Apropå inlägget Ett etikettsbrott och diskussionen i kommentarfältet: jag lät resonemanget utmynna i störtpunkten; det kan tyckas vara ett sätt att undvika frågan (och då antingen hänvisa till tyst kunskap, mysticism, vilket lika gärna kan vara en rökridå, eller återigen hamna i nihilism - tillvarons meningslöshet, ödets obegriplighet).
Ett meningsfullt liv, i Lars Gustafssons blogg, kan i sin tur förefalla utmynna i solipsism (googla, så hittar ni en definition på solipsism).
Istället för att hänvisa till traditionen, som på något sätt skulle borga för en gemensam mening, så kan man då hänvisa till sig själv och ingen annan. Men i förhållande till kosmos leder det förstås inte till svar på några övergripande frågor. Människan är då fortfarande en "ödets lekboll", som de gamla grekerna sa.
Att bryta etiketten "kristen socialism" är nödvändigt, av mångfaldiga skäl som jag bara antytt och dagens korta inlägg erbjuder inte fler fastlagna principer.
Jag gissar att Madsen, Svantesson och Tilghman inte är någon annan än Kjell G. Alexis A. A.
Maja: av någon anledning är jag fascinerad av anonymitetsproblematiken. Har man rätt att avslöja någons identitet på en blogg? (Som inte har journalistiskt syfte.) Och vad händer om man "avslöjar" fel? Det kan väl knappast vara olagligt att spekulera om den ena anonyma är densamma som den andra anonyma. Men nu har ju Kjell G... outat sig själv på MA:s blogg, så det innebär ju att du pekar ut Madsen etc som varande denna specifika person. Förutsatt att du sett att han outat sig, förstås... Och dessutom gissar du bara.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIAMB: oj då, hahaha... Både ja och nej! - jag såg att Kjell G Alexis A A skrev att han hade författat Vilda Westernböcker under pseudonym en gång i tiden, och då tänkte jag: haha, Madsen, Tilghman, Svantesson... Att Alexis gick ut med sitt namn tänkte jag inte på, tror jag. Nu var ju inte syftet att ställa mot väggen, Madsen o co har ju varit ytterst välkomna här, det har mest handlat om nyfikenhet (jag har gissat på Alexis förr, det kanske var lika fel då som nu).
SvaraRaderaRent generellt gillar jag inte outningar. Det är för godtyckligt. Ibland kan det handla om fel personer, ibland kan det handla om en person som själv skriver himska saker på nätet men hänger ut någon som bara kommit med kritik, osv. Om man gör så, måste man veta att det i sig är en aggressiv handling. Det är inte neutralt.
Men jag håller med om att det behövs mer lagstiftning på nätet: det är klart att det är lite läskigt när anonyma personer (ickeanonyma också, för den delen) påstår saker om en som är helt uppåt väggarna. Eller uppmanar till bokbål på mina böcker, som den där Kimhza.
Som offentlig person tycker jag att man ska avhålla sig från att hänga ut vanliga medborgare (därför tycker jag det var synd att Gynning inte blev fälld, fast jag är inte så insatt i hela den historien). Men allt är än så länge så nytt, att man får diskutera sig fram till principer och netikett.
Maja: ja jag menar som du kanske förstår inte direkt att kritisera dig - utan det är mer så att jag är förundrad och fascinerad över alla konstigheter som uppstår på nätet. (Har skrivit lite om detta på Medborgarperspektivs blogg idag.)
SvaraRaderaLustigt, förresten, i min värld är "Alexis" en helt annan person än "Kjell G..." - bara pga att signaturerna för mig har olika klangfärg, s a s. Eller också är det så att det är två olika sidor av personen ifråga som kommer till uttryck. Men jag tror att det för min del fungerar så att signaturen gör att jag gör mig en bild av personen. Sen försöker man pressa in de kommentarer denna person skriver i denna bild. Å andra sidan kan ju detta fenomen inträffa även när en person uppträder med sitt riktiga namn.
