Goda nyheter

En Sverigedemokrat har hoppat av efter att ha granskat partiprogrammet noggrannare. "Invandrarna är mina vänner".
Och på Svenska Dagbladets Brännpunkt skriver biskop Bengt Wadensjö om ett lysande projekt i Nacka: en kyrka och en moské byggs under samma tak.
Glöm inte att allt kommer att bli bra.

Bokmässan

Här kan man lyssna på mig på bokmässan i Göteborg:

23/9
11.30 - 11.50 Seminarierum F5
13.00 ETC:s monter
15.30 - 15.50 B 02.02 Bonniers monter

Nu ska jag iväg till tåget.

Inget skräckscenario

Svenska Dagbladet har idag en intressant artikel om valsystemet: framgångar för vänsterpartiet i Dalarna kan paradoxalt nog leda till att centerpartiet får ett utjämningsmandat.
Läs och fröjdas, det är kul med egensinniga orsak-verkan-kedjor.
Det hänger nu på 298 oräknade röster i tre valkretsar om det blir majoritets- eller minoritetsregering.
I skrivande stund kanske det är färdigräknat, hojta till om jag har missat något.
Jag tycker inte att man ska kalla en eventuell minoritetsregering för ett skräckscenario. Mirakel får bara användas när det verkligen är mirakel. Skräckscenario borde behandlas lika varsamt. Låt somliga ord bäras försiktigt som sprängvätska.
Det knappast så att Reinfeldt och kompani hackar tänder inför det här "bura in tolvåringar! mera pengar till schottis!"-gänget. Jag vet inte om det var rasister som misshandlade Federley, låt mig säga att det är klart att det finns ruggiga och vilsna typer i anslutning till sd, och att tanken på sd-medlemmar som nämndemän inte är helt betryggande (å andra sidan går det inte att titta in i nämndemännens och kvinnornas huvuden och ta reda på om de tänker "åk hem!", oavsett partifärg).
Zamenhof länkade till en alarmistisk artikel om Sverige i La Repubblica, som jag när tiden medger det ska översätta delar av och lägga ut i sammandrag här.
Ikväll åker jag till the book mess i Götet, där ska jag göra tre kortare framträdanden om Mäktig tussilago. So long så länge.

Släpp megafonerna

Tänk att det blev ett sånt liv bara för att sd kom in i Riksdagen. Demonstrationer, förslag om sjupartiregering, hackning av medlemsregister, uthängning av sympatisörer på nätet, kraftiga avståndstaganden från så gott som alla etablerade media och politiker.
Den oerhört kraftiga reaktionen kan nog bara förklaras med att man föreställer sig att sverigedemokraterna egentligen är många fler, d.v.s att det finns ett stort mörkertal med sympatisörer. Annars skulle man ju inte väsnas och vända upp och ner på halva världen. 95 procent röstade ju på något annat.
Det här förslaget om sjupartiregering - antagligen kommer inspirationen från det andra världskrigets samlingsregering, vilket ger en antydan om vilken betydelse man ger åt sverigedemokraterna.
Nyamko Sabuni såg jätteledsen ut när resultatet stod klart. Jo, det är klart. Men jag tror att Alliansen har goda förutsättningar att klara av det här, kanske bättre än de rödgröna (de borgerliga har inte samma tradition av demonstrationer, megafoner och agitationer, som jag tror är lite kontraproduktiva).
Ett av sd:s förslag (och de betraktar ju alla sina förslag som mer eller mindre genomförda i och med att de kommit in i Riksdagen) är att straffmyndigheten ska sänkas till tolv år. Och det var faktiskt i just den åldern som den äldre generationens mafiosi och camorrister skaffade sig manliga förebilder och fadersfigurer i fängelse. En pigg och kul ålder på många sätt, och ännu mycket formbar.

Eller?

Det här förslaget att bilda sjupartiregering som har varit på tal - är det inte att fästa lite för stor vikt vid sverigedemokraterna?

