Och Lemmy hade sagt - på det hela taget - det han brukar tror jag. Inte den på slutet omvände Lemmy, som blivit gripen av den bildade, upplyste och överallt trängde Oscars öde och taggat ner, utan den tidiga Lemmy hade sagt att islam kommer att vinna kulturkampen och identitetskampen och civilisationskampen för att svenskarna inte tror på något alls, och han hade sagt att prästens ord - "jag reagerar med vantro på hans sätt att tolka bibeln" (se SvD idag) - var ett uttryck för den relativism och postmoderna vinglighet och identitetslöshet som kommer att medföra Västerlandets fall. Lemmy är inte kristen, han klär ut sig till indian för att han är mer hemmastadd i amerikansk folklore och tradition än i förmodern svensk (d.v.s före industrialiseringen och urbaniseringen), så hans fjäderskrud hade darrat till på ett mer... abstrakt principiellt vis. Lemmys minne är längre än medias så han hade erinrat om ett handskakningsdébâcle.
Lemmy är inte borgerlig, och har inte hört talet om "vikten av religion" bland inte särskilt övertygade medelklasspersoner som är lite lockade av kristendomen som identitetsskapare. Så han hade kanske sagt att borgerlighetens egen terrorist skulle vinna den andliga kampen mot fängelseprästen men inte den muskulära mot muslimerna på fängelset.
Hans kulturdarwinistiska idéer hade givetvis gått på högvarv, och Oscar hade kanske tvekat ännu mer att ta debatten med Lemmy i trapphuset.
Men sen kanske någon hade kastat fram idén att fängelseprästens uppgift inte alls var att nå fram till borgerlighetens terrorist med hjälp av vinglig vantro i hopp om att frälsa en styvsint själ utan att vända sig till muslimerna på fängelset för att be dem visa nåd. Andlig och muskulär. Inget öppet samhälle kan fortleva utan naivitet och på slutna anstalter måste naiviteten växa sig övermänsklig. Någon kanske hade sagt så, vet inte vem. Lotta hade sagt att borgerligheten stod beredd med outtömlig empati om terroristen åkte på däng i fängelset och att den i själva verket fruktar repressalier från muslimer, eller något annat som hotar deras livsstil, vilket en ensam galnings attack på socialdemokratin inte gör på djupet. Ingen hade sagt att vi måste sända fler svenska gossar till Afghanistan. Men någon hade sagt att det var skandal att Reinfeldt inte satt i en TV-soffa och skapade trygghet.
Jag bara gissar.
Detta tycker jag var fint skrivet, Maja. På många sätt.
SvaraRaderaMariannesson
Tack så mycket, Mariannesson.
SvaraRaderaNär det gäller just detta med Reinfeldt, som jag inte uppfattar som någon dålig person, och dn:s ledarskribents indignation över att han inte visade sig i en TV-soffa, så föreställer jag mig att det kan ha tagit rätt hårt att motståndarpartiets ungdomar blivit massakrerade (det här ska förstås inte användas partipolitiskt, men faktum är att två socialdemokratiska ministrar blivit mördade och nu många unga socialdemokrater, och när nu moderaterna kallar sig "Sveriges nya arbetarparti" så är det nästan oundvikligt att det infinner sig ångest).
Maja
Jag noterade knappt raden om Reinfeldt, för övrigt menar jag att stora delar (inte allt) av medierapporteringen är fullständigt outhärdlig. Alltifrån kvällstidningarnas snaskande i anhörigas vittnesmål till käbbel mellan vänster och höger till oviljan att se vad det här egentligen innebär. Och tvånget på att hasta vidare. Jag håller med om att Breivik är borgerlighetens egen terrorist. Samtidigt som jag från Göran Persson och framåt inte har kunnat betrakta sossar som något annat än något mer förljugna moderater. Men jag gillar det här: "Inget öppet samhälle kan fortleva utan naivitet och på slutna anstalter måste naiviteten växa sig övermänsklig".
SvaraRaderaMariannesson
Ja, och jag tycker att mobiliseringen för att man i själva verket ska tycka synd om Breivik och bortse från det politiska ("han tappade kontakten med sin far... tog anabola steroider....") är väldigt talande. Det går själklart inte heller att bortförklara t.ex självmordsbombaren i Stockholm på motsvarande vis, att de politiska (och religiösa) motiven skulle vara ovidkommande. Att det skulle handla om "utanförskap" rätt och slätt. Det är överlag folk med lite för mycket materia, villaolja, cocooning, och lite för lite intelligens som försöker släta över konflikterna.