SvaraRaderaI vissa fall tycker jag att det tyder på ett enormt kontrollbehov att behöva veta vem som säger vad och i så fall varför. Som om man inte kan skilja person från sakfråga. Måste jag veta om det är en vän eller fiende eller kan jag ta till mig budskapet oavsett vad? Om ni fattar hur jag menar. Dessutom skriver ett par av de mest elaka bloggare jag stött på under sitt eget namn. Jag blir inte lyckligare av att veta vem som öser invektiv över mig. Snarare tvärtom. På sätt och vis är det lättare om det inte är en namngiven människa som går till angrepp.
SvaraRaderaDärför ogillar jag också outandet eftersom det lätt blir väldigt, väldigt fel. Men det är ändå en viss skillnad mellan att gissa vem Madsen är och att hota om IP-nummer, röda kryss o.s.v. Eller är det samma sak?
Eh, nu har jag ju bara gissat att Madsen är Alexis A.A osv osv... Det kan vara fel. Dessutom har Madsen/Tilghman o co skrivit roliga saker här, så det var absolut inte avsett att vara en uthängning.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaAbsolut, Clam. Och alla kommer att tiga som musslor. ;-)
SvaraRaderaNu har jag läst igenom Lars Gustafssons text. Puh! (Och då menar jag inte att den skulle vara speciellt tung eller svårläst, mera att han lyckas få in många hyfsat icke-flummiga tankar om ett sådant ämne som livets mening -dvs texten är informationstät.) Vågar mig dock inte på att säga mer om detta här och nu.
SvaraRaderaSysterdyster hann före mig med musselanspelningen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMaja.. Så full iskratt jag blev nu.. EXAKT det tänkte jag när jag läste den där Kjell G.-kommentaren i förmiddags!!! EXAKT!! ;.)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaIAMB: jag vet, det är en enormt tät artikel: han skriver att det eventuellt blir en bok, så kan kan tänka sig att varje tankegång byggs ut senare.
SvaraRaderaNja, Chris Madsen var i verkligheten en dansk bedragare som myndigheterna efter en del fängelsestraff betalade biljett till USA för (inte ovanligt då). Han enrollerade sig där i 5:e kavalleriet och lär ha varit med vid Little Big Horn när Custer gick på pumpen. Chris Madsen blev sedan sheriff och något av en hjälte i Oklahoma, skrev några fantastiskt bra lögnböcker om sina påstådda bragder i dansk-tyska och fransk-tyska krigen, tjänst i Främlingslegionen i Nordafrika osv, osv. Allt fantastiska men välskrivna valser!
SvaraRaderaSom sheriff var han dock mycket duglig och var med om utraderingen av de värsta förbrytargängen i territoriet. Han dog på ett äldreboende 1944.
Han hälsar på mig ibland och ber mig vidarebefordra sina underrättelser.
Mindre sympatisk verkar min anti-hjälte Alistair Cabe i de där wildwest-pocketarna. Efter sydstaternas kapitulation i inbördeskriget red han med major Shelbys kår in i Mexiko där han slutade som bandit. Hans kompisar sköt sönder hans mage i en dispyt och tapahumari-indianer räddade hans liv genom att operera in gristarmar i stället för de skadade. P g a ständiga smärtor och infektioner i buken måste han medicinera rejäla doser whisky varje dag vilket dock inte påverkar hans otroliga handlag med revolvern, han klarar sig också ur de värsta knipor eftersom han aldrig riktigt vet vad som egentligen pågår runt omkring honom. Han räddar fagra damer och små farmare utsatta för ondskefulla storranchägares banditgäng.
Anledningen till att det där med wild-west dök upp ur barmhärtig glömska var att Cabe hälsade på mig häromnatten. Han skällde ut mig för den enligt honom kränkande och förolämpande beskrivningen av honom jag gett i böckerna och slutligen för att jag tog livet av honom i den sista som förskräckligt nog kom ut på danska!