Vita handskar

Jag hajade till inför en moralisk invändning mot Maria Zennströms roman Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? En i övrigt mycket positiv recension har nämligen fått en ledsen slutkläm.
"Varför måste det försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse."
Det får mig att tänka på en liten volym med sedelärande kristna berättelser för barn, Skymningsberättelser, som jag läste fascinerat när jag var liten. Jag kommer inte från någon religiös familj, men vi hade några uppbyggliga barnböcker från min mammas barndomshem (tyvärr gav jag bort de flesta vid ett festligt Pippi Långstrump-tillfälle, men det berättar jag om någon annan gång).
En av historierna i Skymningsberättelser började så här: "Små pojkar gråta när de bliva agade. Små flickor gråta när de bliva besvikna".
Och kritiker gråta väl också ibland. Recensentens klagan över att en roman som av titeln att döma åtminstone i någon mån borde tangera temat kärlekslängtan (jag har ännu inte läst den) slutar med funnen kärlek - det måste vara en ganska modern besvikelse.
Jag undrar om den där formuleringen inte är ett exempel på "negativ uppbygglighet". Uttrycket myntades av ett par danskar i en bok för några år sedan (Kritik av den negativa uppbyggligheten). Jag har nämnt den i förbigående här i bloggen apropå strömlinjeformad rebelliskhet. Danskarna hävdade att avvikelsen, provokationen och till och med det subversiva har blivit norm, eller kanske snarare mode. Några konservativa ideal, menade danskarna, ser man däremot inte skymten av.
En sanning med modifikation, och det finns många invändningar man kan göra mot den boken. Men just detta slags omvända moraliserande - aja baja författaren, boken kan inte sluta med att kvinnan möter en man! - som jag tycker är en riktig muntration när det gäller kritikeromdömen och värderingar - ÄR negativ uppbygglighet. Kanske ingenting illustrerar begreppet bättre. I verkligheten händer det att folk gråter för att relationer går i kras eller för att de inte finner kärlek, men i litteraturteorins kyska himmel - eller åtminstone en del litteraturteoris - råder karga regler, och där kan det hända att kritiker brister i gråt av rakt motsatt anledning.
Lyckliga slut brukar överhuvudtaget inte anses litterärt rumsrena, och så har det varit länge: i modern tid är det bara pigromaner, Harlekins och damtidningsnoveller som slutar med att hjältinnan får sin hjälte. (Ett intressant undantag: Brigitte Le Treuts roman Spiral från 1997). Västerländsk negativ uppbygglighet är ingen ny uppfinning.
Jag diskuterade nyligen en annan recension, där det hävdades att den litterära kvaliteten solkades ner av blotta misstanken om självbiografisk bakgrund. Det exemplet var mer upprörande, men besläktat: inför vissa ämnen händer det att kritiker tar på sig vita handskar, ungefär som tidiga antropologer när de skulle vidröra primitiva föremål.

Kaputt

För att vara en blogg av en litteraturkritiker som givit sig ut på the bumpy road of blogging är det inte många recensioner här. Men det kan väl åtgärdas. Just nu läser jag en bra och fascinerande bok vid namn Kaputt, av Curzio Malaparte. Inte minst finns här en vacker Stockholmsskildring. Jag har knappt mer än börjat på den, den lär utmynna i en lika fin neapelskildring och däremellan rymma halva kriget och mycket Europa. Återkommer till den när jag läst mer - jag är en ganska långsam läsare, det blir sällan mer än tre sidor åt gången.

