Spännande artikel av Karin Johannisson om det hypnagoga. Jag ska skriva mer om den vid tillfälle. Nöjer mig än så länge med att påminna om några tidigare diskussioner om liknande erfarenheter här i bloggen.
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/you-name-it-ive-had-it.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/min-gamla-kines.html
http://lundgrenmaja.blogspot.com/2010/03/en-annorlunda-dokumentar.html
Den sista är en påminnelse om André Bretons Nadja, mer än någon annan bok min vägvisare i Neapel. Den som börjar: vem är jag?
Jag sover ibland med öppna ögon. En optiker har berättat att jag har micro stains på näthinnan (tror jag det hette), som man får om man inte blundar när man sover. När jag studerade i Perugia delade jag rum med en tysk studentska, Claudia. En morgon gick hon fram till mig och pratade med mig, i tron att jag var vaken eftersom jag låg och tittade. När jag låg helt orörlig och inte svarade blev hon rädd och skrek eftersom hon trodde att jag var död.
Det är viktigt att tillägga att i min vardag, ute i verkligheten när jag samtalar med människor, hallucinerar jag inte, hör inga inre röster och ser inga syner. Min verklighetsuppfattning och perception är då realistiska, fungerar som alla andras. Mellan-dröm-och-vaka-erfarenheterna är avgränsade.
Karin Johannisson är nästan alltid bra och intressant och så även i den här artikeln.
SvaraRaderaJag har aldrig betraktat mina egna upplevelser som nåt speciellt, och jag har alltid trott att de flesta vetat att det är ganska vanligt och helt normalt, men så är det tydligen inte.
Jag har däremot inte berättat för särskilt många, men det har med annat att göra.
Som tanken på att folk ska tycka saker som: hon ska då alltid göra sig märkvärdig. För det är lätt hänt att folk tycker det eller nåt liknande.
Det var kul att läsa de gamla inläggen om det här. Jag kan säga att jag tycker att kommentarsfältet ändrat karaktär en hel del sen dess. Eller är det nåt jag inbillar mig kanske?
Ibland går jag in i ditt arkiv och läser gamla inlägg, det är ganska skoj att göra det. Det är bara nån vecka sen jag läste ett par inlägg från samma tid som de här. Rekommenderas!
I så fall inbillar jag mig det också! Det var en annan karaktär, många fler som kommenterade, och folk kom in från olika håll. Jag tror att en del handlade om den där skärningen mellan "pappanissar" och "mammanissor", som ibland talade om vad de hade på hjärtat och ibland om inlägget, och det hela flätades ihop på ett intressant sätt, och det är nog något som inte kommer tillbaks. Det var ju en fantastisk och blandad skara, och ofta var diskussionerna i kommentarfältet själva huvudsaken. Jag tänker inte grubbla över hur det gick till när till exempel kombattanterna och parhästarna Tristan och Leroy, Valens och Tomtemor, eller Drutten och Charlie (ursäkta) försvann, men jag tror att den där friktionen och polemiken var en del av det, även när diskussionerna handlade om annat så fanns dynamiken mellan starka personligheter. Jag uttrycker det väldigt pretentiöst nu, men... Det var speciellt, bråk ibland men mycket kommunikativt och ingen tog över, eller hur man ska uttrycka det. Vackert så länge det varade.
SvaraRaderaDet enda jag har att invända mot Karin Johannissons artikel är uttrycket status. Jag har nog aldrig uppfattat henne som status- eller prestigefixerad, och sådana här saker tycker jag själv inte har det minsta med status att göra. Jag känner mycket väl igen det du skriver, om att folk kan tycka att man ska göra sig märkvärdig, och jag tror att det nästan är nödvändigt att det finns en viss laddning kring sådana här fenomen. Självklart drog jag mig för att skriva att jag sover med öppna ögon ibland, till exempel.
Social dynamik: Fia, till exempel. Som jag skulle åka tandemcykel med. Minns inte riktigt. Men hon försvann ju.
SvaraRaderaHade gärna sett dig med Saviano hos Skavlan, istället för Solbrännan. Men man kan inte få allt.
Zigge
Zigge: Fia, ja. Jag tror hon blev sur när jag menade att Christian the Lion inte dög för den här bloggen, haha. Jag upptäckte precis att jag råkat skriva Lycia Cacho istället för Lydia. Freudiansk felskrivning!
SvaraRaderaJo, precis så upplevde jag det som du beskriver det Maja. Folk blev också vänner i olika konstellationer men aldrig för mycket så att det lämnade andra utanför. Personligheterna var så tydliga så det kändes som om det var "live" och inte bara skrift. Det var ganska märkvärdigt på många sätt, jag har aldrig sett nåt liknande på nån annan blogg.
SvaraRaderaNä, det kommer nog inte tillbaka. Men det var unikt och det känns roligt att ha varit med när det hände.
