A vad jag kommer att sakna det har landet. Med intill forvissning gransande trovardighet aker jag hit igen nagon gang.
Det ska bli en lang reseberattelse ar det tankt, men det far bli nar jag ar tillbaks i koket i Midsommarkransen och Xerxes hanger mig om halsen och trycker in huvet under hakan (det ar mest han som brakar nar jag skriver, lilltufsan ligger da och kisar ovanpa diskmaskinen jag inte fatt igang annu, och ser outgrundlig och sporjande ut). Mayorna hade ett avancerat skriftsystem, utover sina matematiska och astronomiska kunskaper.
Tack Whitelady7 for tipset om hur man infogar svenska grejer krusiduller och accessoarer pa vokalerna, aterberattat fran Anonym 19.11, jag ska lara mig det till nasta gang men just nu maste jag skriva som en prariebrand for att tiden ar knapp.
Systerdyster: du hade inte velat pyssla om mig under "hamnden", for att uttrycka det eufemistiskt: Moctezuma skojade med mig ett tag som sagt var, men med hjalp av rena hastkurer man kan kopa pa apotek har sa gick det over kvickt. Man lar kunna kopa melatonin har ocksa och det ska vara bra mot jetlag. Kanske provar.
Ja jag kommer att langta tillbaks till det har landet, jag fattar varfor Andre Breton akte hit hela tiden.
Nu ska jag fnuta for idag (sorry, fnuta ar lite kattungesprak jag brukar prata) men en sista snutt kan det bli i morgon innan flyget far. Ak till Mexico ni som kan (under forutsattning att ni gillar lite aventyr).
Och apropa titeln sa kan jag saga att den hade kunnat vara dubbeltydig: jag kopte en dundersalva mot djungelmygg som fick fotterna att krypa med fem kubikcentimeter per dygn ungefar, och prickarna har dampats. Men helt borta ar de inte sa rubriken ar inte totalt tvetydig.
fredag 28 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Han heter Moctezuma
och var den siste aztekiske kungen. Han forlorade slaget mot spanjorerna men enligt vissa sagner skall han aterkomma.
I nahuatltexter heter han Motecuhzoma Xocoyotzin. Inte Montezuma alltsa.
Dagen har jag tillbringat pa det antropologiska museet i Mexico city.
Det far bli lite korthugget an sa lange for tiden rinner ivag nar man ar utan prickar i Mexiko.
Asneskit sa musslan om papayorna ar ett gaggboliskt ordsprak.
Hej
I nahuatltexter heter han Motecuhzoma Xocoyotzin. Inte Montezuma alltsa.
Dagen har jag tillbringat pa det antropologiska museet i Mexico city.
Det far bli lite korthugget an sa lange for tiden rinner ivag nar man ar utan prickar i Mexiko.
Asneskit sa musslan om papayorna ar ett gaggboliskt ordsprak.
Hej
måndag 24 maj 2010
Liten rapport fran Mexiko
Jag har det hur bra som helst. Just nu ar jag i Campeche pa Yucatànhalvon, igar var jag i Chetumal och innan dess i Cuernavaca. Jag har sett mayaruiner och blivit intervjuad i mexikansk radio, och sa har jag stiftat manga roliga nya bekantskaper.
Berattar mer nar jag ar hemma. Da blir det bade foton och filmsnuttar for den som ar intresserad. Det ar helt enkelt toppen har. Och nar jag haller foredrag blir alla nyfikna pa Myggor och tigrar (endast Pompeya finns pa spanska) och Oscar ode blir de ocksa gripna av. Sa vi far se om det blir fler oversattningar framover. Idag under den sex timmar langa resan fran Chetumal till Campeche sag jag hagringar for forsta gangen i livet. Igar sag jag gamar. Kollibrier har jag ocksa sett for forsta gangen i livet, intressant sammantraffande eftersom det ar en viktig fagel i min senaste bok.
Det har skriver jag lite i all hast, innan jag blir guidad runt i Campeches historiska karna.
Ha det bra sa lange allihopa.
