Enkelt

"Medan Lundgren i och med sin avgjort intressanta roman riskerade allt, riskerade Norén med sin skildring av en borgares vedermödor ingenting."
Tack, Jonas Thente. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
Men handlar också om ett val. Medan Norén köper japanska kostymer köper jag en billig rosapantertröja. Det handlar om två olika rörelser.
Det man gör, det vet man.
Spelade jag galen för att göra karriär? Nej. Grumlade jag gränsen mellan verklighet och fiktion? Absolut inte. Var jag omedvetet inspirerad av doku-såpor? Nej. Utförde jag en ironisk lek med självbiografin? Nej nej.
När något slags medieinstitut hörde av sig för att höra vilka strategier jag haft för att få så mycket uppmärksamhet, så...
Media är inte alltings mått. Skulle jag då tala om hur många gånger jag avböjt att ställa upp i TV?
När Guillou skrev om mitt eventuella självmord så var det ett eko av hur tongångarna gick, en del av det syntes på kultursidorna annat rasslade och tjattrade på krogar, redaktioner och bokmässor, men allt det snacket var fullständigt opersonligt. Det brukade ta omvägar via anklagelser mot Bonniers för att de hade givit ut boken. Bortsett från att det var ett omyndigförklarande av mig så fanns det en gammal klyscha begraven där: Bonniers exploaterade en sjuk kvinna för att tjäna pengar. Jag kan garantera att det inte var så.
Det uppstod också en "jag-jag-jag"-debatt, jag tror den har klingat av nu; det ansågs att jag illustrerade narcissism och individualism. Aftonbladets ledarsida tog kraftfullt avstånd från egoismen.

"Det är inte systemet, det är fan du" skrev Katrine Kielos i sin populära blogg (förmodligen omedveten om att "systemet" är vad den napoletanska camorran kallar sig själv idag). Hon rekommenderade mig att läsa en bok som gav goda råd till kvinnor om hur de ska uppföra sig. "Din häck är för bred" tror jag den hette.
Tyvärr har hon släckt ner bloggen, idag är hon Aftonbladetskribent, men jag minns kommentarerna: "Du är grym, Katrine!" "Du är skön, Katrine!", en del unga kvinnor skrev att de skulle ha mig som avskräckande exempel. "Vi sexiga coola tjejer", skrev någon, kan läsa den för att lära oss hur man inte ska bli en Maja Lundgren. Ingen av dem hade läst boken.
De skribenter som i stället skrev utifrån sig själva och sin personliga läsning av boken, brukade reagera annorlunda.

Jag kan tillägga att det nästan inte finns några inslag av paranoia i boken. Jag tror att en del av det som förefaller mest osannolikt kommer att betraktas som sant i framtiden. Till exempel de dolda budskapen.

Det var inte synd om mig då, och det är inte synd om mig nu. Boken är ursinnig, det är inte ett fiktivt ursinne utan ett reellt. Det förväntade svaret: "det är inte systemet, det är fan du" är strukturens egen röst, man kan strunta i min person och bara granska värderingarna, acceptansen av villkoren, och vad den tillägnelsen för med sig.
Jag påmindes om det i Therese Bohmans blogg, när jag upptäckte de bortretuscherade kvinnorna på Vallgrens omslag - en tendens som förstärkts i hans Kunzelmann och Kunzelmann (en sammanställning av konst och man?), en roman där kvinnorna är mer eller mindre helt frånvarande. Jag känner igen det mycket väl, det är lite svårt att begripa det men förakt för kvinnor finns även i min generation.
Therese Bohman anklagar Bonniers för bortretuscheringen på Den vidunderliga kärlekens omslag, men jag måste säga att den är kongenial. När jag sedan läste om hennes krav på sexighet i litteraturen och avståndstagande från kvinnliga förebilder så tvekade jag att säga ifrån, inte för att göra mig osams med kulturetablissemanget (där är hon omtyckt) utan för att äldre kvinnor bör tänka två gånger innan de ger sig på yngre.
Nåja. Jag tycker att det var såpass dumt skrivet av Bohman att jag sätter mig över det tabut.
De camorristiska strukturer jag beskriver i Myggor och tigrar finns kvar, och jag skulle tro att ju mer finanskris desto synligare blir de.

Men nu får det räcka.

Jag tror att systemet kommer att upplösas.
Lite Blanche på det.