En liten, låghalt debatt med filtmössa, helkroppspyjamas med lucka därbak, vampyrtänder och gloria har masat sig fram på svenska kultursidor. Den gäller Markisen.
Markisen har haft ett enormt inflytande på svenskt kulturliv, särskilt de senaste tjugo åren. För övrigt ett stort inflytande på Europas kulturliv också. Det handlar om de Sade, såklart.
Diskussionen började med att Åsa Linderborg skrev en ambivalent recension av Juliette. Mycket av artikeln består av kritik mot bilden av de Sade som feministisk förebild. Däremot menar Linderborg att Sades Juliette är ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Frankrike just lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för revolutionens män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer.
De Sade kan ju tolkas som en grotesk uppförstoring av droit du seigneur och feodalismens privilegier - som han själv var en representant för.
Sedan skrev Kajsa Ekis Ekman ett genmäle på Åsa Linderborgs recension. Markis de Sade var en man ur den franska aristokratin som levde på sjuttonhundratalet och vars största intresse var att tortera och våldta unga tjejer, skriver Ekis Ekman. Sade var portförbjuden på Paris bordeller och ägnade sig därför åt att plocka upp fattiga flickor från gatan som han torterade. Ekis Ekman lyfter fram den finkulturella oviljan att tala om verklighetsbakgrunden till Sades böcker.
För honom var tortyr och sadism ingen metafor – han gjorde bokstavligen vad han skrev om. Men dagens europeiska kulturvärld gör vad som helst för att slippa prata om detta. Alla läsningar går bra – förutom den bokstavliga. Man undrar om Josef Fritzls memoarer blir en allegori över EU:s centralisering om 200 år? skriver Ekis Ekman.
De Sades svenska förläggare Carl Michael Edenborg skrev ett svar i Aftonbladet där han hävdade att flertalet av Ekis Ekmans faktauppgifter var felaktiga. De Sade torterade inte prostituerade, var inte portad på Paris bordeller, det värsta han gjorde var att ha analsex med sin betjänt inför några prostituerade.
Att anklaga Sades bisarra texter för att vara självbiografiska är som när Charlie Sheen anmälde den japanska splatterfilmen Guinea Pig till FBI för att han trodde att de usla specialeffekterna var på riktigt. Det är att inte kunna se skillnad på fantasi och verklighet.
Debatten tog en vända på Axess.
Åsa Linderborg skrev ett svar i Aftonbladet där hon bad Edenborg utveckla sitt resonemang om de Sade som feministisk förebild istället för att gömma sig bakom auktoriteter.
Sedan kom folkfördärvaren DN kultur svansande med etiketten "höstens litteraturdebatt" och en underlig artikel signerad Annika Persson, som på klassiskt manér försöker slå fast: det här bör man tycka.
Men det konstigaste med ”Juliette”, och Markis de Sades övriga romaner, är att de blivit klassiker trots att alla är överens om att de inte är bra.
Där satt mellanmjölken. En intressant myggdetalj är att förläggaren Edenborgs replik inte blir nämnd.
Och så twittrade den senare i sin blogg:
Men om det här är "höstens litteraturdebatt", var är alla engagerade inlägg?
Ganska få intellektuella skriver på kultursidorna. När det gäller de Sade är det dessutom så många som har skelett i garderoben.
De som uttalar sig försöker komma runt moralproblemet genom att hänvisa till bristande litterär kvalitet, i synnerhet långtråkighet.
Jag råkade somna om på förmiddagen och hamnade i en dröm med en kasbah, mord, rinnande blod som blandades ut med vatten som hälldes ut över ett marmorgolv av några kypare, beslöjade kvinnor som talade om "problemet", tio upphittade shakespearepjäser, en yvig man i svart kostym som sa om den mördade: "men varför hemlighöll han tio shakespearepjäser? Han hade ju kunnat bli rik!"; får väl göra som jag brukar när den icke-bloggiga bloggen böljar: be att få återkomma. Jag har bara läst Justine, blev givetvis fördärvad, det var när jag bodde i Paris för att skriva min första roman. Juliette har jag inte läst, och jag kan heller varken bekräfta eller dementera Ekis Ekmans faktauppgifter om de Sades liv. I morgon ska Edenborg ha en artikel inne i folkfördärvaren, den ska jag glutta på.