Han avslutade med att dricka upp den sista whiskyn jag hade i skåpet och försvann sedan ut genom takventilen.
/ Alexis
Maja, juste blogg. Kristen socialist får mig att minnas Tolstoj, som brukade kalla sig själv kristen anarkist.
SvaraRaderaAlexis: tänka sig. Fantastiskt. Jag är något förstummad. Haha. Ojoj.
SvaraRaderaGunnar Strandberg: tackar. Anarkismen tål att tänka på, den har en något för ljus människosyn tror jag (att om människan slipper lagar och regler blir hon altruist, eftersom hon av naturen är god - något förenklat men visst är det ungefär vad anarkismen menar?) Då är jag antagligen närmare Dostojevskijs människosyn.
Det här med att operera in gristarmar, även om det blev mycket infektioner och så, rätt avancerad kirurg av tapamahuriindianerna (om det nu inte är en fantastiskt bra lögn?)
avancerad kirurgi, skulle det stå.
SvaraRaderaMaja: menade inget särskilt med redovisningen av min association (dvs. det var inte menat som ett förslag på ny plakattext för dig...)
SvaraRaderaHåller med dig om din kortanalys av anarkismen. Så förstår jag den också, ungefär. För Tolstoj var det nog en slags utopi, skulle jag tro. Undrar om han i verkligheten trodde att det skulle vara genomförbart? Snarare mest ett önskvärt tillstånd, kanske?
Ledsen att sticka hål på en bra story, men opererar man in gristarmar i en människa uppfattar immunförsvaret tarmarna som något främmande, kastar sig över dem och förstör dem. Kan tyvärr inte hejdas ens med kraftiga doser whisky. Enda chansen är att använmda en slags genmanipulerade grisar där man tagit bort generna för de saker på griscellerna som retar vårt immunförsvar allra mest. Men de fanns inte på indiankrigens tid.
SvaraRaderaHenrik: hehe... Cabe kanske drog den där storyn för att whiskeyintaget skulle få ett heroiskt och tragiskt skimmer över sig? Hur som helst vill man gärna höra mer om de där skrönorna, kanske dags för Alexis att lägga upp kapitel för kapitel i en hemsida?
SvaraRaderaMen jag blev osäker för ett tag, så tack för upplysningen (det kanske vore ungefär som att operera in en mockasin istället för en lunga, eller kanske ännu mer omöjligt?)
Ok, Ok...
SvaraRaderaJag har sparat bara en av de där böckerna (den sortens litteratur ansågs inte "fin"). Den kom ut 1980 och märkligt nog berörs där kirurgin och Henrik Brändéns tidigare person; en doktor Henchard, finns också med! Några utdrag:
(Sid 43-44, Cabe har träffat doktor Henchard på ett lunchställe och efter samtal om Cabes jobb som prisjägare har Cabe frågat honom efter hans mottagning.)
- Bivane Street, svarade Henchard. Gå den här gatan tre kvarter norrut och ta till höger, så ser ni skylten. Vad fattas er?
- Gamla skottskador. Fyra stycken. I magen och underlivet.
Henchard skakade på huvudet.
- Ingen överlever fyra skott i buken, sa han.
- Det känns inte som om jag gjort det heller. Men det har i alla fall gått två år sedan dess. Ett år var jag sängliggande.
-På vilket sjukhus? undrade Henchard tvivlande. Det måste ha varit en mirakeloperation. Ward-Hallerstroem i Chikago?
- Tapahumari-indianer i Sonora. De lappade ihop mig.
Henchard fimpade sin cigarr och såg länge och intensivt på Cabe.Sedan gjorde han en grimas och reste sig från bordet.
- Antingen är ni en man med ett högst egendomligt yrke och dessutom en vandrande medicinsk sensation, sa han torrt, eller den störste mytoman jag nånsin stött på. Behöver jag säga vilket av de två alternativen jag föredrar att tro på? God middag, mr Cabe.