Berattar mer nar jag ar hemma. Da blir det bade foton och filmsnuttar for den som ar intresserad. Det ar helt enkelt toppen har. Och nar jag haller foredrag blir alla nyfikna pa Myggor och tigrar (endast Pompeya finns pa spanska) och Oscar ode blir de ocksa gripna av. Sa vi far se om det blir fler oversattningar framover. Idag under den sex timmar langa resan fran Chetumal till Campeche sag jag hagringar for forsta gangen i livet. Igar sag jag gamar. Kollibrier har jag ocksa sett for forsta gangen i livet, intressant sammantraffande eftersom det ar en viktig fagel i min senaste bok.
Det har skriver jag lite i all hast, innan jag blir guidad runt i Campeches historiska karna.
Ha det bra sa lange allihopa.
onsdag 12 maj 2010
los festejos de Independencia de México
Litteratur och frihet är temat för festivalen i Mexiko. Här kan den som förstår spanska läsa mer om den.
Vi är sex författare från Europa: Alfredo Conde de España, Gabriel Cosoveanu de Rumanía, Lilian Faschinger de Austria, Antonio Moresco de Italia, Maja Lundgren de Suecia y Rayk Wieland de Alemania. Om jag hinner och kommer över en Internetanslutning rapporterar jag lite därifrån, annars berättar jag sen.
Två som inte får följa med...
Jag kommer att sakna dem... De är hos mina föräldrar ett par veckor. Jag kanske kommer över några schyssta souvenirer.
Hej så länge, keep cookin'
Vi är sex författare från Europa: Alfredo Conde de España, Gabriel Cosoveanu de Rumanía, Lilian Faschinger de Austria, Antonio Moresco de Italia, Maja Lundgren de Suecia y Rayk Wieland de Alemania. Om jag hinner och kommer över en Internetanslutning rapporterar jag lite därifrån, annars berättar jag sen.
Två som inte får följa med...
Jag kommer att sakna dem... De är hos mina föräldrar ett par veckor. Jag kanske kommer över några schyssta souvenirer.
Hej så länge, keep cookin'
Vrooom
Vendrán a México escritores que han luchado por la libertad blir jag blyg av att det står, något gråtfärdig t.o.m. I morrn tar jag flyget.
fredag 7 maj 2010
"Gestaltning"
"Men som skönlitteratur betraktat är bokens största problem bristen på gestaltning". Crister Enander recenserar Stephen Mendel Enks roman Tre apor.
Jag har inte läst boken - men varför skulle man inte kunna recensera recensioner av böcker man inte läst? Ge mig ett enda hållbart argument mot det, utöver att jag borde göra annat just nu (vaccinera mig kanske, inte vet jag - skriva föredrag till Mexiko givetvis).
Gestaltning. Denna hängup. Om en kritiker inte gillar en bok går det alltid att ta till det där med bristande gestaltning eller "personerna genomgår ingen psykologisk utveckling".
Nu är det så här, att "gestaltning", som det används av kritikerna, för det mesta kan översättas med "filmiskt berättande". Alltså, att man ska se allt utifrån. Att det aldrig får stå: "Bertil fylldes av skräck", utan: "Bertil tryckte armarna mot sidorna och spärrade upp ögonen". Eller att man inte får skriva "Waltpurge saknade sin trädgård och kunde aldrig glömma hur ekorrarna hade kilat upp och ner för trädstammarna", utan "hennes blick var tom". Att man aldrig får kika in i huvudet på en person. Aldrig berätta, psykologisera eller förklara.
Men det här är i själva verket ett ganska sent litteraturideal. Renodlad "gestaltning", objektivt registrerande utifrån, dök upp framåt slutet av artonhundratalet. Men ytterst få realistiska författare, inte heller Flaubert, håller sig endast till "gestaltning". Går man till Balzac och Dostojevskij så berättar de utan dåligt samvete. En realistisk författare varvar filmiskt återgivna scener med förklaringar, resonemang, sammanfattningar: "detta hade hänt, därför tänkte hon så här".