SvaraRaderaMaja
"Jag tror vi är många som den senaste veckan gått från en känsla av overklighet till avsky och djup sorg" skriver Reinfeldt på Brännpunkt idag, ja det är det verkligen, en del håller det på avstånd - vilket inte nödvändigtvis behöver betyda att de är känslolösa människor. Hur som helst, att Reinfeldt inte hör till dem som hållit händelserna på armslängds avstånd förstår man, och det är inte något fel, och TV-soffor är för övrigt fruktasvärt överskattade.
SvaraRaderaOm jag skulle beskriva Reinfeldts känslor skulle jag ta till Schuberts kvintett i C Dur, tror jag. Fast varför skulle jag göra det.
Maja
Jag kommer absolut inte att demonstrera mot främlingsfientlighet. Jag förstår inte hur man tänker när man ordnar såna demonstrationer.
SvaraRaderaMaja
dom två nästsista meningarna i ditt inlägg maja var intressanta (har först nu orkat med att läsa hela ditt inlägg...)
SvaraRaderaDet är för tråkigt tyvärr. Dystra videor och musikstycken... Det finns andra som gör något. Demonstrerar. Tänder ljus. Det norska Arbeiderpartiet ser framåt. Lägg energin på att skriva en ny bok istället för att tala om skåpmaten. Personligen instämmer jag med den av dig påhoppade Annina Rabe och ser fram emot hur händelserna kommer att gestaltas i litteraturen.
SvaraRaderaAnonymous
Anonymous: jag tror du är kär i mig. Helt otroligt, vilka fina och många saker du skriver här ibland.
SvaraRaderaFina och många. Därför ska jag svara lite längre den här gången.
Jag är inte arg på dig, Anonymous.
Jag ser inte fram emot hur händelserna kommer att gestaltas i litteraturen. Det struntar jag fullständigt i.
Lika ointresserad av att läsa skönlitteratur om 11 september. Det där är för folk som sitter i fåtöljer och skråckar om litterär produktion, för att de har betalt för det eller av någon annan konstig anledning .
Men det där är förr i världen, förstår du Anonymous, Du befinner dig i förr i världen. Du befinner dig i "ett annat rum" än jag.
Det finns folk som inte begriper ett dyft av vad jag håller på med, inklusive att bloggen är en del av mitt arbete, och min enda förhoppning är att sådana personer ALDRIG nämner mitt författarskap överhuvudtaget.
När det gäller just den där kritikern du nämner nu, så skrev hon först uppriktigt vad hon menar om Myggor och tigrar och det är väl all right, sedan trodde hon att det var opportunt att nämna den i lite pavlovsk hundfittiga ordalag, och då skrev hon "positivt" - well well well, vad hon skrev kommer jag aldrig att upprepa. Aldrig i livet - inte ens över min döda kropp kommer jag att nämna vad den där livsstilsskitkorven skrev.
Huvudsaken är att hon håller sig borta från mitt författarskap.
Och skulle det vara bagateller, i förhållande till det som hänt? För mig är det inte det. Falskhet, pavlovsk hundfittighet och kanonfickrunkare är inte bättre idag än tidigare. Fåfänga för att fallocentrismen tjocknat ännu mer? Nejnej, det är en ära att vara onämnbar. Jag tänker inte förvandlas till lik i munnen på den spm osv osv, utan någonting mycket värre. Värre än bajs.
Mitt författarskap är inte skåpmat.
(Skåpmat - konstigt uttryck egentligen. Det är väl sånt som inte ruttnar lika snabbt som kylskåpsmat).
Mariannesson: ja, nu är det så här att allt hänger ihop. Jag tror inte att man på ett enkelt sätt bör - det här har jag redan sagt - välja ut just "kulturkonservatismen" som måltavla, eftersom den rätt mycket talar ur skägget, är hyfsat tydlig, tar upp saker på bordet - diskuterar dem, och antar ståndpunkter som är möjliga att diskutera. Det är svårare med falskhet. Jag ska ta ett exempel, även om det kanske är halvt meningslöst, en skribent som jag vet är en (framförallt när hon druckit lite) hatare av sjal, alla sorters sjal, är bevis på att bärarinnan är förtryckt, och dessutom är det en förolämpning mot den här skribenten personligen, Nå. Lufta det, säger jag. Tala ärligt eller inte alls.
