En intressant diskussion om hypnagoga upplevelser, med utgångspunkt i intervjun med mig i tidningen Vi, kan läsas hos Stationsvakt.
I kommentarfältet tar någon upp en annan märklighet man kan vara med om. Just i insomningsögonblicket händer det att det dundrar till metalliskt inuti mitt huvud. Som tur är sker det sällan för behagligt är det inte. Man kan jämföra det med ljudet när någon klubbar till ett järnräcke eller en enorm container, eller kanske som när en lyftkran släpper ner en järnkoloss. Samtidigt känns det som om huvudet vibrerar, som om själva huvudet var av metall. Det finns tydligen olika varianter av samma fenomen, och någon i kommentarfältet kom med scoopet att det har ett namn: exloding head syndrome.
Det jag fortfarande tycker är fascinerande (vilket jag också säger i intervjun i Vi) är att i våra moderna tider då allt påstås vara söndersnackat, utslätat, homogeniserat; då inte en avvikelse är för underlig att dryfta och då det till och med finns ett slags idealisering av gränsöverskridanden och excentricitet - så länge de är strömlinjeformade, konstruerade och artificiella! - så kvarstår ändock så mycket okänt, onämnbart och oroväckande. Hypnagoga upplevelser tycks höra till den sfären.
Hypnagoga i Gaggböle, för böveln!
SvaraRaderaFast jag förstår inte riktigt fenomenet, Maja. Men kanske är jag för trött i pallet för att kunna hitta referenserna.
Men däremot kan jag känna igen det där med söndersnackat och utslitet etc.
Idag verkar det till inte oväsentlig del mer handla om att säga samma sak men på mer eller mindre olika komiska, vulgära, sublima raffinerade eller annars innovativa sätt.
Jag läste intervjun i Vi med stor njutning och fastnade särskilt för brottningen med de döda. Möjligen är jag en olycksbroder; eller rättare sagt, precis före insomnandet dör jag ofta själv. Det går en ryckning genom kroppen och full av förbittring tänker jag: "Nu är det slut". Insikten att man ändå lever lindrar inte obehaget. Kan du rekommendera någon bra text på temat?
SvaraRaderaJC
Rycket känner jag igen. Det är som om det autonoma nervsystemet inte tycker att det verkar säkert att låta husse somna.
SvaraRaderaMen vi ska inte glömma de mycket behagliga nära-sömnen-upplevelserna. Som att flyta, sväva, eller rotera som en himlakropp. Och så det som kallas lucid dreaming (hat aldrig hört någon svensk term), då du drömmer, vet att du befinner dig i en dröm och kan - i varierande grad - styra den. Extremt kreativt tillstånd. Det finns de som kan framkalla det via självhypnos. (Är det inte såndana extensialistiska övningar man ägnar sig åt i Gaggböles Sekulärekumeniska Hypnagoga, förresten?)
Jag fick "undisca". Går att uttala med gudfadern-accent. Vad vill nätspöket säga mig?
SvaraRaderaYeah, you name it I´ve had it.
SvaraRaderaTror iofs inte att det handlar om nåt mystiskt övernaturligt. Tror sånt här inträffar när vi går från igång-läge till viloläge. Kroppen vilar men knoppen är fortfarande igång.
Mina "explosioner" brukar inträffa i vaket tillstånd när jag lagt mig för att sova. Första gångerna jag upplevde det där kändes det ju obehagligt, men sen har man ju lärt sig känna igen när såna där explosioner inträffar och det är ju i situationer när man varit väldigt stressad. "Hjärnstress"
SvaraRaderaClam: "som om det autonoma nervsystemet inte tycker att det verkar säkert att låta husse somna" - så har jag också tänkt.
SvaraRaderaSjälvhypnos - ja, det är sånt man sysslar med i Gaggböles Sekulärekumeniska Hypnagoga.
JC: Tack!
Det du beskriver har jag nog aldrig haft själv. Jag ska fundera lite på texter.
Moi Marie: nej, just detta har jag aldrig uppfattat som ockult!
Maja
SvaraRaderaNä, ok...
Men det där "rycket" det brukar komma när man precis är på väg att somna...
Jag är lite av den uppfattningen att man kan vara i olika perioder i livet och ibland väljer man, omedvetet eller medvetet, att mystifiera saker och ting. (Baserat på mina egna erfarenheter givetvis)
Känner mig som en trist realist numera. Livet blir ju kanske lite mer spännande om det finns mystik och ockultism i vardagen.
Min dotter säger att det spökar hemma hos henne och förr skulle jag nog hållt med henne.
Vi satt och lyssnade på musik häromdagen och plötsligt ramlade en ljusstake ner från bokhyllan. "Du ser, sa dottern"...Jaa, men det var nog vibrationer från stereon sa jag. "Nej men det händer sånt här hela tiden. En gång ramlade en tavla ner, en annan gång åkte en kökskåpslucka upp trots att den är jättetrög att öppna"...Jaja, sa jag tror nog att det har med vibrationer i huset att göra, svarade jag.
