Jag tror man kan ge sig själv löften på kvinnodagen, och jag lovar att snart bli klar med min översättning av Marie de Gournay. Det har tagit tid för att jag måste klura. Är det inte översättningen jag klurar på, så är det något annat. Det är min natur. En del skulle kanske kalla det koncentrationssvårigheter, andra tankspriddhet eller vakendrömmar, de som är lagda åt diagnoser skulle kanske dra till med attention deficit disorder, men inget av det är korrekt.
Men framåt går det. Det är inte världens enklaste sak att översätta 1500-1600-talsfranska, men MdG är värd det.
Jag har upptäckt att Jenny Diski inte kunde franska, vilket kan förklara varför hon tecknar ett så nedgörande porträtt av MdG i sin roman Apology for Women Writing.
Ingen är så löjlig som MdG och det är ett under att Montaigne respekterade henne, enligt Diski. Hon baserar sitt porträtt på gamla nidbilder som det funnits en hel del av genom tiderna. Det är konstigt att lägga ner så mycket krut på att dissa en kvinna som lärde sig latin på egen hand och arbetade i så mycket motvind. Ett slags kvinnligt administrerad backlash, och Diski verkar mest intresserad av om Marie de Gournay och Montaigne låg med varandra.
Men det är långtifrån "bara" feminister som uppskattat Marie de Gournay (märk väl att citationstecknet är ett rytande). T.ex litteraturhistorikern Sainte-Beuve ägnar henne ett uppriktigt intresse som inte vittnar om pliktskyldigt nedlåtande välvilja.
Så var det med det.
Mitt 8-marslöfte blir alltså att fokusera på MdG-översättningen. Få ändan ur arslet, som det heter på gaggböliska, och se till att bli färdig.
Vilket inte hindrar att jag kommer att finna mig nödsakad att klura på annat också. Till exempel i bloggen.
Simma lugnt.
På återhörande, etc etc.
Ungdomen har sitt lingo, sin slang, och det ska de ha respekt för, men i den här bloggen används uttryck som "alla tajders", lite swingpjatt sådär, tjena moss, pling-plong-taxi, för man måste sätta hårt mot hårt, det går att förvirra ungdomen på samma sätt som nån snäppet äldre som hamnar på Tik-Toktivoli bland all confetti.
SvaraRaderanänänä försök inte, jag är ingen boomer.
SvaraRaderaTillhör Generation X, om man nu ska fästa vikt vid såna godtyckliga gränsdragningar.
Lat är jag inte heller - om jag berättade vad jag gör när jag inte översätter, skriver eller klurar skulle ingen få för sig att kalla mig lat.
Skällsordet boomer är korkat öht - kanske ett symtom på västerlandets untergang att ungdomskulten, hvilken uppstod nån gång i början av förra seklet, nu i de yttersta tiderna degat ihop i en helt tom, fantasilös smädelse - det betyder ju inget mer än att mottagaren tillhör en månghövdad generation.
Jämförståck-fidel, helt ok.
tjena moss = voilà un exemple d'hérmétisme, même si l'expression m'a toujours intrigué, en sachant que (sauf erreurs ...blagues de la mémoire) c'est ce que tu pensais quand tu passais par la station T-bana Bagarmossen, étant ressjuk. En fait depuis toujours je lis ton écriture comme une sorte de traité hésotérique :))
SvaraRaderaI get it, the mixture of cultural references, word games, old fashion expressions -
SvaraRaderail y a aussi "morsning korsning" et même "morsning gatukorsning".
I don't think young people recognize them either, you're in good company :-)
This I like: you remind me of my old essay i Tidskriften 90-tal, Nehrslag i språket.
One of the text I would like to publish in a collection of essays, before I
kolar vippen.
SvaraRaderaOne of the reasons I like Marie de Gournay is that she defended the older more vildvuxen French from classicism, when "ce qui n'est pas claire n'est pas fran,cais" was made official ideology - the purification of grammar and vocabulary, Port Royale etc etc. etc et
Montaigne was for a period out of date and considered too chaotic,
"estetiskt svajig och inkonsekvent" som Åsa Beckman skulle säga, det är ju Lena Anderssons byråkratprosa som är idealet. Well, ok, no, she's not "only" a pupil of Montaigne, she has her own ideas, and I like the defence of metaphors for instance
SvaraRaderamais c'était pas Bagarmossen, c'était Stora Mossen
mvh
Et c'était "tjena, Mossen!" - probablement.
SvaraRaderaWalt Disney
nej det var tjena moss.
SvaraRaderaDet är väl ganska vanligt att barn döper om busstationer, tågstationer, t-banestationer osv
Genre « piazza del Concittadino » (Medborgarplatsen) ? O « Birger Snarl »? Inte bara barn…
RaderaApropå det där om "nästan alla" vad tror du om det där påståendet om att
SvaraRadera"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" ?
Jag tror inte alls på det påståendet. Det låter kanske bra, precis som "nu är det dags för systerskap", men väldigt ofta handlar det om läpparnas bekännelser. Lite för floskulöst, helt enkelt. Det finns en bra tanke i botten, emellertid. Men det är något man visar i praktiken i så fall, och det kan inte ske med någon automatik.
SvaraRaderaKul att du upptäckte att jag ändrade rubriken, hehe.
Apropå nidbilder. Vad tycker du om det där uttrycket hagga som trendar i media?