Nå, apropå Reinfeldt som ju var på löpet i DN igår, lite uthängd som "okänslig"
så har ju jag absolut ingen aning om vad frånvaron beror på - däremot gissar jag att de borgerliga medierna är livrädda att socialdemokraterna ska vinna valet, så att de förlorar pengar på det. Så de knuffar på Reinfeldt för att han är den häst som just de satsat pengar på.
Då får hästen inte vägra eller tjura.
Jag gillar tystnad och hatar infotainment, det kan vara därför jag inte tycker att frånvaro automatiskt måste betyda något annat än just frånvaro. Eller kollaps eller förlamning. Likgiltighet finns på flera håll i så fall, men också ett ystert trudeluttande om hopp och kärlek och hyllningstal till Hustrun och Kärleken (har jag sett på Facebook, det är då rätt... fånigt att läsa, det är cocooning, framförallt sentimentala skribenter lite till höger som väl håller det hela ifrån sig och brister ut i idealism och offentligt romantiskt hångel, mycket om fruarna) .
Kvällstidningarna ja - de ägnar sig åt dödskult och våldsromantik.
Jaha, ursäkta: kommentaren 15.30 var riktad till Marianne, inte Mariannesson. Inte så lätt.
SvaraRaderaJaha, det försvann ett: "som hon menar är bevis på att"...
SvaraRaderaLäs gärna Carina Rydberg idag - nej, von Trier bär självklart inte ansvar för Utöya. Dogville har ingenting med det att göra.
SvaraRaderaEn liten precisering. "Bagateller i förhållande till det som hänt", självklart är det det - allt är bagateller i förhållande till det. Allt.
SvaraRaderaBagatell eller inte: jag tror för min del att Reinfeldt är taktisk. Han vill givetvis inte att fokus i diskussionen ska vara på att attentatet var riktat mot socialdemokratin. Rätt eller fel, känslolöst eller inte, så väljer han nu att besöka ett scoutläger.
SvaraRaderaApropå litteraturkritikens tillstånd kanske det kan roa dig att läsa vad Jan Kjaerstad skrev i januari 2010:
http://www.aftenposten.no/meninger/debatt/article3452780.ece
Eller inte.
Algot
Låt mig göra ett tillägg... Som Kjaerstad skriver så är ingen författare betjänt av unisona hyllningar. Det är viktigt med motstånd.
SvaraRaderaAlgot
Marianne igen: du har helt rätt, det är de två raderna som det är något med. Jag har inte för vana att stryka i efterhand i blogginlägg, så det får stå som det är. Jag är ganska så trött.
SvaraRaderaHej Algot! Äsch... Så dålig är inte norsken. Dessutom skiter jag egentligen i allt det där. Det har jag alltid gjort. Och man ska inte låta författarna bära ansvaret för kritikernas tics.
Däremot så har Kjaerstad en poäng när det gäller perspektivlösheten i litt.kritiken. Men det är rätt vanligt, att droga sig med superlativer är nog vanligare än att såga egentligen.
Det finns även vissa erfarenheter som inte betraktas som allmängiltiga.
Men jag lovar - jag tycker inte att det spelar någon roll. Jag har aldrig haft nåt emot norsken. Lovar och svär.
Nej, har jag åkt ut nu igen.
SvaraRaderaAlgot: Jag vill egentligen inte kommentera oinloggad, måste se till att få ordning på bloggerfunktionen - det funkar ibland, ibland inte.
SvaraRaderaTack så mycket för din kommentar. Den värmde. Vem du än må vara. Ja jag la märke till det i Kjaerstads artikel, det är lite lustigt egentligen. Jag tror att det beror på att både boken och debatten fortfarande betraktas som unidentified litterary objects. Lundell har jag knappt läst om jag ska vara uppriktig, och det ska man väl vara. Jag är en nykter... galning. Det har funnits andra här som också har velat att jag inte ska bråka med kulturjournalistiken. Jag tror att det behövs och att det handlar om kulturkritik och inte en enkel egennytta. Ha, det lät självgott, ber om ursäkt för det...
Ja jag har för mig att Lagercrantz hävdar i sin Strindbergsbiografi att han var rätt taktisk egentligen.
Jag funderar på att lämna in datorn för genomsökning, så det kan ta lite tid innan jag svarar på kommentarer.
Maja
Däremot så har jag varit om inte galen så djupt olycklig de senaste dagarna. Nästan bortom vett och sans. Tror ni inte på det, så strunta i att tro på det.
SvaraRaderaMaja
Jag tror på det, tror inte du skulle skriva det annars.
SvaraRaderaÖnskar jag hade något som kunde hjälpa.