Om det är så att Markis de Sade torterade unga kvinnor, då tycker jag det är sjukt att göra det till finkultur. Man kan ju ifrågasätta varför det nästan alltid förhåler sig så att våld och porr är något som omhuldas av kulturen? Vad säger detta om vår samtid? Vad säger detta om människorna som lever i den? Om hur vi ser på varandra?
SvaraRadera/ Den store tänkarprofilen
The greatest latin poets probably used to have fun attending circus shows were innocent human beeings were food for tigers and lions, Dante meant, quite litteraly, that a good procent of humanity should burn in eternity, and even Voltaire was in fact quite racist and intolerant.
SvaraRadera...so what? what is the problem with De Sade, who at least is a reference not in spite of his dark side, but just because of that?
Den store tänkarprofilen: att Edenborg bagatelliserar Sades handlingar står nog utom tvivel. Jag tyckte om Kajsa Ekis Ekmans artikel, hon skriver inte att Sade inte borde bli utgiven men att innehållet måste diskuteras på allvar. När det gäller det biografiska antar jag att meningarna skiljer sig åt både när det gäller fakta och tolkningar; i ett brev till frun skrev Sade att han inte "gjort allt" i sina böcker, och det är självklart. Samtidigt, mycket hade han gjort, och experimenten förefaller ha utförts på betjänter och prostituerade. Idealiseringen av Sade säger nog en del om vår egen tid, ja. Och jag har mycket svårt att se honom som den frihetskämpe han ibland beskrivs som.
SvaraRaderaZamenhof: ursäkta, jag slutade läsa efter "so what?" Axelryckningar är inte världens mest intressanta attityd.
SvaraRaderaVad tycker du om Ann Heberleins inlägg?
SvaraRaderahttp://www.expressen.se/kultur/1.1799268/fantasin-som-maktstallning
Vad tycker du om Ann Heberleins inlägg?
SvaraRaderahttp://www.expressen.se/kultur/1.1799268/fantasin-som-maktstallning
(Tar du bort mina kommentarer? Har försökt få in den här ett tag nu...)
Var går gränsen mellan fantasi och verklighet?
SvaraRaderaOch vem avgör vad som är fantasi och vad som är verklighet?
Min fantasi bör inte vara andras verklighet liksom andras fantasi bör inte vara min verklighet... Eller?
Einstein har sagt att fantasin är viktigare än kunskap...
Var går gränsen mellan fantasi och verklighet om vi tittar på Jules Vernes, George Orwells eller Nostradamuss verk, till exempel?
Om fantasi är det vi vill ha, det är verklighet vi får när drömmen tar slut.
Någonting som man inte kan säga om Salvador Dali, mest känd för sina slående och bisarra bilder.
Dalis Minnets beständighet (La persistencia de la memoria, 1931) är det som de flesta kopplar honom med.
Samtidigt som hans fantasifull förmåga att göra ovanliga saker för att dra uppmärksamhet till sig själv irriterade ibland de personer som älskade hans konst lika mycket som det retade kritikerna, eftersom hans excentriska beteende ibland drog uppmärksamhet från, och skymde, hans konst...
Men Markis de Sade gav oss inte mycket mer än sadism liksom Elizabeth Báthorys tortyr och mord på flera hundra flickor och unga kvinnor som har lett till falska myter om att grevinnan hade badat i oskulders blod för att behålla sin ungdom. Historier som i sin tur har lett till jämförelser med Vlad Dracul av Valakiet...
Men, var går gränsen mellan fantasi och verklighet?
Och vem avgör vad som är fantasi och vad som är verklighet?...
PS. Helt rätt Maja och jag håller med dig: Axelryckningar är inte världens mest intressanta attityd. DS.