Den mörka kontinenten. Fantastisk. Jag letar också i minnet efter en antologi med texter om medicin/religion/galenskap/schamanism, där vetenskapliga tolkningar av olika fenomen ställdes mot andra tolkningar. Där var flera författare däribland Karin Johannisson. Jag har för mig att jag recenserade den i Aftonbladet. Högst intressant.
SvaraRaderaAud: det var då, det bara uppstod och sedan avklingade det, och det var inte detsamma som "många kommentarer" utan något unikt, ofta så bra som den allra vackraste och starkaste pjäs. Och styrkan i det hela tror jag bland annat handlade om att det fanns mycket laddade ämnen i botten.
Precis lagom snö, det är en härlig vinterdag.
Apropå "Solbrännan", Zigge: jag har ingenting emot att Ranelid är med i Let's Dance och Schlagerfestivalen, och skriver i Myggor och tigrar att jag inte riktigt gillar de ständiga smädelserna mot Ranelid. Och jag tvekade att ta med det avsnitt där jag tyckte att han var lite rörande självupptagen först och sedan outhärdlig, och där de arga kiss-skämten tydligt berodde på att han blivit förtörnad av mitt spydiga "det är bra med engagemang". (Sen tyckte jag ändå att Expressenartikeln "Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing" blev både korrekt och sublim, Ranelids fru kommer till telefon och intygar att det är viktigt att flickorna vågar gå på toaletten, osv). Men jag har inga problem med att se honom i rutan, så där generellt. Roberto Saviano och jag kommer kanske att träffas någon dag, eller så gör vi aldrig det - men man ska inte underskatta läsning, huvudsaken är ju i det fallet skriften och idéerna, samhällskritiken. Så är det, seru.
SvaraRaderaJag läste om de gamla inläggen och kommentarerna. Vad fantastiska de där diskussionerna var! Jag kan inte låta bli att att hoppas att det kommer tillbaka igen.
SvaraRaderaJag älskar att Karin Johannisson kallar dig rebell. Det är inget ställningstagande för dig i alla lägen utan mer ett konstaterande. Jag ska säga att jag uppskattar Bengt Ohlssons utspel i DN även om min första spontana reaktion var att här kommer en man igen och tar åt sig äran när en kvinna redan gjort grovjobbet. Men riktigt så är det ju inte.
Fortsätt kämpa, Maja! Du har konsekvent och under lång tid varit med att höja taket och öka toleransen för psykisk sjukdom. Jag tänker till exempel på hur du röt till mot vissa sliriga uttryck i DN om Beate Grimsrud, det intelligenta försvaret för Anna Odell, med mera. Gränsen mellan normalt och sjukt är inte absolut, och även "dårar" måste få komma till tals. Kapitlet Drömmar med senare innebörder i Myggor och tigrar är bland mina favoriter i den boken.
Mariannesson
Jag älskar också att Karin Johannisson kallar mig rebell.
SvaraRaderaJa, diskussionerna var fantastiska. En dag ska jag läsa om bloggen från början till slut, inklusive kommentarerna.
SvaraRaderaDagens språkliga innovation
SvaraRadera– här i egen hög person –
(se Atlas dotterson, Poseidons brorson)
Och farbror P, han fiskar han,
men blott på gudars vis
– med rebusgarn och psykets udd,
ett gåtfullt agn av silkesludd –
ett stilla hav, en stilla bris,
(en liten blygsam nätkurtis ...)
*
(dröm i natt; en röst i drömmen/hypnagogiskt nyhetstelegram:)
"Bart Simpsons kritik av det amerikanska betygssystemet innebar en återgång till ålderdomliga fraser."
(à l'encre symphonique : le silence et les tons)
/u.h.q.d.
Haha, vad fint! Ett litet rokokostycke.
SvaraRaderaOch ett mycket märkligt hypnagogt nyhetstelegram. Om Bart Simpson hade vetat hur det skulle gå hade han knappast kritiserat betygssystemet.
Nej, den gode reformatorn, Bart Simpson, hypnagog didaktiker, päppelsyrare, vingklippt skald, lejonkonung, härdfösare, kylskopeder m.m. etc., visste sannerligen inte vad han gjorde.
SvaraRaderaDet hela är förbluffande.
En pjäs på det.
Eumeniderna (en variant),
av Aiskylos den sublime
— tillägnas Maja, ett ymnighetshorn av ord och tankar
*
(Djupt nere i Hades. Det är mörkt och varmt.)
Polyfemos: Kritiken, den var enögd ....
Odyssevs (stum av beundran, en smula förvirrad; tappar sin replik i mörkret)
Homeros (plockar upp pinnen; sufflerar): ...och ack så aaaaningslös.
Elektra (som ett åskmuller): Ha!
Hoffmankören (flerstämmigt): åååååååååååh....
Sjörövar-Jenny: Vik hädan, flukthumrar! Krabbsalvare! Sötvattenssutenörer!
Hermes (blixtsnabbt): Taget!
