fredag 21 maj 2021

Inget behov av rikslikare

En gång i tiden, hörde jag sägas i en podd, var hela riket samlat kring gemensamma stora berättelser. Det var den gamla goda tiden då Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström skildrade folket och dess historia. Samhället var ett, Folket var ett och fullt möjligt att skildra ur fågelperspektiv. Idag finns det ingen sådan gemenskap, folket är splittrat och därför skriver alla om sig själva. 

(Modernistisk litteratur, kvinnolitteratur och andra aparta fenomen hamnar förstås utanför den historieskrivningen, de litterära traditionerna är många och sällan trygghetsskapande).

Summan av kardemumman i det här verserat framförda föredraget var att utvecklingen är en degenerering, det självbiografiskas genomslag ett symptom på bristande sammanhållning. 

Men det fanns ett undantag - samerna.  Att samer födda i Sverige skriver självbiografiskt handlar om att de skapar en gemensam berättelse som är en del av Sverige.

 (Det fanns närmare bestämt två undantag - bortsett från samerna en extremt individualistisk kvinnlig författare, varför framgick aldrig riktigt men alla moralister gör väl sina undantag).

Det var ingen sverigedemokrat som talade, trots det nationalistiska (eller svenskamerikanska) anslaget. Det var en nostalgisk kulturmediekvinna. Kanske en yttring av det som har kallats vit melankoli. Men smygrasismen i att singla ut samerna som godkända självbiografer - eller om jag nu bör undvika r-ordet: det exkluderande i att klappa vissa minoritetssvenskar på huvudet - handlade fortfarande om att försöka skapa normsatser för hela landet. Att skilja mellan rätt och fel självbiografisk utgångspunkt, baserat på ursprung. 

Som av en slump som inte var en slump sammanföll den gränsdragningen med nationens gränser. I Sverige talar man inte om ras, det etablerade uttrycket är etnicitet, det kan vara ganska vagt vad som avses, om det är kultur eller utseende eller var man är född. Ras leder tankarna till skallmätning och "blodets" inneboende egenskaper, skulle någon tala om samiskhet som ras vore det att anknyta till idén om medfödda särskiljande egenskaper. Att just samisk självbiografi till skillnad från andra självbiografier framställdes som något att tolerera och lyfta fram i det här poddföredraget berodde på att den varit en fel kultur som blivit en rätt kultur, en del av Sveriges historia (ungefär som utvandrarna till Amerika), en del av vårt gemensamma. 

Rikslikare och smakdomare hoppar gärna mellan moral, sanning och kvalitet, tycker de att något är kvalitet står det över moralen, sanning är ointressant om den inte känns bra. Ursprung kan i vissa fall vägas in. Drömmen om Moberg och Fogelström kan åsidosättas om det finns särskilda skäl som ibland stavas mode, ibland stavas att det är kittlande att känna igen vem det handlar om i en nyckelroman. Att få principlösheten att framstå som vederhäftig är en enkel match i kulturmedia.

En konservativ litteratursyn - som att efterlängta en återgång till breda berättelser som inte oroar - blir selektiv, eftersom ytterst lite i litteraturhistorien har varit enande och sammanhållande. Inte ens den svenska litteraturhistorien domineras av identitetsbekräftelse. Och med tanke på att det nu kommer självbiografier från människor med andra erfarenheter än de så kallat majoritetssvenska, till och med icke-samer, ibland författade på ett inte särskilt socialrealistiskt språk, kan det vara på sin plats att erinra om innebörden av likare, rikslikare, järnlikare: 

fastställda normmåttsatser för ett helt land, måste tidigt ha varit ett önskemål från både kung och kyrkans sida


39 kommentarer:

  1. Den där kvinnan i podden du skriver om dyker upp i slutet av den här fina dikten av Stig Sjödin

    Bandvalsaren Med sparsamhet och övertid drog han fram tre pojkar till studenten. Han andades och levde genom dem, de blev trappor mot solen Själv har han aldrig varit på bio eller teater eller haft tid att läsa böcker. De har lyckats och kommer hem till helgerna och talar med främmande röster om dessa ting. Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom när han äter med kniv.Han ska aldrig förstå vem som murat hans ensamhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stig Sjödin! Dags att läsa honom. Jag tror inte att jag har gjort det.

      Jag hatar den där kvinnan och hennes kvinnogelikar. Kallhamrade karriärister. Är det opassande att hata, framstår det som löjligt, bjuder jag på det.
      Jag hatar den där kulturmaktkvinnan och hennes kvinnogelikar.

      Radera
  2. Det trista är väl mest att det är kändisar, kändisar, kändisar, kändisar.... Lundell igår. Mia Skäringer idag. I morgon en tredje.