Fast vem vet...Det kanske finns spöken...BOO
Jag får kramp i tårna ibland. Räknas det?
SvaraRadera*S*
SvaraRaderaZigge: svar nej. *S*
SvaraRaderaMoi Marie: jo du och din dotter har nog rätt båda två.
SvaraRaderaMaja
SvaraRaderaJa, kanske...köksluckan har ett väldigt trögt lås...lite skumt kanske det var. Dottern hörde knäppet, säger hon, tittade upp och såg luckan öppna sig hehe
Att en tavla kan ramla ner känns ju mer naturligt, eller ljusstaken av vibrationer från stereon.
När jag var barn, så tyckte jag ofta att det stod någon precis vid mitt huvud, när jag skulle somna. Om jag vaknade till, så stod det någon där. Lång, mörk figur, som bara stod där. Väldigt påtaglig, men inte hotande. När jag frågade min läkare, sa han att det var vanligt bland barn och inget att vara orolig över, det skulle "växa bort".
SvaraRaderaFiguren försvann när jag blev vad som kallas "ung vuxen",, men jag slutade att sova ungefär då också, så det kanske var därför figuren ifråga försvann?
Är det någon som varit med om något liknande? Att det står något figur av den typen vid huvudändan av sängen när ni ska somna?
Inte att ni slutar att sova ;)
En ettrig en
SvaraRaderaNej, nåt sånt tydligt har jag aldrig varit med om. Däremot förnimmelser av nån slags närvaro.
Jag var uppe i Hälsingland hos min bror och några av oss övernattade i en gäststuga och när vi precis lagt oss för att sova då kände jag nån slags närvaro bredvid sängen jag låg i. Min Mamma hade dött ett år tidigare så jag fick för mig att det var min mamma som "visade" sig. Fast det var ju ingen som visade sig precis - jag bara förnam nåt.
Detta måste ha varit 2004 så så länge sen är det inte som jag var en icke trist realist, inser jag *S*
Sen plötsligt blev jag en trist realist. Det kanske var då jag blev vuxen - vid 45års ålder?!?
*S*
Numera känner jag mig inte alls mottaglig för "spökerier" och annat.
Fick kontrollord: laphy - andarna skrattar hehe
SvaraRaderaNågot liknande, ja. En grå figur med stora ögon kom glidande mot min säng, jag var i femtonårsåldern och måste ha drömt med öppna ögon - gallskrek, när jag vaknade låg jag precis så som när jag sett figuren och det var samma dager i rummet.
SvaraRaderaSlutat sova - ? inte helt hoppas jag?
Min 82årige far säger att Mamma visar sig därhemma men jag vet inte om det kan vara medicinernas fel eller om han är på väg att bli dement.
SvaraRaderaJag säger: Ja men pappa, mamma är ju död. Ja, det vet jag väl,svarar han, men hon kan väl vara här ändå.
Ja, vem vet...hm
Räknas förnimmelser av frånvaro, tyngden av lättja, doften av viktlöshet, synen av osynlighet, ljudet av längden o.d.? :-)
SvaraRaderaMoi Marie, närvaro är ett bra ord för att beskriva "figuren", fast jag upplevde det inte som ett spöke, utan bara som något.
SvaraRaderaMaja, jo det har visat sig att jag inte har sovit ordentligt på väldigt många år, utan att veta om det, bara varit så otroligt trött, för jämnan Det har visat sig att jag är sömnapnoiker, dvs att jag vaknar upp till 30 ggr/tim, sover bara ett par minuter åt gången, aldrig djupsömn osv. Nu har jag fått behandling, en bettskena som drar fram underkäken till en "anknäbb". sover numera som ett barn, dock utan att det står någon figur vid sängen. :)
Fast en helt ny värld har öppnat sig, mycket förundrad över vad sömn kan innebära. :D
Tristan, ja :)
"Räknas förnimmelser av frånvaro, tyngden av lättja, doften av viktlöshet, synen av osynlighet, ljudet av längden o.d.?" Jarå, det tror jag. Ank-Käthe får kanske ställa den frågan, med svarsalternativen ja och nej.
SvaraRaderaJag får inga kontrollord - antar att det är för att jag är blogginnehavare.
SvaraRaderaMaja..
SvaraRaderaJag sa ju förut att jag upplevde dina "röster" som underliga.. för MIG.. men ser man på!! Sån där "smäll" när man ska somna har jag upplevt många ggr.. :-) Och det är tydligen samma eller besläktade fenomen.. Så har man lärt sig nåt nytt igen.. ;-)
Tycker för övrigt att det är lite läskigt när det "smäller" så där.. Vaknar alltid upp totalt, och det känns ju som om nåt får kortslutning inne i huvudet.. inte behagligt alls!!
Fast att det skulle vara nåt ockult har aldrig föresvävat mig!! :-) No way, snarare!! :-)
En ettrig en
SvaraRaderaNä, jag använder mig av ordet "spöke" men man kan ju lika gärna kalla det ande, väsen eller vilket som behagar.