Zigge: är du besatt?! Jag borde nog inte ha satt in Nalle Puh-videon... Låter det stå eftersom det ser febrilt och kul ut.
SvaraRaderaRent generellt: Anna Odell ja, Ann Heberlein nej. Jag tycker det är intressant (men nu låter det säkert egotrippat) att Heberlein raljerat över både mig och Anna Odell, lite som om hon vill framhäva sig som den enda riktigt galna kvinnan.
Artikeln i fråga har nog sina poänger, men hon sammanfattar andra debattörer lite för hafsigt och njuggt.
Valens: ja! och du påstår att du inte kan skriva.
Fantasin måste vara fri, det är skadligt att förbjuda tankar. Och Dali är som du vet något av en favorit för mig med.
Men jag kan ibland nästan hålla med Carl Rudbeck angående de Sade, han påstås ha sagt att det hade varit bättre om hans böcker hade brunnit upp. Vilket, om jag fattar det rätt, inte är detsamma som att förorda bokbränning eller censur. Det viktiga är att man måste kunna diskutera hur litteratur påverkar, och i fallet de Sade, som verkligen har blivit idealiserad, beskriven både som en kritiker av Ancien régime och feministisk förkämpe... ja, det säger nog en del om vår tid. Jag tycker att ordet "kulturgärning" som ständigt återkommer är komiskt, eller kanske tragikomiskt. Det låter lite nazistiskt, tycker jag. Kulturgärning!
Sorry Maja, but "so what" applied to the first part of my own sentence. You think that moralising about a XVIII century classic is an interesting approach, I don't. But I do think it is interesting that you, and others, think that it is so (it's quite the same situation with Anna Odell quérelle, by the way).
SvaraRaderaYou don't have the same interest on my point, and I'm confortable with this, but this is just ...axelr. on your side, isn't it?
Well, Zamenhof, vad läser du med när du läser? Jag tror att "moralising about a XVIII classic" inte omfattar vad diskussionen handlar om. Jag minns inte riktigt vad du ansåg om Anna Odell, men du är förstås välkommen att debattera.
SvaraRaderaIt was my own summarizing, surely partial but not more superficial than stating that "De Sade is just a brutal murder", "Strindberg was a sick man", "Ingemar Bergman was obsessed by God" "Maja L. is..." etc: in other words, you should be familiar with these oversimplifications, so I've the right to be shocked when you starts talking about books that should be burned and forgotten.
SvaraRaderaBy the way, I never was curious about De Sade, I don't feel sympathetic to him, nor to Céline or other literary bad guys. I just mean that a debate centered of the fact that De Sade was sadist and we are horrified / or blasé and excited / about that feels a bit ...out of the point, don't know how to express it.
Sorry about spammande, vet inte vad som hände.
SvaraRaderaZamenhof: "when you starts talking about books that should be burned and forgotten" - kan du läsa, eller?
Zigge, vet inte om jag kan läsa, jag gör mitt bästa..
SvaraRadera"Men jag kan ibland nästan hålla med Carl Rudbeck angående de Sade, han påstås ha sagt att det hade varit bättre om hans böcker hade brunnit upp".
Ann Heberlein är normal, det är synd om henne men hon har förnuft och intellekt. Till skillnad från Anna Odell är hon ingen bortskämd liten tjej utan mor som ser sitt ansvar. "Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö" är det mest svidande uppräkning med samhället jag läst, på djupt kristen grund och det är kontroversiellt, att man kan råka så illa ut. Kärleken visar sig i tacksamheten.
SvaraRaderaMaja:
SvaraRaderaTror du inta att jag googlat våffelsmeten x1500? :-) Nä, jag hittade den tvärr inte heller men lovar att meddela om jag gör det! Jag har bara sett den 1 gång men älskade den.
Och om någon tycker att jag skriver aningen OT så har ni helt rätt.
Anonym: menar du möjligen vidräkning med samhället?
SvaraRaderaZamenhof: Upp med hakan, det finns så mycket böcker.
