Det lilla lugna

Nu ska jag hörsamma statsministerns maning till lugn.
Inget mer om fiskpinnar, preussiska eller ej.
Det är bra när statsministrar manar till lugn. Det är patriarkat när det är som bäst. Det kan ju vara en kvinnlig patriark också, men ni förstår väl vad jag menar.
Hur har vi det här, då? Nu tar vi det lilla lugna.
Jag kan känna igen det Thente skriver om här. "Jag började fundera på varför jag alltid måste svara på en liten och elegant gliring med att dra fram bazookan och göra mitt bästa för att retoriskt fullständigt förinta motparten och samtliga hans släktingar, vänner, bekanta och bekantas ingifta onklar."
Aaaaa.... man kan fundera på det...

Krossa mediefeminismen! Mediefeminism är: "det är för dyrt att handla mattor på NK" (inte ens Katarina Lind-Riktelius skulle säga så, även om det samboskapliga sjöslaget i viss utsträckning rör sig kring den existentiella frågan klä om pianostolen eller ej - men då handlar det om en stuv, tjusig, tjusig, med frans! För övrigt har Oscar gnuggat på den där pianostolen länge, det är mycket hudavlagringar så det är Katarina som har rätt. Och så är den övernaturlig. Doideag bor ju där

O hohohohooooo! Akta er för Doideag....)

Mediefeminism är: "Har vi inte kommit längre än så här?" Vilka vi? Vadå kommit?

Jag är lite bekymrad för det här med Assange, det verkar överdimensionerat. Varför ska han ha elektronisk fotboja? Våldtäktslagstiftning är svårt, ibland mycket mycket svårt, men... internationella efterlysningar och fotbojor och borgen och annat, han är väl inte ens åtalad?

Nu verkar det som att hela Sverige håller på och tilta.
Men jag hade efter visst övervägande lovat mig själv att inte uttala mig om det här med Assange, förresten är det väl helt självklart att Sverige inte lämnar ut honom till USA. Så efter det här jätterabaldret så blir det helt enkelt en fråga om juridik.

Men framförallt, inget mer om den negativa uppbyggligheten och provokationen som ideal no matter what.
Nä nnnn njae... bara lite till om fiskpinnar, preussiska eller ej:

Extrema handlingar är de svåraste att ”förstå”. Den förste självmordsbombaren blir ett sådant fall. Någon rationell ingång till en sådan världsbild finns inte, händelsen blir en singularitet som befinner sig utanför även den mest förstående och toleranta modernitet. I andra kontexter är det mindre extremt, i Pakistan och Aghanistan är det vardagsmat. Men i inte i en modern demokrati som står för en öppen och liberal världsbild.
/.../
Något övertygande svar finns inte, inte förrän en sådan händelse blir en del av också den svenska tillvaron så att man kan säga att ”sådant förekommer ibland”.

Jag ber om ursäkt om mitt försök att tolka uttalandet jag citerar blir taffligt. Det kanske blir långtråkigt också.
Jag tror att det står att det extrema är obegripligt just för att det är ovanligt. Först när det blir vanligt kan man söka efter förklaringar, eller rättare sagt man kan säga: "sådant förekommer ibland".
Jag tror att det är tvärtom: det vanliga är mer svårtolkat eftersom man knappt ser det.
Och "sådant förekommer ibland" tror jag inte är en ingång till förståelse utan till likgiltighet.

Det är ruggigt att bli mordhotad så jag förstår att skribenten känner sig trängd. Folk dör som flugor eftersom det tydligen är meningen att vi alla den vägen ska vandra - har vi inte kommit längre än så här? Varför finns döden fortfarande? Finns det målsmans underskrift på det? - men det finns ingen anledning att avböja poliseskort. Skattebetalarnas pengar går ju till så mycket provokationsindustri ändå och det här med skattebetalarnas pengar är så otroligt lumpet som argument. Jag tror inte på något vis att det där uttalandet är skribentens personliga svanesång. Jag är övertygad om motsatsen. Jag tror däremot att just den passagen vittnar om oförståelse för att stora känslor kan ta sig oerhörda uttryck.

Om man tänker på det lite mer noga, det som står där är väl: "jag begriper det inte, därför går det inte att förstå".

Jag tycker att att polisen och SÄPO med flera verkar sköta det här bra, och jag tror också att det kommer att ordna sig. Är det ingen som vet att man kan BE också?
Vad heter hon den religiösa, Ann Heberlein, hon tycker om att gå i kyrkan den första advent. Hm, jag uppskattade att sjunga Bereden väg för Härran en gång om året när jag var liten. Men... jag kommer att tänka på Kirkegaard (tanken flyger och far i alla riktningar idag uppenbarligen) och hans drift med dåtidens danskars inställning till kyrkan som en behovsuppfyllare.
Han skrev nåt kul om det där, men han var ju också ganska sträng. Och nu kommer jag att tänka på att Kirkegaard och HC Andersen tydligen var fiender. Och nu får det vara nog för den här gången. Hello, hur står d'est-il?