Vänner, musik?
Matematik, kanske - ser just att Lars Gustafssons blogg innehåller matematiska fantasier - måste kolla!
nja... den var ju inte så värst intressant i sig, den där recensionen av boken om de matematiska fantasierna - men boken kan ju föralldel kanske vara det...
SvaraRaderaJodå Maja, jag tror dig jag också. Jag har varit där om man säger så.
SvaraRaderaMå så gott som det nu går! Man kan finna tillfällig tröst i mörkret på olika sätt även om det är kortvarigt, familj, vänner osv.
Det där var inte till mycket hjälp, jag vet. Men det var välment.
Pigga upp dig med lite Torbjörn Tännsjö, vet jag:
SvaraRaderahttp://www.dn.se/debatt/ett-oppet-samhalle-kraver-ansvar-for-det-egna-ordet
IAMB, Aud Djupaudga: tack. Jo jag har vänner som varken kärnfamiljscocoonar eller super. Och familj också. Det blir för tungt, när det sätter sig så man inte kan sluta tänka på det. Så jag ska göra något.
SvaraRaderaHehe matematik, typiskt Lars Gustafsson. Men det är helt ok.
Anonym: ja, den var rätt uppiggande. Men är inte rubriken lite felsatt? Det kan låta som att Tännsjö förespråkar mer självcensur, men gör han verkligen det? Det är väldigt svåra frågor. Jag har t.ex varit rätt kritisk mot Vilks men uppfattar honom inte som det minsta ansvarig för Breiviks handlingar eller idéer. Verkligen inte det minsta.
Maja
TT pekar inte heller ut någon, men han för fram en tanke som var tabu så sent som dagarna före katastrofen:
SvaraRadera"Men minns att även om terroristen är fullt ut ansvarig för sina dåd, så kan jag också ha ett medansvar. Jag är rimligen ansvarig, inte bara för vad jag tänker och säger, utan också för hur det kan tänkas uppfattas och utnyttjas av andra."
Valerie Solanas.
SvaraRaderaNej, nej! VS är ett extremfall. Detta handlar om oss vardagsmänniskor.
SvaraRaderaAnonym 22:43
22.46: ja, Valerie Solanas bör även tas med i diskussionen. Och jo, några formuleringar från mig själv har givit mig viss ångest i efterhand.
SvaraRaderaAnonym 22.43: ja, men artikeln fortsätter:
"Detta är ett paradoxalt och obehagligt ansvar att bära. Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.
Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta."
Tännsjö skriver även att han inte vill vara alltför principfast. En fråga som uppstår (jag har själv inga svar) är vem som ska avgöra vad som är en ren missuppfattning och vad inte. Och vilka konsekvenser det kan få t.ex för lagstiftningen. Jag tycker inte riktigt det stämmer att tanken varit tabu tidigare, som du skriver. von Triers nazismuttalande (som de flesta nog uppfattade som en korkad ironisk provokation, absolut inte allvarligt menad) fick beröm av Iran, som trodde att det var bokstavligt menat. Kanske ett dumt exempel. Ett annat då: Knausgård är inte nazist, titeln har inget med det att göra. Bör en sån titel ändå förbjudas för att någon tok kan få för sig att det är ett hemligt tecken?
Springtime for Hitler, blotta filmens titel kan förstås uppfattas som uppviglande för någon galning.
Jag vet inte vad som händer om man sänker taket för yttrandefriheten, eller ökar självcensuren.
Maja
22.57: Ja, visst är Solanas ett extremfall - men om man diskuterar yttrandefrihet, och (eventuell) uppvigling, så kanske det hör dit...?
SvaraRaderaDäremot håller jag med om att den egentliga diskussionen kanske bör handla om oss vardagsmänniskor.
Maja
Tännsjö tar egentligen upp ett klassiskt filosofiska dilemma. Ett sådant fall där det inte finns rätt eller fel, antingen eller. Vi måste var och en helt enkelt vara uppmärksamma och använda vårt omdöme för att inte gynna krafter som vi själva avskyr. Lite pragmatism och sunt förnuft skadar inte i en komplicerad värld. Det duger till exempel inte att - som Mustafa Can - medvetet hetsa dem som hatar muslimer och sedan hänvisa till någon slags konstnärlig, moralisk immunitet. Han kan, och ska inte, ställas till straffrättsligt ansvar, det hindrar den grundlag som vi dessbättre har. Men för den skull måste han inte hyllas.
SvaraRaderadet var 22:43 som skrev ovanstående.