Systerdyster; snart kopplar jag, snart snart snart. Googla våffelsmeten X1500. Finner man svaret om man gogglar våffesmeten X1500? Eller en ledtråd?
Våffå skriver du på detta viset, Systerdyster.
SvaraRaderaNä, Maja. Jag menade att jag googlat ggr 1500.
SvaraRaderaSådär. Och säkt på laptop +våfflor, drulleförsäkring och fan och hans moster. Hittar den inte. Men kul var den när jag såg den! Förlåt om jag förvirrade dig ;-)
Anonym 01:01: Anna Odell har varit psykiskt sjuk i många år. Hon har varit psykotisk, fått diagnosen schizofreni (även om hon själv menar att denna diagnos var felaktig), samt varit på väg att ta livet av sig. Att kalla henne för "en bortskämd liten tjej" tycker jag är magstarkt.
SvaraRaderaIAMB: det tycker jag också.
SvaraRaderaSysterdyster: förlåt, min förvirring är fortfarande stor: vad syftar "den" på? Den som var kul när du såg den?
Men nog är det lustigt att Sara Lidman trodde att allt som händer i Pasolinis "Salò" var på riktigt. Vad hände med den unge mannen spm fick ögat utpetat? Hoho.
SvaraRaderaVi (sextiotalister) är uppväxta med att allt är förbjudet, lite naket går an, men sedan var det stopp. Det var stopp för allt, tror jag.
Sara Lidman visste väl att det händer ruskiga saker i verkligheten och trodde att Pasolini var ond, vilket var en grov missbedömning av Pasolini.
SvaraRaderaMen jag håller inte med om din bild av oss sextiotalister, som jag minns det var åtminstone Bromma ganska sexualliberalt.
Däremot var det förstås före den riktiga porrexlosionen.
Anonym 0101 igen: "svidande uppräkning med samhället", den var fin, oavsett om den var avsiktlig eller ej.
SvaraRaderaMaja, visst var det sexualliberalt.
SvaraRaderaOffentligt: porr gick an - jag minns Klara Porra och all barnporr det skyltades med. Folk tror inte att det är sant. Man skyltade med det.
Men jag minns. På så vis var det liberalt. Grannar kunde gå nakna.
Alla badade topless (på ett givet datum i början av åttiotalet slutade man med det, vet inte varför).
Vad jag menar är att man till exempel förbjöd amerikanska filmer av ren slentrian, allt våld och sådant som inte passade in i den svenska världsbilden klipptes bort. Man tog bort det. Det var en sluten värld.
Det var väldigt vänsterstyrt. Mysko. Inte för en sekund vill jag ha något sverigedemokratiskt eller sådan skit, det är inte det.
Jag tycker bara att vi fostrades på ett konstigt sätt när jag tänker tillbaka på det. Det mesta klipptes bort. Det var nog med i all välmening. Fostrande.
Claes, jomenvisst var det så i det gamla "DDR-Sverige" (minns inte vem som kallade det så). Och man ville göra uppror mot moralismen, det är ju helt klart. Jag kommer ihåg när Stickan Andersson ställdes mot väggen av någon journalist, som undrade hur ABBA kunde ha en låt som hette Waterloo. Det var ju ett krig. Massor med människor dog. Var det inte väldigt cyniskt att döpa en låt, som till råga på allt var kommersiell, till Waterloo?
SvaraRaderaDet där var fruktansvärt kvävande.
Eller när Fem myror är fler än fyra elefanter blev kritiserat för att det var för frivolt och liksom amerikanskt.
Sagor var fel och fult och borgerligt.
Att klä ut sig till prinsessa var ren förtappelse.
Kommentar i debatten av Lasse Söderberg på Edenborgs blogg:
SvaraRaderavertigomannen.blogspot.com
Jag kan hålla med dig om det här med idealiserandet, men å andra sidan tycker jag inte man behöver bry sig nämnvärt om en författares biografi när man bedömer författarskapet. Om man sen sätter upp honom på en piedestal (vilket händer hela tiden), då blir det såklart konstigt, då hyllar man ju personen.