Han nickade kort och gick mot dörren.
(Ser ni? Det ÄR Henrik Brändén i sitt tidigare liv!! Blir lite forts när jag styrkt mig med kaffe och bloss)
/ Alexis/Charlie Siringo.
Forts på Cabes vedermödor i västernstaden Rimstock där Henrik Brändén/Leon Henchard är somatiker. Sid 81-83:
SvaraRadera"Cabe låg naken på rygg på en lädersoffa medan Henchard stod lutad över honom och sa häpet:
- Minsann! Jag ber om ursäkt för att jag kallade er mytoman, mr Cabe. Fyra skottsår, där alla gått rakt igenom er! Ni borde faktiskt vara död.
Cabe flinade dystert mot honom.
- Inga skelettskador - ni rör er ju obehindrat, fortsatte Henchard. Men det här... Hur i hela fridens namn kan det se ut inuti er? Jag vet att ni dricker, men kan ni äta? Dum fråga förstås.
- Jag äter när jag måste, sa Cabe. Spriten påverkar mig inte särskilt mycket utom att den hjälper mot smärtorna.
- Är de svåra? undrade Henchard allvarligt.
Han klämde försiktigt på Cabes mage. Cabe ryckte till och sa:
- Jag har provat laudanum men sprit är bättre.
Henchard stirrade ner på den platta magens enorma, vitflammiga ärr.
- Nej, jag vägrar att tro det, sa han och skakade på huvudet. Men ändå. Vad sa ni att de där indianerna använde för något?
- Jag minns inte mycket av de första månaderna. Utom att nån alltid satt och sjöng -samma förbannade melodi hela tiden. Tja, de lappade ihop mig. Efteråt påstod de att de tagit tarmar och bitar av magen från en nyslaktad gris och ersatt det som gått sönder inuti mig. Jag vet inte. De där skojarna ljuger som fan.
- Gode gud, viskade Henchard och hans skarpa ljusbruna ögon glödde. Det finns faktiskt sådana teorier i omlopp hos några av våra främsta forskare. Man har till och med gjort försök på djur. Men ingen har lyckats lösa avstötningsproblemen, och man börjar tro att det är ett naturens hinder som aldrig kan passeras. De flesta tycker naturligtvis att alltihop är rena vansinnet. Milde tid, jag skulle ge min högra arm för att få titta inuti er bukhåla. Att öppna den skulle innebära en medicinsk världssensation.
- Är ni färdig med er undersökning? undrade Cabe oroligt.
- Ja. Det jag velat undersöka finns inte på utsidan. In- och utgångshål har läkt fint. Sprit hjälper alltså?
Cabe nickade.
- Jag trodde man kunde bli opererad mot det där med magen här i USA, sa han lite osäkert. det blir ju ett jävla pimplande i längden.
- Det enda råd jag kan ge er är att ni fortsätter med det. Operation? de största sjukhusen här skulle säkert betala en miljon för att få sätta kniven i er. säkerligen skulle ni bara dö av det.Det som era skojare lyckats med är hos oss fortfarande bara vaga utopier. Hur skulle vi då kunna rätta till något de har gjort?
- Åh fan, sa Cabe när han klätt på sig. Är det så illa ställt? Jaja, vad kostar det här?
Henchard såg häpen ut.
- Ingenting! utbrast han. Har ni själv inget begrepp om vad ni utgör ett levande bevis på?
-Åh, det finns så många åsikter om det, sa Cabe illa till mods.
Bäst jag kommer härifrån innan han ändrar sig och sprättar upp mig, tänkte han."
_____________
Som sagt, så stod det om kirurgin. Ett litet mellanspel för att variera de vanliga inslagen med knallande revolvrar, död och djävlar, mord och bränder etc i den sortens pockets.
Som en av de stora sa: "En god författare hyser förakt för sanningen men djup respekt för det sannolika".
