Berlusconis avgång löser egentligen ingenting. Vi står kvar med vårt skuldberg, enorma ungdomsarbetslöshet och folk som inte betalar skatt. Det kommer att ta lång tid innan vi får fart på ekonomin och ordning på landet.
Pia Saraceno, Tankesmedjan Ref, i Svenska Dagbladet.
"Om man drar ur bottenproppen Berlusconi uppstår det en virvel, alla blir begeistrade och applåderar, och i tomheten som uppstår kommer något värre" skrev jag för ungefär ett år sedan, men nu är det i sanningens namn snarast så att italienare är oroade och inte begeistrade. Ovissheten kan jämföras med när ett kvarters familj tappar sin makt och detta bereder väg för andra familjer, man vet bara ännu inte vilka, eller om det kommer att föregås av krig.
Upplysningens idéer slog aldrig igenom i Italien.
(Det blev inget tillfälle till något Antonio Cardillo och Umberto Melotti in memoriam, mördade på en gata uppkallad efter en av de jakobiner som slets i stycken när folket i Neapel vände sig mot upplysningens män och kvinnor (Emmanuele de Deo, Eleonoroa Fonseca Pimentel och de andra) - en händelse som anses vara en vändpunkt, avgörande för den historiska utvecklingen. Men även om banditismens ställning just av den anledningen är stark och på sina håll djupt folkligt förankrad - ibland gör den också anspråk på att vara social banditism - slår fördrivandet av upplysningen ständigt tillbaks mot folket, däri inbegripet banditerna på gatunivå. Därför har det ett tungt symbolvärde att det var just Via Emmanuele de Deo. Det blev inget tillfälle att skriva ett in memoriam eftersom andra otäcka händelser inträffade på närmare håll, besläktade - ja, besläktade).
Italien sitter fast i det antika patron-klientsystemet med tjänster och gentjänster, lojaliteter och nepotism, med en trög och ofta korrupt byråkrati och offentlig förvaltning. Att ha en släkting som jobbar på banken är en självklar fördel. Att inte ha det en stor nackdel. En absolut majoritet vill ha en förändring. Men vad ska de rösta på?
Den mycket spridda övertygelsen att politiker bara är ute efter att berika sig själva har förstås ökat i och med Berlusconi. Vad som skulle kunna hända nu är att nyfascismen rycker fram, vid varje kaos ropas ofta på en stark man och hårdare tag. I värsta fall blir det så. I bästa fall påbörjas ett långsamt och senkommet övergivande av det anakronistiska patron-klientsystemet.