SvaraRadera22.27: Varken Mustafa Can eller Lars Vilks har något delansvar för Breiviks idéer eller handlingar.
SvaraRadera22:27: Och jag kan heller inte se att någon har påstått det.
SvaraRaderaAnonymm 22:43
Men här bryter jag. Frågan är för sammansatt för den här bloggen.
SvaraRaderaAnonym 22.43
Någon är fortfarande fly förbannad på Maja för att hon försvarade Mustafa Cans porrnovell om Siv Jensen ser jag. Jaja...
SvaraRaderaTorbjörn Tännsjös artikel var verkligen intressant. Min tolkning är att Tännsjö snarast väger över till förmån för ett öppet samhälle utan nervositet och självcensur, även om rubriken pekar åt motsatt håll. Åtminstone är det ett sådant frispråkigt samhälle jag själv vill se.
Algot
Du tolkar med andra ord Tännsjö efter dina preferenser. Det är sådant som gör seriösa diskussioner omöjliga här. Nu, slutgiltigt, godnatt.
SvaraRadera22:43
Alla projicerar och är oseriösa utom Anonym.
SvaraRaderaNu förstår jag inte riktigt. Förklara för mig den som kan. Hur kom det här att handla om Mustafa Can?
SvaraRaderaMaja: Det har varit tungt för många. Man måste ta hand om sig.
Gonatt
Mariannesson
Dra dig inte för att söka hjälp (så mycket det nu finns kvar efter Alliansens alla yxhugg...)
SvaraRaderaMariannesson
Tror att skåpmat är ungefär som pyttipanna, en sorts skåpstädning, hopkok av det som fanns.
SvaraRaderaSvinto
Och vad gäller kritikern du inte gillar fann även jag hennes text i ämnet djupt osmaklig. Som om världen vore där för författare, och inte tvärtom.
SvaraRaderaSlutligen, vad gäller Can är det inte avgjort än. Han säger att hans text är en del av ett större projekt. I sig själv kan jag inte se att den höll, men han är en bra skribent, så kanske kommer en förklaring.
SvaraRaderaHoppas att augusti blir en fin månad för dig, Maja!
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaSvinto: japp, som om världen var till för författarnas skull, eller rentav världen och författarna för litteraturkritikens skull.
SvaraRaderaDet är helt fasansfullt att man ens kan drömma om att skriva sådär.
Personligen skiter jag fullständigt i ATT (inte om) jag stöter med mig folk i litterära jurysar. Varför det? Nordiska Rådets Pris: jag är inte en nordisk författare. Det tänker jag inte heller bli. Augustpriset; typiskt att det kallas vid förnamnet, dvs falsk intimitet på samma sätt som säljare som ringer hem och kallar en vid förnamn. Augustpriset är inte Strindbergspriset. Det vet alla. Den där kritikern som är en korsning mellan en hjärndöd dammråtta och en kall fisk - ett byråkratsläkte som är inkarnationen av den banala ondskan i kulturvärlden.
Jo precis, det är dags för vissa att diskutera Mustafa Can med Torbjörn Tännsjö istället. Väldigt obehagligt med en del typer. Jag tror inte att det behöver urarta till ren stalking som förra gången.
Algot: jag uppfattar det som att Tännsjö presenterar ett dilemma,
SvaraRaderautan att ta ställning till vare sig den ena eller andra lösningen. Däremot är rubriken kategorisk på ett sätt som artikeln knappast är. Det går inte att säga vilken slutsats Tännsjö kommer att resonera sig fram till så småningom, om någon alls - hans grej är snarare att frilägga argumentation, så logiskt som möjligt. Däremot är rubriken helt i linje med dn:s lilla tendens att vilja framstå som en myndighet.
Mer självcensur tror jag är destruktivt.
Mariannesson: tack.
"Knausgård är inte nazist" - nä det får man väl hoppas. Men titeln är unken och innehållet är pinsamt manschauvinistiskt på ett mycket sämre sätt än hos t.ex Lundell.
SvaraRaderaAnonymt Lundellfan:
SvaraRaderaJag har redan sagt på ett ungefär vad jag tycker, och det får väl räcka. Titeln är billig, endast om den hade varit en medveten provokation kunde den ha funkat - eller om det handlat om någon självironiker som rannsakat sina egna idéers likhet med nazismen. Eller skildrat en manlig rättshaverists väg mot botten, medan han vilt fäktas mot feministerna och deras effeminering osv. Då hade det kunnat vara en konstnärlig titel.
