Om att avskaffa maffiaromantiken

Jag gjorde ett försök att lyssna på Who I Smoke. 

För den som missat det är den en ny dunderhit ur gangsterrapens softa tradition. 

(Att något är viralt behöver iofs inte betyda att det är populärt, bara att det väcker uppmärksamhet). 

Men i mina öron låter så gott som all ny pop ungefär sådär. Pastöriserat, menlöst, och om det nu är avsett att vara rått och våldsamt, så är det ju inte det minsta ruskigt (möjligen ruskigt långtråkigt). 

Jag var hos frisören häromdan och en radiokanal stod på. Det tog ett bra tag innan jag fattade att det inte var en och samma artist som infiltrerade rummet med sin slätstrukna närvaro. Jag vet att det ska vara sömlösa övergångar mellan de olika hitlåtarna, jag har förstått att det är meningen. Banden kanske inte har samma producent, men det ska låta som om det är samma producent. 

Vad hör mitt södra öra

Skulle bara störa.

Det är rituellt, handlar om att försätta i stämning. 

Men det ska helst finnas någon gimmick, något som är lite catchy. Ljudmatta - och så nånting i stil med örongodis.  

Who I smoke är kryddad med namn på mördade pojkar. Det är inte samhällskritik, såvitt jag förstår. 

Nej nej, allt behöver inte vara så himla politiskt hela tiden. Och jag har svårt att tro att det leder till fler mord. Möjligen ökad avtrubbning hos den dansande publiken. Kanske inte ens det. Kanske leder till lite rasism eller nåt sånt. Drömmar om medborgargarden. Skydda golfbanorna! 

Våldsromantiken sitter i köttet. Maffiaromantiken är Västerlandets afrodisiakum. Att vara gatugangster är sällan rafflande i längden. 

Rappers delight gjorde skandalsuccé på mig när jag var fjortis. Det var väl rappens första kommersiellt breda genomslag. Gillar den fortfarande, ren nostalgitripp att lyssna. Tjohooo vad det var kul när den dök upp. Texten är bitvis aja baja, inget våld men en del sexism. 

Nu när jag börjar närma mig 60-årsåldern, tycker jag att ungdomen ska hitta på nåt nytt. 

Men för några år sedan, när jag var och gympade, spelade de en låt som först inte väckte min uppmärksamhet alls, men sen kom den här raden: 

"A dangerous man with some money in my pocket". 

Då började jag skratta. Ett ljudlöst gapskratt. Humorn är lustens seger över verkligheten, när den är som otäckast. 

Men inte står humor i motsättning till förtvivlan. 

  F. Chopin : Etude op. 10 no. 3 in E major "Tristesse" (Pollini)