"Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”.
Bloggaren Bernur om en ny bok: "Mutant" av Elisabeth Hjorth.
Den seglivade föreställningen att alla kvinnor är samma kvinna = Kvinnan.
Till den grad att en kvinnas bok skulle kunna fungera som manual för män som vill lära sig
Jag har läst Elisabeths bok och känner igen mig i en hel del. Den handlar framförallt om kroppsnojor, och finns det någon kvinna som slipper undan den dömande och bedömande blicken? Det är klart att Bernurs kommentar är heteronormativ och reducerande, men de flesta män intresserar sig ju inte för kvinnolitteratur överhuvudtaget.
SvaraRaderaDet verkligt tråkiga är väl att kvinnors erfarenheter fortfarande är andra rangens erfarenheter. Det är Knausgård som är det stora Jaget. Kvinnolitteratur är forfarande objekt.
Jag tycker alltså att boken verkar högst intressant, och ska absolut läsa den. Bra att hon går i polemik mot Deleuze, bara en sån sak. Deleuze är en av de mest kvinnofientliga postmoderna filosoferna.
SvaraRaderahttps://www.dn.se/kultur/elisabeth-hjorths-mutant-ar-en-essa-med-manga-spar/
Det här inlägget var ju bara ett hugskott, men:
Hyckleriet är lögnens bugning för sanningen (sägs det), men det är helt onödigt med nedlåtande välvilja. (Alltså denne Bernur har redan tidigare skrivit skevheter om en rad mycket olika böcker ur kvinnlig penna som varande plus ou moins same shit, de glider ihop i hans huvud och blir till en och samma hönsfärs. Uppriktigt att erkänna det, men den enda hederliga konsekvensen är ju att sluta läsa kvinnliga författare, eller hur?
Jag håller på att avveckla bloggen, det är en del krångel med den bl.a kan jag inte kommentera. Testar så här i stället
Maja
Varför ska du avveckla bloggen?
RaderaBerättar sen!
RaderaMaja
"Maja Lundgrens Myggor och tigrar – ett verk där paranoian som den enda möjliga vägen till sanning är en återkommande figur – skriver på detta sätt fram ett jag som vittnar om allvarliga överträdelser och övergrepp i kulturvärlden som vi, om vi tror på dem, bör ta på mycket stort allvar, något författaren också uppmanar oss att göra samtidigt som hon skisserar sin egen biografi som en sorts anamnes över olika typer av sociala och psykologiska avvikelser. Pålitlig? Nej. Trovärdig? Hur ska vi kunna vara säkra?"
SvaraRadera(Helena Granström i tidskriften Respons)
Intressant. Jag bör antagligen dra mig tillbaks från tolkningsprivilegiet, men vill ändå bedyra och inskärpa att jag inte har hittat på. Det är alltså inte autofiktion. Inte en lek. Hellre att man galenförklarar mig än att man hävdar att jag hittat på. En del har ju skrivit att jag inbillar mig camorra också. Ser i syne.
RaderaSen finns det bisarra konsekvenser av verklighetskopplingen, till exempel var det inte mer än några veckor sedan en journalist ville intervjua mig om Kulturprofilen igen. Igen och igen och igen. Kan du inte säga något om tystnadskultur?