Förklaringen fick mig att tänka att författaren kanske rentav ÄR nazist (den lilla kampen i vardagen ställd mot Hitlers stora ideologiska kamp, är man blåst eller är man nazze när man säger så? Man är en epigon, det har flera redan påpekat, även om hyllningskören även i Sverige gärna jämfört med Proust och ditten och datten. Man är en epigon. En mekanisk näktergal.
Men man fyller en funktion: att visa hur snuskigt fallocentrisk kulturen fortfarande är.
Här är någon som skickligt nog lyckas uppfatta Tännsjös artikel som "ett rungande nej till självcensur".
SvaraRaderahttp://www.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-avsta-fran-att-provocera
DN måste omvärdera sin syn på både Odell och Knausgård - provokationens vara eller inte vara kan ju inte endast handa om islamofobi. (Att jag skriver "DN" och inte individuella skribenter beror inte bara på den genomskinliga rubriksättningen, utan på att jag känner till den redaktionella linjen).
Eh.. på förekommen anledning, om det är nån av er som har hackat min mail så tjänar det ingenting till. Det är nämligen inte den jag använder.
"Den redaktionella linjen": konformism.
SvaraRaderaProvokationen är en förlegad konstform. Anna Odells "aktion" illustrerar det förträffligt. Konstnärer ska inte ta sig rätten att väcka obehag, kränka och sätta sig över moralen. I synnerhet en orolig tid kräver en återgång till det förnuftsässiga samtalet och ansvaret för publikens reaktioner vilar helt och fullt på konstens utövare.
SvaraRaderaAnonymous
Men konsten ska väl inte heller bara väcka behag, smickra och vara moraliskt tillrättalagd?
SvaraRaderaValet kan knappast stå mellan att väcka behag och smickra eller för all del att vara moraliskt tillrättalagd - eller att provocera.
SvaraRaderaJag noterar att Breivik har avböjt kontakt med fängelsepräst. Apropå formuleringenatt massmördaren skulle "vinna" över fängelseprästen.
Anonymous
Anonymous: du har inte tänkt tanken att det som INTE uppfattas som provocerande kan vara farligare? Är det verkligen mer upprörande med bältesläggning då den är framprovocerad och ingår i politisk konst, än när den bara pågår? Att Breivik avböjt fängelsepräst är knappast förvånande då han betraktar sig som en korsriddare och inte har för avsikt att känna någon ånger.
SvaraRaderaDet går inte att komma fram till något slags principbeslut i den här frågan - ja eller nej, bra eller dåligt med provokationen som metod. Var och en av oss måste ta ställning till vart och ett av verken för sig. När det gäller Anna Odell är jag för min del tveksam till värdet, men hon återskapar ändå en egen traumatisk upplevelse och det inger mig större respekt än när Lars Vilks - i mina ögon - muppar sig och muckar med jihadisterna.
SvaraRaderaNär vi tar ställning till det provokativa verket kan vi lugnt använda samma moraliska måttstock som när vi bedömmer andra människors politiska handlingar. Konstnärerna utgör inget mystiskt frälse.
En Annan Anonym
Vill man provocera massorna, ska man kalla sig konstnär. Det räcker nästan som provokation i sig.
SvaraRaderaAnna Odell tog sig rätten att utsätta andra för obehag genom ett bedrägligt handlingssätt. Hon utsatte inte lika många för fara som Lars Vilks i förlängningen gjorde. Hennes aktion kan möjligen försvaras utifrån en egen tidigare erfarenhet och en tänkt framtida samhällsnytta. Men båda har det gemensamt att de anser sig tillhöra en elit som besitter större insikter än publiken och att de har rätt att utifrån detta von oben-perspektiv utmana starka känslor hos publiken. Vad jag menar med att provokationen är en förlegad konstform som sådan - alltså alla provokationer - är just det, att konstnärer inte utgör någon "elit" som i konstens eller samhällsnyttans namn medvetet får sätta igång processer hos publiken som ingen kan överskåda. Det är dags för ett undvikande av det som är känsligt och tabu, ett mycket större mått av ansvarstagande hos konstnärerna.
SvaraRaderaAnonymous
Jag uttryckte mig slarvigt. Jag menar inte att konstnärer ska undvika allt som är känsligt och tabu. Bara de medvetna provokationerna. Det är möjligt att skildra missförhållanden i samhället utan att sätta igång processer som kan vara mycket riskabla.
SvaraRaderaAnonymous
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaSnälla ni. Det händer mycket i världen nu.
SvaraRadera