Rundisar

En person som jag tänker låta vara anonym hävdade att mina katter var stora, och sedan: "lite tjocka".
Jag tänkte ju att de skulle få växa till sig för att kunna hävda sig bra på gården, men nu tror jag att det är dags att bromsa; man ska inte banta katter sägs det, men jag är rätt restriktiv med käket just nu. Atossa ser ut som en björn. En stor lufsig nallebjörn. Hon har väl aldrig varit gulligare, och ganska mycket är faktiskt päls (som mattar och hussar sårat brukar säga: "det är faktiskt päls!"), och Xerxes har också lagt på hullet: efter att ha varit en ljusröd smalis har han blivit en ljusröd rundis. Båda är minst lika fina som förr. Men nu närmar sig vintern och då kommer de inte att vara ute och röra på sig lika mycket. Så nu gäller det nog att se upp lite.
Lady Camorra har flyttat... Katterna på gården verkade precis hade kommit överens om en schysst vapenvila (även om Sigge i trettifyran fortfarande är ganska vresig), så det är tråkigt att den stolta damen inte bor här längre. Hennes maffiametoder mot mina när de var små var verkligen uppfinningsrika. Sen att hon blev vekare när de blev större kan man förstås ha moraliska invändningar emot, men naturen är ju inte alltid lika god som det står på Bregottpaketen.
Nu har Xerxes och Atossa fått ärva Lady Camorras kattrappa. Hennes matte frågade om jag ville ta över den eftersom de ska bo omväxlande på landet och i en lägenhet i stan där kissemissen i fråga får finna sig i att vara innekatt. Jag blev förstås jätteglad, och mina rundisar också: de älskar att kunna klättra in genom fönstret. Atossa tycker att kattrappan är så rolig att hon till en början bad att få bli utsläppt bara för att springa runt huset och klättra upp för den igen. Och så till ytterdörren igen, huj ut på gården - och uppför kattrappan. Nu har hon även lärt sig klättra ner för den. Xerxes har tagit emot kattrappan med lite större skepsis, jag tror att han har vissa dubier eftersom det rent teoretiskt skulle kunna hända att Sigge klättrade in, och det kan jag säga att det vill vi inte.
Men man märker att det känns som ett kognitivt och motoriskt framsteg för båda - stimulans för fantasin. Och motion.







När man har klättrat blir man pömsig

Den feministiska konspirationen har nu även nått Försvarsmakten

Medborgare! Försvaret har smyginfört Gudrun Schymans förslag om straffskatt för män. Om detta kan man läsa i artikeln Löneavdrag efter flagga med penis. Syftet med flaggan, att "kontrollera de värnpliktigas detaljrikedom i deras rapporter", var lovvärt men tydligen inte ädelt nog för ansvariga inom amfibieregementet.
Medborgare! Varför heter det amfibieregementet? Är inte redan det en något förklenande beteckning? Snart har de väl bröstpumpar på flaggorna!

Lägg en tröströst på sossarna

Det kommer jag att göra. Jag har jättemycket att göra just nu så motivationen kommer sent ikväll eller i morgon.
Cliffhanger, eller hur?

Upplysning kontra eltjorv (eller se upp för Lilyblade Caligari)

Det verkar som om det här gamla glödlampseländet kan komma att bli ordentligt utrett nu. Men inte av experter på ockultism utan av "ett flertal elingenjörer". Jag fick följande mail från Fortum:

"Bästa kund,
Med anledning av de senaste årens oförklarliga elavbrott och märkliga inträffanden i kvarteret Höken, vill vi på Fortum under hösten bjuda in allmänheten till ett flertal öppna informationsmöten. Mötena kommer ske torsdagar, fredagar och lördagar kl. 19.00 i Fortums temporära lokaler på Bondegatan 1f.
Vi på Fortum har de senaste åren mottagit ett flertal klagomål angående återkommande elavbrott, glödlampor och blombuketter i toalettstolen samt obehagliga ljud i elledningarna. Vi på Fortum beklagar återigen detta, men då vi inte kan finna något svar på det inträffade vädjar vi nu till dig och allmänheten om hjälp.
Till höstens möten har vi bjudit in ett flertal elingenjörer för att i största möjliga mån kommer ge svar på era frågor, samt ta del av era iakttagelser. Under mötena kommer vi även öppna upp för en diskussion om hur vi tillsammans kan finna en lösning på problemet.
För att vi ska kunna ge er bästa tänkbara service på dessa möten vill vi att du i förväg bekräftar dig medverkan. Detta gör du genom att maila oss på verner.berglund@underjordiska.com."
Nu har jag personligen inte haft ett enda elknas på länge, men initiativet är lovvärt och förtas inte av det klargörande som dök upp sedan:
"Kära publik,
Mot bakgrund av gårdagens publikutskick vill vi klargöra att Fortum inte är avsändaren for tidigare e-mail utan performancekompaniet Verner Berglund. Fortum och deras organisation har ingenting som helst med denna performance att göra.
Eventuella frågor och kommentarer gällande föregående e-mail bör därför skickas till verner.berglund@underjordiska.com
Vi hoppas på att träffa er under höstens föreställningar,
Med Vänliga Hälsningar,
Verner Berglund".
Det här tror jag på, och ska försöka komma iväg på något av mötena.