    Det är inget fel i sig med självbiografiskt författande.
    Om en flykting från Syrien skulle skriva en självbiografi invävd o ett större öde - vad sägs om en invecklad släkthistoria som gick tillbaks till Romartiden???
    Självklart, den som har Moberg och Fogelström som litterära ideal är inskränkt.
    Zigge

    SvaraRadera
  3. kommentaren gick i väg lite snabbt där.
    Trenden är att kändisar skriver om sin vardag och/eller om alkoholism, övergrepp och självskadebeteenden. De manliga brukar ses som lite finare (Enquist, Norén, Lundell). De kvinnliga är mer blaffigt kroppsliga och ytliga, Skäringer nu är typ som en terapisoffa i TV. Dr Phil.
    Skit samma det jag vill säga är: håller med de som klagar på egofixeringen i litteraturen men det är inte direkt några flyktingar med stora öden eller mellanförskapsgenerationen som fyller medieutrymmet.
    Samerna är j-ligt uttjatat tema tycker jag!
    Kulturmaktkvinnan bör du ignorera. Hon han inte ha så långt till pensionen och hennes inflytande upphör så fort hon sluta skriva. Ingen kommer läsa hennes artiklar när hon är borta. Glöm, gå vidare.

    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Världen är stor, tiden är lång etc.
      Eller var det kort?

      Radera
  4. Men vem ska veta om hon är en av "kvinnogelikarna"?
    Förstår att du ogillar hennes litteratursyn och så vidare. Men det är så många angrepp på kvinnor nu att det är trist att läsa ännu ett. Tänker även på Skugges sågning av Sandberg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ok, kvinnogelikarna kan vi sätta inom parentes kanske :-)
      Men Skugges sågning av Sandberg är ju nåt fullständigt annat. Kanske kan kallas internaliserat kvinnohat, eller något åt det hållet. Poänglös elakhet för sakens egen skull. Det kan inte precis kallas "stilistik", som Expressens kulturchef påstår. Det kan kallas click bait.

      Radera
  5. "Visst, Kristina Sandberg var måltavlan och fick en redaktionell hantering som ingen författare ska behöva tolerera – men offren återfinns också bland alla landets kulturkritiker som sliter till låga arvoden för att göra ett så gediget arbete som möjligt. Att slänga en så usel recension i ansiktet på alla dessa, där de sitter mer eller mindre utsvultna på uppdrag – att så iskallt manifestera vad som ytterst premieras och ges utrymme, det är nog det sorgligaste i denna sorgliga händelse."

    Sara Meidell, vk

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är riktigt.
      På sätt och vis lite synd när det blir debatt runt något så sensationslystet.

      Radera
    2. Expressen har f.ö en tradition av att efterfråga sadistiska recensioner.

      Radera
  6. Har sett att många nu skriver att det är ok att vara elak om man har stil, är elegant, begåvad, osv.
    Du skrev: "tycker de att något är kvalitet står det över moralen".
    Sammanblandning av moral och kvalitet i fallet Skugge?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen större lust att diskutera Skugge egentligen, hellre Carin Olsson och det kommersiella sluggermaskineriet.
      Men ok. Bara kortkort i så fall.
      Skugges koncept går väl ut på stillöshet i dubbel bemärkelse, skitrecensioner, det ohyvlade språket är på nåt sätt en förutsättning för att innehållet och synvinkeln ska kunna vara riktigt låga och tarvliga. Extremt subjektivt, inga anspråk på bildning (alltså bildning i meningen gå runt en sak och titta på den ur olika synvinklar, inte i meningen att hänvisa till auktoriteter). Inget kritiskt tänkande, ”å ena sidan, å andra sidan”. Bara sluggerskap. Det kan ju läsas som respektlöst, punk, när alla andra skriver försiktiga välvilliga recensioner. Jag tycker bara det låter mekaniskt och tomt. Det kan finnas en personlig förtvivlan bakom. I början var ju Skugge krönikör, skrev spontant, intuitivt, vildvuxet, jag tyckte att det var kul då och att hon hade en egen stil. Och så hade jag intrycket att hon egentligen var blyg.

      Radera
  7. Gissa vem som en gång i tiden köpte en Skugge-bok och
    gissa vilken av dem. Eller låt bli ...

    "Linda och Linna" hade en gång i tiden en spalt i Expressen.
    Eller kanske hade de varsin men lanserades på det sättet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte. För svårt.

      Ja, Linna Johansson var det väl?

      Radera
  8. https://www.piratforlaget.se/bocker/akta-er-killar-har-kommer-gud-och-hon-ar-javligt-forbannad/

    Det var alltså den här boken med annat omslag. Och jag tror det
    var Världsbokdagen eller något annat jippo så jag hade säkert
    en förmånlig rabatt ...

