Anden i kalasbyxor på buttra äventyr

Jag gillar raka puckar och har svårare för passiv aggressivitet än för skäll och kritik. Låt oss kalla det tigrighet kontra myggighet (all due credits to Vilhelm Ekelund).
Jämför att bli utskälld med att bli ignorerad.
Du har fel, du har inget hyfs, du borde kamma dig, jag hävdar att du är något av en rövhatt, jag måste säga ifrån på skarpen, vi har helt olika värdegrund, fy fan vilken jobbig typ du är, jag kommer minsann ihåg vad du skrev en gång och det kan jag inte förlåta, stick, far dit pepparn växer.

Alltså det kan ju vara hur jobbigt som helst att få höra sånt där. Men att vara en icke-person? Är inte det obehagligare?
Därför är det stundom en rysare för mig att diskutera på facebook.
Tänk en tråd där alla får utförliga svar och lajks utom du själv.
Slutsatsen är enkel - jag är inte välkommen här - härledningen är vanskligare: hur har jag förbrutit mig mot vilka osynliga regler? Är det gaslighting eller vad är det frågan om?

Det är lite som att nödgas svara på frågan "har du slutat att slå din fru?" - men utan att frågan ens blir uttalad.

Så kan man tjura och tänka: well well. I värsta fall ägna sig åt hybris: gissa om Strindberg hade blivit osynliggjord på nätet, om han nu inte hade krasch bom pangat, stångat pannan blodig mot en diffus vägg och blivit blockad till höger och vänster.

Självberöm och självömkan är som fyrtornet och släpvagnen.
Hybris är fyrtornet, förkrosselsen är släpvagnen.

Men det är i alla fall fredag. Förra fredagen var jag på restaurang.

Det här är en kul låt från 1976.

Dr. Buzzard's Original Savannah Band med Cherchez la Femme.