För att inte tala om den psykologiska romanen: Madame de Lafayette och kompani på sextonhundratalet. Hur kom då det rent filmiska berättandet att bli ett så dominerande ideal att hela kullar av författarelever strängt blir tillsagda att de inte får berätta? Är inte risken att litteraturen blir ganska steril om man inte tar sig friheten att lämna det objektiva registrerandet? Låt gå för att pregnanta bilder som talar för sig själva är guld värda: "gestaltning" är ändå både vagt och begränsande som påbud.
Det finns medeltida noveller som framförallt består av berättande. Det torde bero på att novellen har ett muntligt ursprung från början. Att dra en anekdot. Novell kommer från italienskans novella, som betyder nyhet. Det är rätt svårt att tänka sig någon sitta vid den öppna eldstaden och dra en historia utan att berätta alls.
Nå, apropå att recensera recensioner av böcker man inte läst: "bristande gestaltning" är ett avfärdande som måste synas i sömmarna, och man måste vara medveten om att det finns många andra litterära traditioner än den strikt filmiska.
Jag har inte läst boken - men varför skulle man inte kunna recensera recensioner av böcker man inte läst? Ge mig ett enda hållbart argument mot det, utöver att jag borde göra annat just nu (vaccinera mig kanske, inte vet jag - skriva föredrag till Mexiko givetvis).
Gestaltning. Denna hängup. Om en kritiker inte gillar en bok går det alltid att ta till det där med bristande gestaltning eller "personerna genomgår ingen psykologisk utveckling".
Nu är det så här, att "gestaltning", som det används av kritikerna, för det mesta kan översättas med "filmiskt berättande". Alltså, att man ska se allt utifrån. Att det aldrig får stå: "Bertil fylldes av skräck", utan: "Bertil tryckte armarna mot sidorna och spärrade upp ögonen". Eller att man inte får skriva "Waltpurge saknade sin trädgård och kunde aldrig glömma hur ekorrarna hade kilat upp och ner för trädstammarna", utan "hennes blick var tom". Att man aldrig får kika in i huvudet på en person. Aldrig berätta, psykologisera eller förklara.
Men det här är i själva verket ett ganska sent litteraturideal. Renodlad "gestaltning", objektivt registrerande utifrån, dök upp framåt slutet av artonhundratalet. Men ytterst få realistiska författare, inte heller Flaubert, håller sig endast till "gestaltning". Går man till Balzac och Dostojevskij så berättar de utan dåligt samvete. En realistisk författare varvar filmiskt återgivna scener med förklaringar, resonemang, sammanfattningar: "detta hade hänt, därför tänkte hon så här".
För att inte tala om den psykologiska romanen: Madame de Lafayette och kompani på sextonhundratalet. Hur kom då det rent filmiska berättandet att bli ett så dominerande ideal att hela kullar av författarelever strängt blir tillsagda att de inte får berätta? Är inte risken att litteraturen blir ganska steril om man inte tar sig friheten att lämna det objektiva registrerandet? Låt gå för att pregnanta bilder som talar för sig själva är guld värda: "gestaltning" är ändå både vagt och begränsande som påbud.
Det finns medeltida noveller som framförallt består av berättande. Det torde bero på att novellen har ett muntligt ursprung från början. Att dra en anekdot. Novell kommer från italienskans novella, som betyder nyhet. Det är rätt svårt att tänka sig någon sitta vid den öppna eldstaden och dra en historia utan att berätta alls.
Nå, apropå att recensera recensioner av böcker man inte läst: "bristande gestaltning" är ett avfärdande som måste synas i sömmarna, och man måste vara medveten om att det finns många andra litterära traditioner än den strikt filmiska.
torsdag 6 maj 2010
Det gör jag också, Nina
Nina Frid som driver Bokcirklar har skrivit ett inlägg om Stig Larsson, som nog är den svenska författare som har inspirerat mig mest. Stig har skrivit en text i tidskiften 10-tal: "Det som inte var en mardröm utan verkligen hände i Svalöv". Ska läsa den efter Mexiko.
Åsa Beckmans fåntratteri var sällsynt falskbeiget, men det där har man väl ordat nog om nu.