/mattias
Maja:
SvaraRaderaJag fick för mig att du sett den. En kille som snackar i mobilen och samtidigt ska fixa våfflor (killars simultankapacitet?) och har laptopen stående bredvid våffeljärnet i köket och häller smeten över tangentbordet.
Reklam för någon teknikolycksfallsförsäkring, tror jag.
Vem är Pisk- Alfons, förresten?
Biografi och författarskap - ja, det brukar störa läsningen av böcker att tänka på den ev. författarbiografin. Och det finns exempel på skrifter som drar helt ovidkommande och knäppa paralleller mellan dikt och liv. Men ofta går de i varandra på ett snårigt sätt, i synnerhet när det handlar om en kultförfattare. Jag tycker Söderbergs komiska inlägg illustrerar vördnaden för personen Sade mycket väl. det låter ungefär som ett uttalande om en vanartig gosse, om han inte råkat i dåligt sällskap och gjort några pojstreck så skulle han ha blivit riktigt stor och fin.
SvaraRaderaMen just denna diskussion - för att undvika ironi - vilket är ganska svårt - det Lasse Söderberg säger är ungefär att en gosse måste ha rätt att stånga hornen av sig med prostituerade innan han finner sin räddande ängel;
SvaraRaderasamt: att Sade skulle ha behandlat de prostituerade illa är något som blev belagt redan på trettiotalet.
Det uppstår ett slags nygammalt hyckleri.
Systerdyster: de Sade hette bl.a Alphonse.
SvaraRaderaNu blev du allt nyfiken, va!
SvaraRaderaVederlagt, menar jag. Inte belagt...
SvaraRaderaKälla på Lidmans missförstånd, tack.
SvaraRaderaCarl Rudbeck skåpade ut de Sade redan 1999:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/arkiv/kultur/tredje-sidan-tycka-sadist-trist-carl-rudbeck-har-last-en/
Bra att veta nu när Edenborg i samband med debatten om Nikanor Teratologen för femtielfte gången drar valsen om att de Sade fängslades för det han skrev.
Trevlig läsning!
Hej Anonym, det bästa med bloggar är att gamla diskussioner kan bli som nya.
RaderaTack för länk!
Jag har för mig att Rudbecks artikel redan diskuterats i tråden, ska läsa om den, intressant har jag för mig.
Jag tror inte på personkulten kring diverse författare. Sysslar man med personkult, och upphöjer författare och deras verk till förebilder, eller oberörbara heliga hädare enligt provokationen och smädelsen som det högsta goda - ungefär lika meningslöst som att avfärda dem pga moraliska skäl.
Jag vill passa på och rekommendera Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser. Men man bör läsa den utan att hålla för näsan.
Jag har inte följt debatten om Teratologen på några veckor, mer än att jag läste en bra artikel av Aase Berg. Här i bloggen diskuteras Ezzelino under några stycken inlägg, bland annat Drottning Kill.
"Jag tror inte på personkulten kring diverse författare. Sysslar man med personkult, och upphöjer författare och deras verk till förebilder, eller oberörbara heliga hädare enligt provokationen och smädelsen som det högsta goda - ungefär lika meningslöst som att avfärda dem pga moraliska skäl."
SvaraRaderaDet enda jag kan tillägga är att det är lustigt att de som ivrigast talar om provokation hit och gränslöshet dit har svårt att föreställa sig att de själva samt deras idoler har fel osv.
Att såga de Sade är Rudbeck väldigt bra på. Här är en från 2001:
http://www.dn.se/arkiv/kultur/markisens-martyrskap-ar-en-myt/
"Under strukturalismens glada dagar på 60- och 70-talen var Sade en hjälte bland rörelsens tongivande namn. Maurice Blanchot, Michel Foucault och Roland Barthes, alla med mer eller mindre uttalade vänstersympatier, skrev närmast devota hyllningar till denne aristokrat som visste att dra nytta av de fördelar som den gamla regimens klassamhälle erbjöd."
Skott mot öppet mål och de misslyckades allihopa. Mycket märkligt.
