"Är du Sveriges värsta i slöjd? Var du en sådan som briljerade vid slöjdbänken? Eller gick nålen alltid av i symaskinen eller figursågsbladet i plankan när det blev din tur?" frågar Aftonbladet, apropå att Nordiska museet ställer ut svenska slöjdalster.
Gissa.
På syslöjden var det bara att sprätta upp en del av nattlinnet, något var fel på något sätt.
15/1 1979
Syslöjdsfröken var alltid tålmodig. "Det där kan ingen människa hjälpa", kunde hon säga när jag kom fram med den senaste härvan (både hon och jag visste att hon ljög, men det hade tagit för lång tid för henne att förklara i detalj vad jag hade gjort för fel).
Så medan de flesta andra förfärdigade både en, två och tre kreationer, slogs jag med undertråden och bad bittra böner till sömsmån att den inte skulle krympa från en centimeter till en millimeter på eget bevåg nu igen. Förhäxat.
Något bättre på träslöjd. Jag hade lyckats göra emaljörhängen som jag bar när jag var Tallulah, men det var innan man valde mellan sy och trä, för när strömdelningen kom valde jag syslöjd. Det var en eller ett par tjejer som valde trä, inte för att de var genusmedvetna utan för att de tyckte det var kul, och jag tror att en kille var djärv nog att välja syslöjd även om det måste ha varit riskabelt. Men jag var inte tillräckligt bra på träslöjd för att avvika från majoriteten, lite skraj för maskinerna, och tyckte nog att den stillsamma stämningen på syslöjden var rätt avkopplande. Det gör väl inget om man sitter där och sprättar upp lite? Eller så tyckte jag att det var en plåga - dagboksanteckningen är informativ, lakonisk, går att tolka som att jag tog det hela med saktmod likaväl som att det gick mig på nerverna. Men på högre ort uppfattades det som bekymmersamt att jag gjorde mitt bästa utan att det märktes på resultatet. Träslöjdsmajjen (jag har för mig att han kallades för Papp-Helge, visst gjorde han väl det) kom fram till mig på skolgården en gång (på uppdrag av syslöjdsfröken, helt klart var han en torped fastän snäll) och frågade ifall jag inte borde ta och hoppa över till träslöjden istället. Det har jag också skrivit om, men nu får det räcka för idag.
Jag spelar i samma division när det gäller syslöjd. I femman, tror jag att det var, fick jag som första tjej någonsin ha trä- och metallslöjd hela året, min mamma fixade det på något vis efter att jag tjatat och gråtit i månader. Anledningen vara att det skulle stickas slipover i syslöjden och det insåg jag att jag aldrig skulle ro i land. Undertråd och jag var inte helt kompatibla (och är det fortfarande inte), baksidor på broderier är en historia för sig och syslöjdsfröken var nog lika glad som jag när jag försvann ner i källaren till killarna. Senare lyckades jag producera ett par lovvikkavantar där den ena vanten var lagom till en 5-åring och den andra till en stor smed, eller så.
SvaraRaderaSent omsider, i högstadiet, hade jag syslöjd igen (inget genusmedvetande här, inte) och producerade på vårterminen i nian en sån där groda som fylldes med ris. Avgångsbetyget var en etta. Jag är fortfarande osams med symaskinen, fattar inte varför deet ska vara så svårt att trä den och ställa in motstånd på den j-a undertråden. Men syr gardiner gör jag till nöds, alltid förundrad OM det fungerar att sy en rak (nåja) som utan trassel på baksidan.
En groda som fylldes med ris? Som fick en etta? Jag tror jag börjar förstå varför det var så viktigt att spurta och vinna en viss tävling. Revanschism! Jag hade också en groda fylld med ris, den läckte och blev sådär slankig.
SvaraRaderaSymaskinen är ett bländverk. Satans bländverk. Ja jag säger då det. Då det.
SvaraRadera/Mimosa
Jag fick också göra en risgroda. Jag vet inte om det är ett äkta minne det här, eller om det är ett minne av en gammal fantasi jag hade, men jag vill minnas att jag lade hela grodan i blöt. Tanken var att grodan skulle svälla upp och bli stenhård och sedan torka i det skicket - bli en slags skulptur alltså - men det hela sprack på att den sprack i sömmarna.
SvaraRaderaHär har ni en till. Syslöjden var det enda ämne som fick mig att skämmas över mig själv. När våra alster skulle ställas ut fick stackars fröken lägga ena raggsockan under den andra så det inte syntes hur olika de såg ut. Det blev konstigt det också eftersom alla andras låg bredvid varandra.
SvaraRaderaSymaskin använde vi däremot knappt alls, för i min skola var det gammaldags hantverk som gällde.
Men jag blev bättre på slutet. Jag virkade ett par grytlappar som jag har kvar än idag. Jag använde den ena så sent som för några dar sen.
Fast i ärlighetens namn så gjorde min förtvivlade moder en del av den hemläxan, annars hade det aldrig blivit färdigt.
Mimosa: jag läste fel först - Statens bländverk. Jag antar att du inte heller är någon direkt fena på att sy? *s*
SvaraRaderaJohnny: haha... Varför, höll jag på att säga. Varför ville du göra en skulptur av e risgroda? Dum fråga, jag vet.
Aud: raggsockan under den andra, vilken syn. Ojojoj. Jo, jag lyckades faktiskt några gånger också. Bland annat broderade jag en rätt fin fjäril på en kudde som mina föräldrar har i en fåtölj än idag. Hur det hela ser ut på baksidan vet jag inte, men det spelar ju ingen större roll egentligen.