    SvaraRadera
  9. https://www.expressen.se/kronikorer/linna--linda-om-veckans-hetaste-samtalsamnen-1/

    Man kan minnas eller välja att glömma ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fucking astrist, säger popmormor.

      Radera
    2. Ja det var trist. Mekaniskt och tomt var ordet.
      Algot

      Radera
  10. Grejen är den att det här är en del av en misogyn trend i kulturmedia. Eller en armbågstrend.alltså det handlar inte bara om en recension som är ett personangrepp, eller om att den är uselt skriven. Dött och aggressivt på en gång. Det är HUR en kvinna angriper en annan. Vad hon hånar. Vad hon raljerar över. Har ingen lust att lyfta ur detaljer ur skitrecensionen men, exhibitionismen när hon spottar på en kvinna beträffande sexualitet, framhäver sin egen fitta medan hon hånskrattar åt en kvinna som uttrycker någon form av melankoli. Det är lika tidstypiskt som Karin Olssons slemmiga leende. Det är armbågar. Det finns slags motbjudande sjukdomselitism mitt i alltihop, min sjukdom är ballare än din! Om hon hade formulerat det elegantare hade armbågsmentaliteten funnits kvar. Det finns ingen stilistisk nivå som kan göra det intressant.
    Hon har byggt sin karriär på att vara elak, ytlig och extremt egotrippad. Inte punk. Och nä inte begåvad. Begåvning må vara ett gammalt borgerligt begrepp? Jaha. Men hon är inte begåvad. Hon verkade punk i början. Men det här är det äckligaste hittills. Om jag känner Expressen rätt kommer de hetsa henne mot många fler. För sånt där gillar dom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sen att en massa akademikertomtar missar målet och framhäver Sven Stolpe som ideal är ju lite tragikomiskt. Är det inte punk så blir det :-)
      Strunt samma! Det här är lite som när man känner sig som en idiot efter att ha kommenterat Heberleins spratt och piruetter.
      LÄS INTE KULTURSIDOR FÖR I HELVETE.

      Radera
    2. Fast litteraturkritiken är egentligen rätt bra överlag, särskilt med tanke på villkoren. Flera kritiker är briljanta och/eller gedigna.
      Buona mattina

      Radera
    3. Var inte du rätt styvnackad själv när du var recensent? Har ett vagt minne av en del sågningar när du skrev i Aftonbladet. ;-)

      Radera
    4. Jo det tror jag visst det, har för mig att en del var typ enradingar. Giljotiner.
      Slörealism. Lite han sa hon sa och vad de åt till frukost.

      Borde kanske läsa om de där någon gång. De var inte akademiska, så mycket kan jag säga.

      Radera
    5. Fast det var ju inte bara så. En del var riktigt långa och analytiska.
      Men man ska akta sig för kvinnor runt 30 som inte gillar socialrealism.

      Radera
    6. Eller slörealism, snarare.

      Radera
    7. Visst var jag inställsam där, kl 9.38?

      Radera
    8. Det beror på att jag inte ätit frukost ännu.
      Hunger är ej sellan grund för brusten intigritet

      Radera
  11. Sen är det självklart att det finns en för stor vördnad för författare. Det finns personlighetsmarknad, kan handla om allt möjligt - ett kyrkbröllop i Svenska Dagbladet av facebookkaraktär tillsammans med nykonservativ lansering av pruttestantismen, superdupernarcissistiskt. En skribent som utgjuter sig över hur tråkigt det är att vara pappaledig, läsarkretsen kan nicka instämmande och ångra att de förökat sig. En medelmåttig skribent kränger sin genialiska mamma (sannolikt efter att redaktionen ringt och puffat på).
    Visst finns det mycket offentligt privatliv att kritisera, Schulman är jävligt äcklig också och om man uppfattar hans pralinprosa som konst, så har man ingen smak.
    Frågan är då om man ska låta just en sån här bok statuera exempel, eller vara syndabock. Det finns för stor vördnad för författare, därför ska man ägna de långa knivarnas recensionsnatt åt just den här.
    Som den här dögrävaren i Aftonbladet påstår.
    Jag förstår inte riktigt hur det skulle kunna vara något annat än att sparka på svaghet, och fitt-nietzche, jag är mycket sexbrutalare än du.