Däremot undrar jag vem Lilyblade Caligari är. Lilyblade har skickat ett mail till mig där hon påstår att hon har foton på min fru. Om hon nu inte rentav påstår hon att hon är min fru. "Your wife photos attached" står det.
Jag kanske öppnar fotofilen från någon annan dator. Lilyblade Caligari är iallafall ett ganska häftigt namn.

Vagn 5 plats 38

Bra plats, på det hela taget. Kanske inte riktigt så fantastisk att det motiverade ditrusning en dag för tidigt, men värd att sitta på.
Det gick ok i Kritianstad tror jag, men jag var tvungen att kuva en hostfjäder i halsen hela tiden så jag vet faktiskt inte.

En dråplig fadäs

Jag hade fått för mig att det var idag jag skulle resa till Kristianstad. Jag var ute i god tid eftersom tunnelbanan krånglat mycket den senaste tiden. Inte förrän jag stod vid min plats och det dök upp en annan spekulant på exakt samma, och vi fiskade upp biljetterna för att ta reda på vem som hade rätt, så visade det sig att det är först i morgon lördag jag åker.
- Går det bra? sa tjejen som hade totalkoll på BÅDE rum och tid förbindligt, och det var lyxigt av henne.
- Ja, det är i morgon svarade jag (underförstått: tur det inte var igår).
Det blir ingen knorr på den här anekdoten. Det var helt enkelt såhär.
Och jag var jätteglad när jag lämnade centralstation, för jag gillar att åka runt.

Skriv och liv

Samtalet på Semafor blev riktigt intressant tycker jag. Det kan hända att jag skriver en lite utförligare rapport senare.
I morgon åker jag till Kristianstad.

Var och en blir farlig på egen saloon

I morgon är det litterär salong på Högkvarteret i Stockholm (Närkesgatan 8, gamla Judy's), mellan 20.00 och 22.00. Salongen heter Semafor och drivs av Elise Karlsson och Athena Farrokhzad i samarbete med Föreningen Idyll och ABF Stockholm.
Ur presentationen:
"Salongen drog igång förra hösten och äger rum första torsdagen i varje månad, med olika teman varje gång. Tidigare har vi bland annat diskuterat religion med Ann Jäderlund och Elisabeth Hjorth, parrelationer med Kristina Hultman och Kristofer Folkhammar, textvåld med Mara Lee och Mariette Glodeck, och så vidare.
Torsdagen den 2 september kommer vi att ha tema självbiografi/bekännelse. Vi kommer att diskutera självbiografin som litterärt verktyg och grepp, jaget som tema, olika former för att gestalta erfarenhet, och så vidare."

Mer om evenemanget kan man läsa här.
Författaren Maria Zennström medverkar också, och så blir det performance: Tova Gerge och Ylva Karlsson gör ett framträdande utifrån Karl Ove Knausgårds självbiografi med den djärva titeln Min kamp, och så blir det bar.
Jag och mitt skjutglada finger råkade publicera innan jag hunnit skriva mer än "i morgon är det".
Välkomna iallafall, klockan 20 i morgon går det av stapeln alltså.