SvaraRaderaTycker illa om det. Det är typiskt för medias hunger efter stereotyper, schabloner. Ska inte kalla det självförnedring eftersom en del kvinnor kan bli upplivade att tänka på sig själva som haggor, det används väl som en synonym till rivjärn eller ragata eftersom det kopplas till aggressivitet. Men alla vill inte ha stereotyper och förenklingar. Det är lite samma grej som när någon tidning, minns inte om det var VI eller vilken tidning det var, gruppintervjuade några kvinnliga mediepersonligheter som ”inga blyga violer”. Varumärken, schabloner.
SvaraRadera
SvaraRaderaKanske är ute och cyklar nu men tänker att det är en rip off av Bitch.
Åsa Beckman kommer snart ut med boken Kulurbarn. Som hon ju själv är! Återstår att se om Åsa Beckman sätter något spel för egen del eller om hon istället tar tillfället i akt att skvallra och moralisera över stora författare/konstnärer privata tillkortakommanden? Åker hon snålskjuts och kapitaliserar på Felicia Feldts bok ”Felicia försvann” (2011), Otto Gabrielssons ”Vildhavre. Sista brevet till pappa” (2020)
SvaraRaderaoch Nils Claesson bok ”Blåbärsmaskinen” (2009) ?
Vad tror du Maja?
Fy fan.
SvaraRaderaPåminner om ett reportage i Månadsjournalen, där en rad väldigt olika kvinnliga författare bjöds in till gruppintervju och fotografering, men både den kvinnliga reportern och tidningens ledartext tog avstånd från dem. Rubriken var något i stil med "Tjejerna som gör det på skrivbordet", man hävdade att det handlade om en ny narcissistisk kvinnlig författartyp. Det var ett slags fälla. Stig Larsson, som visserligen har många fel och brister, var också intervjuad och han invände mot upplägget, betonade just att de olika författarna var mycket olika. Det här var i början av nittiotalet. Skriver om det i Myggor och tigrar.
SvaraRaderaHellre motvallskäring. Även om det inte stämmer så bra på mig ;-) Men det har en värme i sig. Med ett r alltså, det är viktigt. Hagga kommer jag aldrig kalla mig. Internaliserat kvinnohat kallas sånt.
SvaraRaderaSen är det faktiskt inte fel att vara snäll och omtänksam. Sånt som brukar förknippas med en tant eller gumma :-)
Mariannesson
Inte ensa feministerna står ut med haggan, om man får tro rubriken till Åsa Linderborg recension av Victoria Smiths senaste bok!
SvaraRaderaRubriken verkar inte ha med artikeln att göra. Vilka är egentligen "feministerna"?
SvaraRaderaInternaliserat kvinnohat, kanske. Fast jag upptäcker mest manshat. Dumma generaliseringar om män. En trend är det helt klart. Verkar hänga ihop med att fler kvinnor får makt. Det här är väl lite en paradox, kan jag tänka. Det kan ha med kulturhat att göra också. Om man tänker för säg trettio år sedan. Det var mycket färre kvinnor i offentligheten då. Även i kulturen. Men vem hade fått för sig att kalla Birgit Munkhammar eller Madeleine Gustafsson haggor? Eller Bodil Malmsten? Karin Johannisson? De var inte stenhårda och obehagliga och det var väl ingen som tyckte det var ett ideal. De var väl inte direkt feminister, men jag skulle inte kalla Ebba Witt-Brattström hagga heller.
SvaraRaderaZigge
Det handlar om lärda kvinnor. Föraktet mot lärda kvinnor tar sig lite olika uttryck, men rätt mycket är faktiskt sig likt sen 1500, 1600-talet. Lite likt ialf. Jag tror det kommer upprepa sig i evighet, det vill säga att kvinnor antingen kommer att ses som för kunniga, lärda, osexiga, torra, präktiga, eller för framfusiga, exhibitionistiska, behagsjuka. Vad kvinnor än säger i evigheters evighet kommer det viktigaste vara: har de barn eller inte? är de fertila eller inte? visar de för mycket eller för lite hud? är de för smala eller för tjocka? ser de för gamla eller för unga ut? kvinnor kommer bevaka varandra: har hon gått upp eller ner för mycket i vikt? är hon för populär bland män och är hon för inställsam eller för mesig? Sitter hon där och är mystisk eller slickar hon sig om läppglanset?
SvaraRaderaJag har egentligen bara en hedersprincip och det är att aldrig ge yngre kvinnor några råd, det går varken att säga bu eller bä - alla är nämligen förtjusande olika och det finns inte en enda idealisk kvinnlig erfarenhet. ju fler hjul som uppfinns under årtusendena desto mer fantasifullt. Men måste få säga ifrån mot förakt mot svaghet å ena sidan, och å andra sidan försöken att göra det till en plikt att föda barn.
Det är bland det värsta förtryck man kan tänka sig, att tvinga någon att föda barn mot sin vilja.
Det ska bli krig i Sverige. Snart till och med. Det har de gått ut med. Med buller och bång. Vi ska förbereda oss på att dö för Sverige. Vem är så dum att han eller hon sätter barn till världen då? Nog inte många som vill skicka sina barn till skyttegravar i Europa heller. Klimatförändringarna tror jag kommer först på andra plats. De är inte riktigt lika akuta som kriget sägs vara.
SvaraRaderaJovisst. Hotar man en befolkning och får den att känna sig som kanonmat blir det därefter. Jag såg flera pojkar på stan som var gröna i ansiktet.
SvaraRaderaÄven om en del äldre kan ha tänkt "de vill bara ha mer resurser".
Tonfallet var helt nytt för svenska förhållanden men liknar det i mer auktoritära länder, och beledsagades av ett utvisningshot som liksom svävade i luften.