Atlas dotter: Ser man på, minsann.
Fråjd: Minsann, minsann.
Horatius (vist och koncist): Nil admirari.
Ridå.
*
(et maintenant, même mon encre est finie)
Tack för en inspirerande blogg!
Au revoir,
/u.h.q.d.
hahahaha.... päppelsyrare och kylskopeder?
SvaraRaderaVik hädan, flukthumrar... Underbart alltihop...
Homeros måste ju vara Homer, så Sjörövar-Jenny kanske säger: "Vik hädan, flukthomer" (om man tänker sig att Barts pappa gör en framstöt där på nåt sätt)
PS. Ja, jag tror också det... ;-) Försökte f.ö. klämma in både Simpson och Delilah i det lilla stycket men det gick bara inte. Homeros skulle också kunna vara Homjones, den kretensiske tjuren.
SvaraRaderaDS.
Asch, nu kändes det som om det arma tillägget blev en smula förflaxat, nästan äckivågt. Nå, låt strändernas svall skölja över själens stenar och bort... man får simma lugnt.
SvaraRaderaNejnej, det är helt enkelt underbara associationer.
SvaraRaderaJa, ha ha. Okej. :) Jag har nog alltid varit lite rädd för vassa feminister...
SvaraRaderabekänner
Lill-Moses i vassen
Bra med ärlighet, Lill-Moses.
SvaraRaderaJag har nu granskat inlägget du befarade var förflaxat, och inte funnit det anstötligt, sexistiskt eller patriarkalt i någon nämnvärd utsträckning. Vagga lugnt i vassen, med andra ord.
Tack för det!
SvaraRaderaJag ska vagga lugnt ett tag, och grunna på saker och ting, som bildgåtorna i palatset och de flygande smågudarna, samt hur det gick till när helgonet blev lyckligt – och vad det kan tänkas betyda. Kanske, om jag kalibrerar min hörselnerv, kommer någon (en genius?) viska mig svaret i örat tidigt en vacker och glasfärgad gryning.
Ja, jag sätter min lit till drömmarna, tablåerna, det okända.
Auf Wiedersehen,
Un homme qui dort
(L-M, etc.)
hehe... det är egentligen en toköversättning. "Le bienheureux Raineri" - salige Ranieri, det är snarast en synonym till helgon. Men tyckte att det blev ganska kul att skriva "lycklige" istället. De här inläggen från Paris är mest iväghafsade, men visst är detaljerna ur målningarna ganska fascinerande? Tror säkert att du kan kalibrera din hörselnerv och höra allt möjligt :)
SvaraRadera"Iväghafsat...?" sade Freud och log. "Sehr intressant..." ;-)
SvaraRaderaKände i alla fall igen den kretensiske tjuren och Europa (Liberale Da Verona) och helgonet Jerome av Pietro Perugino (inte Pasolini).
Min hörselnerv är beryktad. Du anar inte vad den hör mellan hålrummens rader.
I natt t.ex.: "Begäret är ryggsäckens bergsbestigare."
/uhqd
Jag ber om ursäkt igen. Kanske såg jag nyss i syne, eller så är jag överkänslig. I alla fall tycker jag att det är viktigt med respekt, och en överspänd gåtfullhet, eller vad man ska kalla det, är inte det bästa beviset på det. Så förlåt.
SvaraRaderaNej då, min uppmärksamhet är lite splittrad bara.
SvaraRaderaJust det, Liberale da Verona och Perugino, var det.
För övrigt: Dan Browns Da Vinci-koden. Det är fel att kalla Leonardo för Da Vinci. Den borde ha hetat Leonardokoden.
Men nu kan inte jag ägna mig åt bloggen på ett tag. På återhörande.
Flyg försiktigt!
SvaraRaderaNyhetstelegram från HT (Hypnagoga telegrambyrån):
SvaraRaderaOväntat utslag i rosenblomstolen ledde till förnyad förveckling i trädgårdsprocessen; en myriad konkubiner utlöstes med färganspelningar på gud.
Slut på meddelandet.
PS. Föredrar alla gånger Kurt Schwitters da Da-koden.
SvaraRaderaNyhetstelegram från HT (Hypnagoga telegrambyrån):
SvaraRaderaDen försvunne författaren Thomas Mann siktades senast vid åttatiden i trakterna kring planeten Venus, iförd päls och frostbiten själ.
Slut på meddelandet.
Nyhetstelegram från HT (Hypnagoga telegrambyrån):
SvaraRaderaLandhöjningen i den svenska ankdammen slår i taket! ; sår och rabarber: nu tassar skam upp på torra land.
Och ett kort meddelande från vår huvudsponsor (den undermedvetna Agentbyrån):
Fritt fram – för franska päron i vår!
Mina terziner i ruiner... raderad, terminerad, censurerad, refuserad... Kan du inte sudda ut resten också, när du ändå ansar rabatten? Tack. Snälla.
SvaraRadera