    SvaraRadera
  12. Lite historiska perspektiv kanske: litteraturkritik idag är mycket snällare än förr i världen. Enormt mycket snällare.
    Sven Anders Johansson har rätt i att det mesta idag utgår ifrån att författarens känslor ska skonas.
    Lustmord och brutala personangrepp i recensioner var betydligt vanligare förr.
    Skugges recension av Sandberg var lite äcklig, ja. Fitt-nietzche? Hm. Pitt-nietzche var vanligare förr. Även om exhibitionistiska explicita i litteraturen sällan bemöttes med exhibitionistiska sexskildringar i recensioner. Jag tycker nog att reaktionen på Skugges recension är överdriven. Skugge har vevat på i samma stil hur länge som helst. Att tänka sig en "vuxen" och analytisk Skugge som inte är anti allt, här kommer jag och min fitta, är orealistiskt och vem vet, kanske inte ens önskvärt. Det kanske behövs en och annan rabulist. Hon är knappast representativ för kritikerkåren som helhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svarar efter min jättejättelångpromenad.

      Men kom ihåg vem som myntade begreppet fitt-nietzsche

      Radera
    2. Tyvärr, om jag ska fortsätta diskutera den recensionen måste jag läsa om den - lusläsa - annars blir det som det så ofta är i kulturdebatter: indignerade fantasifoster, folk sitter och fladdrar med blicken runt minnet av sin första indignation under intryck av sjutti miljarder andra inlägg och ibland utan att ens ha läst texten det handlar om. Eller så är de apologetiska, nu är det dags att sansa debatten och mana till besinning under intryck av sjutti miljarder inlägg.
      Jag tänker inte läsa om den.

      Radera
    3. Armbågsfilosofi och fitt-nietzche säger minnet,
      att det var elakt eller illa skrivet var i sig inte problemet, författarens eventuella känslor inte heller det viktigaste.
      Så säger minnet när jag låter blicken fladdra runt det, och jag tänker inte slösa tid på att skaffa vidare evidens.

      Radera
  13. Det kan finnas bristande intigritet i den här tråden, men språklig snickarglädje gör att fitt-nietzsche måste stå.

    SvaraRadera
  14. "Tänk om en man hade skrivit sådär" kommenterar Åsa Linderborg men jag tänker då tvärtom: nej, män kan ta sig rätten att provocera, inte kvinnor. Klimatet är moralistiskt och taket är lägre för kvinnor. Jag släpper det här nu givetvis om du inte vill diskutera vidare men menar att Skugge har blivit för hårt kollektivt kritiserad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. parallellen måste vara ”tänk om en man skrivit något liknande om en man”. Det är nästan otänkbart - alltså, håna en annan man sexuellt och samtidigt förnedra sig själv.
      Det här är inte en yttring av människan bakom varumärket Skugge utan en yttring av kvinnohat och det kan drabba vemsomhelst. Som skrivet för att tilltala höhöhöhö-smygmisogynerna.
      Därmed avslutar jag debatten här.

      Radera
    2. ojojoj.
      Vilar det en förbannelse över alla författare som inte blir storsäljare? Alla författare är förresten avundsjuka, de som säger något annat är smilfinkar.

      Radera
  15. Skugge igen : Råkade läsa ett nummer av ICAkuriren nyligen
    (tidningen ser inte ut som när min mamma prenumererade på
    den) och vad fann jag där om inte en krönika av Skugge med
    bildbyline i helfigur. På tidningens omslag fanns Leif G W.

    "Låt oss hedra alla som inte lyckas med något särskilt" är
    rubriken. Själv lyckas Skugge misslyckas med att skilja på
    Globen och Skanstull i krönikan ...

    https://www.hemtrevligt.se/icakuriren/tagg/linda-skugge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skugge är en del av krönikörsindustrin, alla kan göra misstag (t.ex lär det ha varit många faktafel i lars gustafssons artiklar, som måste rättas till av redaktörer), men det är inte riktigt det det kommer an på, det kan vara stavfel och förväxlingar i en text som ändå har ett liv i sig. Krönikan i ICAkuriren är tyckonomi, det är ointressant. En vassögd läsare kan väl också konstatera att skugge först definierar sig själv som en av de vanliga, och sen föreslår att Globen ska döpas efter någon som inte är något särskilt. Så, kanske lite förtäckt narcissism, trots att det ger sken av att vilja hylla en hjärtskärande ensamhet, som Eleanor Rigby? Jag tycker förslaget i krönikan är osmakligt, tror inte att det är uppriktigt menat.

      Radera
    2. Tar mig friheten att citera hela det lilla stycke som
      drog till sig min uppmärksamhet ...

      "Och, ja, jag har ett förslag : ett stenkast från Globen
      bodde en man som hittades död i sin lägenhet. Av post-
      gången att döma hade han legat där i tre år. Utan att
      en enda person saknat honom. Radion stod på."

      Uppdrag Granskning gjorde alltså sedan research
      härom året och det blev en utflykt ända ner till
      gamla Jugoslavien och den dödes släkt, med vilken
      kontakten brutits/upphörts för länge sedan ...

      Radera