... behöver jag nog aldrig bli.
För att det inte ska bli ankdammsnivå på inlägget ska jag sätta in det hela i ett större sammanhang. Närmare bestämt den ibland förhatliga och kontroversiella självbiografin (och ibland inte). Först lite bakgrund: tydligen planerar Expressen att bussa sina blodhundar på Kristian Lundberg för hans roman Yardens skull. Får man tidningsredaktionerna emot sig kan det blåsa rätt friskt. Det är tänkbart (nu spekulerar jag visserligen) att Expressens linje vore att försöka underkänna Yarden som klasskildring. Det vill säga, att det skulle finnas politiska motiv bakom avslöjandeplanerna.
Lundberg
skriver en artikel om det i Aftonbladet. Det har kommit till hans kännedom att en reporter kontaktat hans far. Man kanske kan säga att Lundberg försöker förekomma obehagliga skriverier i tidningarna. Han påpekar att tidningarnas intresse snarare borde vara att intervjua hans arbetskamrater på Yarden.
Javisst, tänker jag. Det borde de. Och journalistisk hyenamentalitet är inte kul. Men varför skulle inte Lundbergs pappa kunna få komma till tals? Och finns det inte ett grundläggande problem om man anser att författare ingår i en kast för sig, som får använda andra människor som litterärt humankapital, samtidigt som dessa andra inte skulle ha rätten att berätta sin version?
Lundberg skriver:
Och hur blir det om författaren, när han skriver sin kanske känsligaste historia, får räkna med att bli granskad – nej, inte han, men hans berättelse – av grävande journalister?
Är det rimligt ens att tänka sig? Att se journalistkåren samlas utanför Knausgårds ytterdörr i en iver om att visa för den läsande allmänheten: ”Det är inte sant!”
Knausgård var allt att gå över ån för vatten.
Ungefär som en del ville "avslöja" att Myggor och tigrar inte handlade om feminism, utan om en sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen, kanske en del vill rota i Lundbergs bakgrund och hävda att det är han som är ett problem, inte miljön han beskriver. Men jag tror faktiskt inte att det kommer att ske. Inte bara för att Lundberg förekommit det och fått mycket stöd. Pappan ska inte intervjuas. Punkt. Utan för att alltför mycket i kulturvärlden handlar om att ingå i "ett stall". Även bortom kategorier som klass, kön och etnicitet, så finns det en kraftig lojalitetsekonomisk faktor, som gör att principfrågan om vem som får berätta sin historia och vem inte ständigt omförhandlas. Vem som anses girig och uppmärksamhetstörstande, och vem som betraktas som sympatisk och med rätten på sin sida, grundar sig i faktorer och argument som oftast ligger utanför litteraturen. Moralfrågor, frågor om sanningshalt och litterär kvalitet grumlas. Argumentet "klassbakgrund" förs fram ibland, och ibland inte.
Jag har ju en annan inställning till sanningskravet på självbiografiska skildringar: jag anser att det ska vara högt, man bör vara samvetsgrann när man återerinrar sig händelser och repliker. Upplevelsen av dem är förstås subjektiv, och i bästa fall finns utrymme för flera tolkningar. Men man ska inte frångå sitt minne, börja dikta.
Aftonbladet har fortfarande sin objektiva sanning "sexuellt avvisad kvinna ur medelklassen" om mig. Får se om Expressen kan hitta på något epitet att klistra på Lundberg.
Den här låten har ingen som helst koppling till inlägget. Det råkar vara min favoritblues - även om jag upptäckt att det inte är någon riktig blues. Den har sexton takter, inte tolv.
