmanuele de Deo, tjugotvååringen som givit namn åt den gata där en malavitoso nu blivit mördad, var en revolutionär, jakobin och anti-Bourbon, franskinspirerad, en själsfrände till Eleonora Fonseca och han blev torterad och avrättad på Piazza Municipio 1794. Jag har på nätet hittat ett brev Emmanuele skrev till sin bror före avrättningen. Käre bror, varför kallar du mig olycklig? Varför ge mig det epitetet? /Jag skulle avundas andra mitt öde om jag upptäckte det hos dem; detta borde räcka för att få er att inse mitt sinneslugn när jag tar emot påbudet från den högre rättvisan och från min och din Suverän. Döden väcker skräck hos den som inte har vetat att leva väl" och så vidare, resonemangen om Emmanuele de Deo, den mördade Antonio Cardillo, upplysning och fascism osv.
Rosa Luxemburgcitatet under DET FÖRSTA världskriget kontrasterar mot dadaismens kollapskonstaterande, under och efter samma världskrig. Samt flera berömda uttalanden om att det är omöjligt att göra poesi, efter det andra världskriget och nazismens gestaltning av den europeiska chauvinismens perversa groteskeri.
Jag förespråkar inte Rosa Luxemburgs variant av pep talk, positivt tänkande osv, tycker bara att det är - för att låna en kulturklyscha - "uppfriskande".
Är det Rosa Luxemburg?
SvaraRaderaCalamity
Nej det är väl mer eller mindre jag, methinks. Fast själva tankegången är ju gammal. Den skär igenom paret romantik/upplysning, t.ex.
RaderaSen kan ju en handling/ett argument som hävdar att det är förnuftigt, skeptiskt, kritiskt i själva verket vara djupt irrationellt. Så...
London Review of Books har något slags seminarieserie om att behålla kritiskt tänkande och ifrågasättande trots de dystra tiderna, dvs typ att vänstersinnade och antifascister inte nödvändigtvis måste klamra ihop sig runt auktoriteter och paroller...
Rosa Luxemburg-citatet kommer sen det är så otidsenligt,
Radera"Förstår du då inte att den allmänna bankrutten är alltför stor för att man skulle stöna över den. Detta fullständiga uppgående i dagens jämmer är mig överhuvud taget obegripligt och outhärdligt. Se till exempel hur Goethe med kyligt jämnmod stod ovanför tingen. Men betänk vad han måste uppleva: den stora franska revolutionen, som dock sedd på nära håll tog sig ut som en blodig och fullkomligt meningslös fars, och sedan från 1789 till 1815 en oavbruten kedja av krig, där världen återigen såg ut som ett lössläppt dårhus. Och hur lugnt, med vilken andlig jämvikt bedrev han inte samtidigt sina studier över växternas metamorfoser, över färgläran, över tusen ting. Jag fordrar inte, att du ska dikta som Goethe, men hans livsuppfattning - intressenas universalism, den inre harmonien - kan envar skaffa sig eller åtminstone sträva efter. Och när du säger: men Goethe var ingen politisk stridsman, så menar jag: en stridsman måste först söka stå helt över tingen, annars sjunker han med näsan ner i all smörja. Självfallet är det en stridsman i den stora stilen jag här tänker på."
RaderaRosa Luxemburg nån gång 1917, när hon satt i fängelse, citerad i artikeln Revolutionären Rosa Luxemburg av Olof Lagercrantz, återgiven i samlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, Karneval förlag
Den här glada stoltheten och nyfikenhetsandan, talet om intressenas universalism och den inre harmonien, påminner om den napoletanske revolutionären Emmanuele de Deo som jag skriver om i Myggor och tigrar,
"Emmanuele de Deo, tjugotvååringen som givit namn åt den gata där en malavitoso nu blivit mördad, var en revolutionär, jakobin och anti-Bourbon, franskinspirerad, en själsfrände till Eleonora Fonseca och han blev torterad och avrättad på Piazza Municipio 1794. Jag har på nätet hittat ett brev Emmanuele skrev till sin bror före avrättningen.
Käre bror, varför kallar du mig olycklig? Varför ge mig det epitetet? /Jag skulle avundas andra mitt öde om jag upptäckte det hos dem; detta borde räcka för att få er att inse mitt sinneslugn när jag tar emot påbudet från den högre rättvisan och från min och din Suverän. Döden väcker skräck hos den som inte har vetat att leva väl"
och så vidare, resonemangen om Emmanuele de Deo, den mördade Antonio Cardillo, upplysning och fascism osv.
Rosa Luxemburgcitatet under DET FÖRSTA världskriget kontrasterar mot dadaismens kollapskonstaterande, under och efter samma världskrig. Samt flera berömda uttalanden om att det är omöjligt att göra poesi, efter det andra världskriget och nazismens gestaltning av den europeiska chauvinismens perversa groteskeri.
Jag förespråkar inte Rosa Luxemburgs variant av pep talk, positivt tänkande osv, tycker bara att det är - för att låna en kulturklyscha - "uppfriskande".
Uppfriskande.