På kort tid förvandlade han politiken till en fotbollsarena där medborgarna är supportrar som håller på sitt lag hur det än beter sig, på sin höjd busvisslar de lite, men de vill aldrig se något annat än seger. Berlusconi införde ett nytt sätt att tala: ett beslut att ägna sig åt politik kallades "att gå ut på plan", "gå till angrepp". För övrigt upprepade han själv ofta att han gick in i politiken för att skydda sina egna intressen. /.../ Inga lagar har stiftats för Italien, bara för honom själv. /.../ Parlamentet har i åratal ägnat sig åt att diskutera, modifiera och rösta fram lagar som varit skräddarsydda för särskilda personer och företag.
Den nya värld som Berlusconi hade lovat har blivit en gammal värld, äldre än den föregående. Och det finns en risk att den politik som väntar oss blir en fortsättning på Il Cavalieres oavbrutna maktspel. Det blir den gamla kostymen igen.
Roberto Saviano i Berlusconismen är ännu inte död.