Maja,
SvaraRaderaGillar du The Cure?
Nu är jag kanske helt ute och reser. Men skrev inte Gunnar Ekelöf om de här fenomenen i sina dikter? Jag har för mig att han skrev en dikt om just hypnagoga upplevelser, och jag var ju väldigt förtjust i Ekelöf på den tiden när jag läste en del poesi.
SvaraRaderaOm det stämmer så var det väl ingen som tyckte att han var konstig på den tiden, eller?
Nån som vet?
Moi Marie 10.29. Kan det inte bara vara så att din pappa tycker att hon är närvarande inom honom, och att hon inte försvunnit för hans del? Jag har hört det där så många gånger hos äldre släktingar som mist anhöriga. Inte alls dementa heller. Jag upplevde nåt liknande när min far dog. Men det kan vara jättesvårt att förklara på ett rationellt sätt, så antingen tiger man eller säger kanske som din far.
SvaraRaderaBitten: jag uppfattar också rösterna som mer underliga (obs att det är sällan jag hör sådana, senast tror jag var i Neapel: "Vem behöver psyken när det finns soldater").
SvaraRaderaEgentligen tycker jag att det var ännu märkligare att vakna av en åskskräll och så sitter det en ödla ovanför huvudkudden. Men allt handlar väl om hur man tolkar det).
John Bunyan: vill inte trampa på något favoritband men jag har aldrig riktigt gillat The Cure... The Clash ja! Men det är inte riktigt samma sorts musik.
Anonym 19.11: jo, visst gjorde han det. Och nog tror jag att det fanns folk som tyckte han var lite underlig. Jag läste en anekdot någonstans, berättad av Olof Lagercranz tror jag, om en middagsbjudning där Ekelöf reste sig från bordet och gick runt och viskade något elakt och förmodligen träffande i vars och ens öra. Alla började gråta, en efter en. Och det var ju ganska underligt gjort av Ekelöf.
Moi Marie, Anonym 19.11: det är inget att oroa sig för, det är ganska vanligt och kan ofta vara en tröst.
Oavsett, kolla in en av deras senaste plattor. ;)
SvaraRaderaP S Gillar The Clash också. Det ena utesluter inte det andra. :)
Maja.. Ja, att vakna till en åskknall i sällskap med en ödla, det skulle nog jag också beteckna som underligt! :-)
SvaraRadera19:11
SvaraRaderaJo, jag brukar säga det till honom att han är ju så van vid att se henne därhemma, efter 50 år tillsammas, så bilderna är väl inpräntade i hjärnan på honom.
Sen varierar det där lite grand. Han blev innesittande mycket efter jul när han bröt benet då blev han lite som förvirrad och snackade väldigt mycket om att Mamma var där. Fast han har pratat om att Mamma är där ända sedan hon dog för sju år sen.
Maja
Ja, fast lite orolig blev jag ett tag i alla fall för han blandade ihop och trodde att jag var mamma när jag vilade i hennes soffa t.ex :). Men som sagt det har varit lite extra jobbigt för honom i några månader med brutet ben o lite annat. Han var lite förvirrad ett tag. Frågade om Mamma varit hemma hos mig osv. Jaja, nu är han lite bättre ialla fall men det kan nog var som du säger, en tröst på nåt sätt att minnet lever kvar.
Brukar ha någon sådan där märklig pryl som jag tolkat som stressreaktion när det händer mycket nya saker i livet.Under de perioderna sover jag alltid dåligt och vaknar ofta och plötsligt utan att känna igen var jag är trots att jag är hemma. Ofta försvinner inte skräck känslan förren jag gått ur sängen och gått igenom lägenheten och kännt igen mig.
SvaraRaderaAndreas
Måste säga att det är otroligt skönt att höra att det är normalt att höra röster precis innan sömnen infinner sig! Jag har frågat ett antal personer genom livet om de känner igen det och alla har svarat nej! Oftast är det en närstående till mig som jag inte haft kontakt med på ett tag som säger mitt namn eller en kort mening i mitt huvud innan jag somnar, har tagit det som en påminnelse att höra av mig till personen snarast. :)
SvaraRaderaIbland är det mamma, ibland pappa, ibland syrran och ibland även någon som dött, men dem kan jag ju så klart inte kontakta fast jag vill.
Har aldrig tyckt att rösterna är konstiga, men känt mig så klart som ett ufo då ingen annan erkänt att de har samma eller liknande!
Så TACK för att jag slipper fortsätta att känna mig som ett ufo! :D
AR
AR: ja, jag hörde mig för under studenttiden minns jag - bara en person hade liknande erfarenheter. Hon kom att bli min bästa vän. hon brukade höra någon som ropade hennes namn.
SvaraRaderaAndra gången stötte jag på det hos André Breton, som skriver utförligt om sådana fenomen.
Så - ufo eller ej, det finns flera...
kul att kunna bidra med lite lättnad!
Eh, den sista meningen blev lite klämkäck...
SvaraRadera