Alexis/Charlie Siringo
Alexis: Då får du hälsa din käre bekant att dagens genforskare så smått börjar komma ikapp indianernas urgamla visdom: Genom att knipsa bort en gen har man för några år sedan fått grisar vars organ kan transplanteras med ungefär samma chans till framgång som organ från en givare utan matchning av transplantationsantigener. (Fortsatt arbete pågår dessutom för att få grisar anpassade till diverse vanliga kombinationer av transplantationsantigener!) Försöken att börja transplantera människor med dessa grisorgan ligger dock nere därför att man inte kan värdera risken för att det skulle kunna finnas hittills okända, för grisarna ofarliga, virus, vilka inkomna i en människa skulle kunna sätta igång helt nya sjukdomar. En oro som inte är så långsökt, ty de flesta av de viktiga smittsjukdomar som drabbat mänskligheten (smittkoppor, mässling, TBC, influensa ...) har uppkommit hos oss genom att ett virus/en bakterie som levt i relativ frid med något av våra husdjur (fjäderfä, ko, hund ...) hoppat över till människa och visat sig vara mycket aggressivare hos oss, och tagit livet av en betydande andel av människorna i sin civilisation innan sjukdomsalstrare och människa anpassat sig någorlunda efter varandra och huvuddelen av människorna blivit immuna. I jagande/samlande samhällen och jordbrukande med få husdjur var man därför mycket mindre drabbad av smittsjukdomar än i de euro-asiatiska jordbrukande samhällena. Något som sedan brutalt ändrades när vita tillsammans med alla dessa smittämnen (som de vita redan selekterats till att tåla någorlunda och blivit immuna mot) åkte iväg till Amerika och Australien. Européerna behövde därför inte mörda speciellt intensivt för att den infödda befolkningen snabbt skulle minska ...
SvaraRaderaHenrik;
SvaraRaderaMycket intressant läsning, tack!
Jag skrev det där om Cabe 1979 eller 1980 och hade förmodligen då läst något om transplantationer där det kanske också spekulerades om grisar. Man tager vad man haver och jag gjorde Cabe som en även fysisk motsats till den hjälte som var populärast i branschen just då (skriven av en amerikan). En 2 m lång, axelbred, muskulös, kärnfrisk tråkmåns, en vandrande vapenarsenal fullhängd med revolvrar, patronbälten, hagelgevär och bowieknivar, en renlevnadsman som nästan aldrig tog en drink.Inget spännande - han klarade naturligtvis av allting...
Nå, Cabe sa själv "De där skojarna ljuger som fan" - en lite brasklapp.
/ Alexis
Alexis; Det kan bli lysande litteratur även om man får biologin lite fel; Mycket av det som skissades i Brave New World är fortfarande inte möjligt, och vi vet nu att hypofys och hormonsystem inte styr lika mycket som Bulgakov antog i sitt lysande tankeexperiment i "Ett hundhjärta". Men vilken bok han fick till!!!
SvaraRaderaHenrik; jo, Bulgakov kunde han. Förutom Mästaren och Margarita minns jag något mer av honom där ett kapitel hette "Scener i en park"...
SvaraRaderaLångt från wildwest-domänen dock. Ändå, det man kallar berättargrepp/trick vandrar ju lika mycket nedåt från de stora som upp till dem från underhållningslitteraturen. Jag och en annan wildwestsnubbe (amerikan) använde inledningspresentationsknepet Dödsryttaren ett tiotal år innan nobelpristagaren Tony Morrison plankade det i en av sina böcker. Enligt egen uppgift läste hon också sådan "litteratur".
Alexis/Siringo
Alexis: Fantastiskt. Du borde öppna en wildwest-blogg.
SvaraRaderaHenrik: Ett hundhjärta - jag har inte läst den, däremot sett en filmatisering som var underbar, som jag minns det lyckades de få till metamorfosen till hund på ett helt trovärdigt sätt.