Förra inlägget har gått upp i rök!
Ett citat ur en gammal kinesisk urkund.
Det är ingen stor sak, men lite kusligt och en erinran om pofffaktorn.
Det skulle vara svårt att hitta stycket igen (det kom ur en spådomsbok) men det löd ungefär så här:
Om man har fördrag med de obildade
Inte försummar det som är långt borta
Inte bryr sig om partikamrater
Och beslutsamt korsar floden
Då kan man finna medelvägen.
Min enda kommentar var: snobbigt!
En ironisk synpunkt som anspelade på bildningshögfärd, fast det knappast var det oraklet talade om.
Bildning i den här bemärkelsen handlar väl inte om stor beläsenhet utan om känsla för perspektiv, vidsyn, proportioner, att se delens plats i det hela och helhetens förhållande till delen - osv.
Men jag minns tydligt att det kortkorta inlägget som försvann föregicks av en massa tassande tankar som jag aldrig skrev ut.
Jag hade funderat på den överdrivna vördnaden för finkultur och bildning. Den vördnaden existerar samtidigt som klassisk bildning sägs ha trängts undan av politisering och polarisering, tyckerier, "lattekåserier", clickbaits.
Det finns en kluvenhet i förhållande till bildning. För att uttrycka det grovt förenklat: en gång i tiden ville man att klassisk bildning skulle ersättas av politik och populärkultur på kultursidorna, eftersom den klassiska bildningen var borgerlig. Nu talar jag inte om att man ville lyfta fram arbetardikten. Det är bildning. Utan om en aggression mot idén att Mellon skulle vara mindre fin och viktig än Mallarmé.
Från början (det började väl typ på 70-talet) låg det ideologi bakom det. Det har funnits en ambivalent mix av jättevrede och mindervärdeskomplex gentemot så kallat finkulturellt kapital.
Men samtidigt har den överdrivna vördnaden funnits kvar. Och snobberi.
En åsikt man ser ibland i kulturdebatten är att "svenskar är bönder", dvs Sverige är inget kulturland. Bildningsideal har svårt att få fäste här.
Jag har svårt för uttrycket "svenskar är bönder".
Nu är det ju vanligt att klaga på kultursidorna men förskjutningen från tänkande till tyckande som kan sägas ha ägt rum på senare tid (fast man ska inte överdriva, så entydigt är det inte) har mindre med politik än med ekonomi att göra.
Tänk att läsa och smälta en bok vars innehåll kanske inte är så lättillgängligt och sedan formulera något eftersinnande. Det tar tid! Det ska avlönas! Det är mycket billigare att be en skribent rafsa ihop en krönika eller ett kåseri.
Nu har jag dragit iväg här för att försöka rekonstruera tanketassandet runt inlägget som försvann.
Jag vet att jag även funderade på aversionen mot kulturbarn, personer födda med "kultursked i mun" som det heter. Eller "kulturkapitalungar".
Det här är laddat.
Inlägget var bara toppen på ett helt isberg av outtalade tankar.
Jag vet inte om det kan handla om så kraftiga bortträngningsmekanismer att jag fjärr-raderat i sömnen.
I natt drömde jag i alla fall att jag var på en fest där alla stod packade som sillar och jag hade hamnat mellan Olof Lagercrantz och en herre som inte hade något ansikte.
Jag sa: Det finns kulturbarn.
Olof Lagercrantz brast ut i ett fullständigt diaboliskt gapskratt.
- Och kulturbarnbarn, tillade jag.
Jag trodde att han skulle tycka att det var ännu roligare.
-Alex Schulman är kulturbarnbarn och det finns en Lagercrantz, fortsatte jag.
Det var tydligen inte kul alls.
Resten av drömmen utspelade sig i en tvättstuga, önskar att jag kom ihåg det eftersom det var turbulent.