Menade du artikeln av Berg som publicerades i dagens DN? Det jag störde mig på med den var att hon sade att litteraturkritikers uppgift är att leta efter undermeningar. Men om det inte finns någon undermening då? Om allt ligger på ytan med bara lite strössel på? Är det så svårt att tänka sig? Jag menar, vem letar efter undertexter i Bamse? På gott och ont så driver den serien hem poängerna med Churchills pålkran.
Tack för tipset om Drottning Kill.
Å, det kan nog finnas massor med undertexter i Bamse - brukar det inte sägas att Bamse har ett socialdemokratiskt budskap? Hur som - jag tror det är svårt att vara kritiker utan att i någon mån leta efter undermeningar - försöka utföra ett tolkningsarbete.
RaderaNu är det så, att jag aldrig blev så förtjust i Teratologen, eftersom jag tyckte det kändes koketterande. Jag förstod nog varken skandalen eller succén. Det är ju länge sedan, kanske skulle jag tycka bättre om Äldreomsorgen osv idag.
Det Aase Berg missar, tycker jag, är snarast att diskutera Ezzelino på Flashback. Det är ju här den brännande punkten är: är det skillnad mellan heliga smädare som skriver böcker, eller nick på Flashback? Jag tycker extremt illa om alla försök att se författarkåren som en upphöjd skara som har immunitet, medan andra inte har det. Poängen med Flashback är ju också att prestige och pengar är helt frånvarande.
Det går inte att dra växlar på "förföljda författare" - om nu Edenborg eller andra gör det? Det pågår väl ingen direkt klappjakt på Teratologen?
Jo, under inlägget Drottning Kill kom några stycken anonyma med tipset att Teratologen var Ezzelino, för några år sedan. Men såvitt jag förstår var det redan känt i ganska vida kretsar.
Det roligaste med bloggar - och där ligger sannerligen twitter och facebook i lä - är att diskussioner kan pågå i åratal, plockas upp igen, revideras osv. Därför har jag "Senaste kommentarer" i sidopanelen, så att det bara är att dyka ner där det händer.
Ciao.
Bra poäng om Bamse. Men det jag försökte säga var att ibland är budskapet i den serien övertydligt på gränsen till det sublima. En serie t.ex. handlar om hur två gorillastammar i fejd förtrycker småapor på en tropisk ö. Gorillorna har flaggor och emblem som är misstänkt lika USAs och Sovjets. Dvs serien är en allegori över Kalla kriget och ingenting annat. Det skulle vara dumt att försöka hävda att det är en allegori över t.ex. litteraturkritik under 1950-talet osv.
RaderaSedan så går det t.ex. att kritisera serien för att den i sin allegori överförenklar kalla kriget. T.ex. så kunde folk i 3:e världen inte alls vara hjälplösa offer för stormakternas härjningar, utan kunde vara sluga maktspelare de med.
Givetvis så är det inte dåligt i sig att leta efter undertexter. Men att bara leta efter det på bekostnad av att diskutera det uppenbara är märkligt.
Att Teratologen kunde få Äldreomsorgen publicerad 1992 var för att det var 1992. En väldigt banal iakktagelse som kan göra sig själv meningslös. Men, och detta är viktigt, det vi tar för givet 2016 fanns inte 1992. Medieklimatet var helt enkelt mindre och långsammare. På gott och ont.
Förr var haverister tvungna att lägga sina hatbrev på brevlådan. Nu har alla tillgång till internet. Vilket å andra sidan kan göra det enklare att kolla grundläggande fakta. Då så kunde personer som Sara Lidman hävda att det fanns en marknad för s.k. "snuff-movies" i bl.a. artiken "Pornografins privilegier".
Jämför med 2007 när Fox News påstod att Mass Effect var en sexsimulator. Det fick de äta upp snabbt. Det går att fnissa över det inslaget samt paroider än idag tack vare YouTube.
Så i dåtidens värld framstår Teratologen som fullt naturlig. Skräckel diskuterades redan i Sverige. Så dyker han upp, one of the few games in town. - Klart att grabben skall få stora Jag Vill Vara Farlig-utmärkelsen!