Här kan man läsa Nina Frids inlägg. Bokcirklar gillar jag, det var ovärderligt att bli inbjuden att gästblogga där vintern 2007. Jag hade aldrig bloggat förr, men fick liksom smak för det.
Åsa Beckmans fåntratteri var sällsynt falskbeiget, men det där har man väl ordat nog om nu.
Här kan man läsa Nina Frids inlägg. Bokcirklar gillar jag, det var ovärderligt att bli inbjuden att gästblogga där vintern 2007. Jag hade aldrig bloggat förr, men fick liksom smak för det.
tisdag 4 maj 2010
måndag 3 maj 2010
Skandalon
Idag läste jag en rolig text av Jonas Thente i hans blogg. Han skriver om skillnaden mellan den tilltalston han anlägger när han skriver i papperstidningen och den han har i bloggen. En äldre kollega hade undrat om han inte kunde skriva i tidningen på samma sätt som i bloggen.
Thente menar att det inte skulle funka. Eftersom papperstidningens läsare är så många och har så olika bildningsbakgrund måste han vara mer tydlig och pedagogisk när han skriver där. I tidningen kan han inte förutsätta att alla är med på noterna, men i bloggen behöver han inte ta hänsyn till arga prenumeranter som kräver pengarna tillbaka. Bloggen är gratis och bara hans.
Sen gör han en intressant koppling till ett par begrepp jag inte känner till: gemeinschaft och gesellschaft. Jag googlar mig fram till en definition: gemeinschaft är mer eller mindre en gemenskap uppbyggd på ömsesidighet, medan gesellschaft tycks vara något mer artificiellt. Just att tidningens läsekrets är så stor och disparat skulle alltså kunna innebära att det blir något onaturligt med kommunikationen, ett gesellschaft istället för ett gemeinschaft.
En bloggs läsare kanske är mer homogen som grupp än papperstidningens, som Thente skriver. Men jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om att en bloggs läsare har exakt samma förkunskaper. Däremot kan det finnas olika grad av nyfikenhet, och olika förmåga att stå ut med att inte känna till ett visst uttryck. Jag känner mig inte nerklubbad i skorna av att inte känna till "gemeinschaft-gesellschaft", uppfattar det inte heller som att Thente svänger sig med uttrycket för att briljera, utan att det är gediget förankrat i resonemanget. Och så kan man ju googla nuförtiden! Kul att lära sig något nytt. Men det finns också ett mindervärdeskomplex, det vill säga: om man tror att man borde kunna allt, så kan man bli förbannad när man inte hänger med. Och där kan det förstås finnas en skillnad mellan hur man reagerar på det som står i en stor dagstidning (som förväntas rikta sig mer eller mindre till alla) och i en liten blogg. Större skymf att känna sig pratad över huvudet på i en tidning än på nätet.
Skillnaden mellan sig själv som papperstidningsskribent och bloggskribent sammanfattar Thente så här:
"Härinne skriver jag mer från hjärtat".
Och det är väl det som är det viktigaste. En bloggskribent behöver aldrig hålla på sin värdighet eller slå vakt om sin myndighet. Bloggandet är prestigelösare.
Thente skriver till exempel:
"Jag tappar bort mig…"
Av någon anledning ser man aldrig sånt i papperstidningarna.
Sen skriver han om ett huvudbry. En stötesten.
Och det är gott så.
När vardagen har våld runt hörnet är estetiken ingen praktskandal.
Skyddad verkstad, estetiserande, inte tillräckligt verkligt.
Thente menar att det inte skulle funka. Eftersom papperstidningens läsare är så många och har så olika bildningsbakgrund måste han vara mer tydlig och pedagogisk när han skriver där. I tidningen kan han inte förutsätta att alla är med på noterna, men i bloggen behöver han inte ta hänsyn till arga prenumeranter som kräver pengarna tillbaka. Bloggen är gratis och bara hans.