Nu är det inte så längre. Att anse att Teraotologens viktighet/genomslag från 1992 skall vara lika giltigt 2016 håller inte. Det är som t.ex. att hävda att bara för att ABBA var jättestora på 1970-talet så är de lika viktiga idag.
Nu menar jag inte att skönlitteratur som sådan har spelat ut sin roll. Men förutom all andra sorters berättande (t.ex. videospel & tvserier) så är det nu väldigt enkelt att fördjupa sig i vilken sorts skönlitteratur som helst. Så för den som inte roas av vad några svenska författare och kritiker gör är det bara att hitta roligare saker att ägna sig åt. -T.ex. besöka fora där just olika videospel och teveserier diskuteras. Givetvis finns det mycket trams där. Men det som premieras där är intellektuell hederlighet. Redovisa dina källor och var öppen med din argumentationslogik. Tala väl för din sak, stå på dig om du inte får applåder direkt och vik dig för sakargument.
Självklart så finns det film- och litteraturvetare på fora som kan sin analysterminologi. Men i det stora hela så verkar det ha vuxit fram underifrån. Folk är inte dumma.
Allt detta verkar Edenborg inte ha förstått. För honom är Vertigo fortfarande Sveriges Farligaste Bokförlag (TM). Det visar han dels genom att han far med osanning om de Sade och verkar inte ens försöka dementera att adelsmannen bl.a. sattes i skyddshäkte av sin familj. Dels för att det är ganska dumt att tala om Teratologens stora författarskap när det uppenbarligen är en man som gör allt för att sabotera sin egen karriär. Visst, du skall och bör kunna diskutera skönlitteratur utan att bry dig om försäljningssiffrorna. Däremot så kan man inte som Edenborg frikoppla författarskapet från alla materiella faktorer när det kniper.
Ciao!
Vertigo har väl alltid strävat efter att ha kakan och äta den, så att säga - både vara subversivt och livsfarligt, och (om jag inte misstar mig) tjura och känna sig förföljd om någon blir indignerad. Nu vet jag inte exakt vilken artikel av Edenborg du diskuterar - jag har bara läst en där han tvår sina händer, skriver att han inte minns vad han gjorde under några avgörande år, o.s.v. Och hävdar att han alltid menat att det är bjudet att ens i tanken koppla ihop Bonniers med judiskhet på ett antisemitiskt, polemiskt sätt. På den punkten bluffar han, alternativt har han glömt sitt yngre jag. Han har till och med skrivit provokativt antisemitiskt i sin blogg.
RaderaJa o ja, 1992 var långsamt, man kanske inte ska överdriva skillnaderna men för tillfället tycker jag att det känns som en helt annan värld.
Jag håller med om att det är idiotiskt att tala om Teratologens stora författarskap, faktiskt helt oavsett om kvaliteten håller måttet eller inte. Han vill uppenbarligen inte kallas stor, han har tackat nej till den litterära offentligheten. Så varför tvinga in författarskapet i den fina och upphöjda litteraturen?
Jag tycker att det enda riktigt intressanta med det långsamma avslöjandet av Ezzelino är just att man kanske kan slippa upphöjelsen av smädelsen och hädelsen i framtiden, och den godtyckliga skiljelinjen mellan konstnärer och - till exempel Flashbackskribenter.
... att det är förbjudet (inte bjudet)
Radera"Nu är det så, att jag aldrig blev så förtjust i Teratologen, eftersom jag tyckte det kändes koketterande. Jag förstod nog varken skandalen eller succén. Det är ju länge sedan, kanske skulle jag tycka bättre om Äldreomsorgen osv idag. "
SvaraRaderaDu skulle ha sett pjäsen (TURteatern i vintras) !
Ja, det skulle jag nog. Vill tillägga att min njugga inställning till Teratologen när det begav sig, på 90-talet, KAN ha haft något att göra med irritation pga allt ståhej - eller något åt det hållet.
Radera