Sen gör han en intressant koppling till ett par begrepp jag inte känner till: gemeinschaft och gesellschaft. Jag googlar mig fram till en definition: gemeinschaft är mer eller mindre en gemenskap uppbyggd på ömsesidighet, medan gesellschaft tycks vara något mer artificiellt. Just att tidningens läsekrets är så stor och disparat skulle alltså kunna innebära att det blir något onaturligt med kommunikationen, ett gesellschaft istället för ett gemeinschaft.
En bloggs läsare kanske är mer homogen som grupp än papperstidningens, som Thente skriver. Men jag tror inte att det nödvändigtvis handlar om att en bloggs läsare har exakt samma förkunskaper. Däremot kan det finnas olika grad av nyfikenhet, och olika förmåga att stå ut med att inte känna till ett visst uttryck. Jag känner mig inte nerklubbad i skorna av att inte känna till "gemeinschaft-gesellschaft", uppfattar det inte heller som att Thente svänger sig med uttrycket för att briljera, utan att det är gediget förankrat i resonemanget. Och så kan man ju googla nuförtiden! Kul att lära sig något nytt. Men det finns också ett mindervärdeskomplex, det vill säga: om man tror att man borde kunna allt, så kan man bli förbannad när man inte hänger med. Och där kan det förstås finnas en skillnad mellan hur man reagerar på det som står i en stor dagstidning (som förväntas rikta sig mer eller mindre till alla) och i en liten blogg. Större skymf att känna sig pratad över huvudet på i en tidning än på nätet.
Skillnaden mellan sig själv som papperstidningsskribent och bloggskribent sammanfattar Thente så här:
"Härinne skriver jag mer från hjärtat".
Och det är väl det som är det viktigaste. En bloggskribent behöver aldrig hålla på sin värdighet eller slå vakt om sin myndighet. Bloggandet är prestigelösare.
Thente skriver till exempel:
"Jag tappar bort mig…"
Av någon anledning ser man aldrig sånt i papperstidningarna.
Sen skriver han om ett huvudbry. En stötesten.
Och det är gott så.
När vardagen har våld runt hörnet är estetiken ingen praktskandal.
Skyddad verkstad, estetiserande, inte tillräckligt verkligt.
söndag 2 maj 2010
Läsvärt
Apropå inlägget Ett etikettsbrott och diskussionen i kommentarfältet: jag lät resonemanget utmynna i störtpunkten; det kan tyckas vara ett sätt att undvika frågan (och då antingen hänvisa till tyst kunskap, mysticism, vilket lika gärna kan vara en rökridå, eller återigen hamna i nihilism - tillvarons meningslöshet, ödets obegriplighet).
Ett meningsfullt liv, i Lars Gustafssons blogg, kan i sin tur förefalla utmynna i solipsism (googla, så hittar ni en definition på solipsism).
Istället för att hänvisa till traditionen, som på något sätt skulle borga för en gemensam mening, så kan man då hänvisa till sig själv och ingen annan. Men i förhållande till kosmos leder det förstås inte till svar på några övergripande frågor. Människan är då fortfarande en "ödets lekboll", som de gamla grekerna sa.
Att bryta etiketten "kristen socialism" är nödvändigt, av mångfaldiga skäl som jag bara antytt och dagens korta inlägg erbjuder inte fler fastlagna principer.
Jag gissar att Madsen, Svantesson och Tilghman inte är någon annan än Kjell G. Alexis A. A.
Ett meningsfullt liv, i Lars Gustafssons blogg, kan i sin tur förefalla utmynna i solipsism (googla, så hittar ni en definition på solipsism).
Istället för att hänvisa till traditionen, som på något sätt skulle borga för en gemensam mening, så kan man då hänvisa till sig själv och ingen annan. Men i förhållande till kosmos leder det förstås inte till svar på några övergripande frågor. Människan är då fortfarande en "ödets lekboll", som de gamla grekerna sa.
Att bryta etiketten "kristen socialism" är nödvändigt, av mångfaldiga skäl som jag bara antytt och dagens korta inlägg erbjuder inte fler fastlagna principer.
Jag gissar att Madsen, Svantesson och Tilghman inte är någon annan än Kjell G. Alexis A. A.