Bisarr var ordet. Som motvikt till statvetarnas befängda artikel kan man begrunda följande anekdot om författaren och ensamätaren Per Freudenthal (alias Ode Balten):
En man gick en kväll in på en enkel restaurang och såg sin bekant F sitta ensam vid sitt bord. Han gick fram och frågade om han fick slå sig ner. F nickade men efter en stunds tystnad sa han: - Har du tänkt på att när människovarelserna ännu levde i hjordar så förrättade de sina naturbehov och sitt sexuella umgänge i varandras åsyn. Så småningom gick de över till att dra sig undan i enskildhet, skyddade från insyn, vid sådana förrättningar. En gång i framtiden, tror jag, sa F, kommer människosläktet dithän att också intagandet av föda blir till en enskild angelägenhet. Mannen insåg sitt misstag. Han svalde hastigt maten, bad om ursäkt för att han stört och försvann till ett annat bord.
Jag kände inte till Freudenthal - eller Olle Balten - tidigare, ska jag erkänna. Freudenthal klingar bekant, men inte mer än så... Bildningslucka. Man kanske kan ordna en advetskalender som heter Bildningsluckorna, för var dag en bok som man inte läst.
Men vilken harang, nästan synd om mannen som slog sig ner. Kommer att tänka på MAD:s avdelning avsnoppande svar på dumma frågor. Fast det är kanske lite annorlunda. Jo, jag har ju inget emot god mat eller gemensamma måltider, även om de inte är någon garant för ett demokratiskt sinnelag. Funderade lite på Hitlers familjs matvanor, var det inte regelbundna familjemiddagar? Caligula och Nero och kompani hade stora banketter och åt sällan ensamma, osv osv. Och Nobelmiddagens blomsterdekorationer i det här sammanhanget...
Jag tänkte också på vissa mindre demokratiskt sinnade romares måltider, när jag läste SvD-artikeln, och på maffiamiddagar som inte sällan slutar i ond bråd död (ett fenomen som uppenbarligen inte är ett Hollywoodpåhitt utan har verklighetsbakgrund). Den matglade Göring åt säkert inte heller ensam etc. Ja, motexemplen till artikelns tes är förstås legio.
Ode Balten, Freudenthals nom de plume, är väl närmast helt utraderad ur vår litteraturhistoria numera. Men han fick ofta fina recensioner på sin tid (tidigt 1900-tal). Man prisade hans stilkonst men värjde sig inte sällan mot hans allt annat än muntra livssyn. ”Ode Balten förenar det hopplösaste temperamentet med den omsorgsfullaste syntaxen bland moderna svenska prosaister”, skrev t ex Fredrik Böök. Med tiden fick han allt svårare att få sina böcker utgivna, eller så tröttnade han bara på att vara en författare för the happy – eller sad – few. En av sina sista böcker dedicerade han med typisk ironi ”Åt det oförgätliga minnet av forna etthundra recensenter och 50-tals läsare”.
Pompe: haha, hopplöst temperament och omsorgsfull syntax... Ujuj. Har du läst något av honom? Jo nog lät det som en dysterkvist, på anekdoten (om den nu är sann). Hade varit bättre om han sagt far åt helvete, eller ursäkta men jag vill vara ifred istället för att dra en sån där drapa. Zigge: knappt en satir. Och idag var det något slags frågeformulär som en SVT-chef fick fylla i. Jag läste aldrig tidningen, såg bara kulturdelens förstasida. Sen har Wiman varit i Almedalen och skrev en krönika om att alla talade om bildning. Mycket snack och lite verkstad, som man säger? Tomma tunnor skramlar mest? Up fly words, thoughts belong below?
Jag skulle gärna fiska upp elementen till sidopanelen igen, istället för den långa snodden längst ner, men vet inte riktigt hur. På instrumentbrädan, alltså när jag går in i Layouten, ser det nämligen ut som om de är i marginalen som vanligt fortfarande. Så det får vara så här tills vidare.
Jag kollade Måltidsakademiens hemsida. De har en del vettigt på sitt program också. Recept på tomatsoppa, tex. Hihi. Jag har inte läst artikeln om ensamätare och gemensamhetsätare, hittar den inte, men det är ju precis det man säger, att det är ensamma män som går in i vägen psykiskt som röstar på sd. Jag tycker du knyter ihop det bra i artikeln, de rika kommunerna säger "fine men inte där vi bor". Men de kanske är karriärister som inte har tid att äta middag ihop.... Sen hittade jag en konstig sak: "Torsdag den 17 oktober 2013 firades Måltidens Dag förfjortonde året i rad och Måltidsakademien är huvudman." Är det inte 2013 fortfarande? Äsch det var väl bara ett slarvfel.
Calamity Jane: Ja det kan det ju vara. Du kan ta en titt på de andra böcker som nominerades till årets bästa måltidsbok. "En middag på denna högpresterande toppkrog kan vara en omtumlande upplevelse. Här beskrivs på ett underhållande, analytiskt och nära nog filosofiskt sätt vad man varit med om, och varför." Jag hade tänkt ha med det i artikeln också, men ville inte att den skulle bli för lång. En annan av de nominerade böckerna handlade om gamla sedvänjor, till exempel att gräva ner en tupp.
Nu blir jag riktigt nyfiken. Inte den sortens författare som man rekommenderar? Jag kommer lite grann att tänka på Vilhelm Ekelund, utifrån det du skriver. Apropå det Calamity Jane skriver: visst kan ensamhet ge upphov till monomana tankar, och tanken måste vara fri. Men samhället är en helhet. Själv har jag ibland känt mig ganska lockad av idén att reproduktionen i framtiden kan förläggas utanför kvinnokroppen, och att kärlek/sex/barnalstring är helt skilda ting, som inte är kopplade till social status. Men det får bli en senare diskussion tror jag...
Jag menade bara att han inte är ”viktig” eller ”angelägen” i den där kultursides- eller litteraturhandboksmässiga meningen. Det är nog väldigt mycket en läggningsfråga om man uppskattar honom. Och till viss del även en åldersfråga. Förmodligen uppskattar man honom mest i unga år. Roligt att du kom att tänka på Ekelund - han gillade nämligen Balten. Pessimismen och melankolin har de onekligen gemensam men Ekelund förhåller sig mer viljestarkt och nietzscheanskt heroiskt till den, är mer inställd på att övervinna den och omvandla den till något livsbejakande än den mer fin de siècle-vemodige och bittert ironiske Balten.
Jo en särling, och särlingars uppgift är ju inte att vara tilltalande, behagliga eller tillhöra litteraturens "obligatorier", svårt att rekommendera alltså. Ekelund gillar jag, men bitvis är han outhärdlig. Och ska vara det (det är inte meningen att allt ska vara så trevligt). Bitter ironi och avståndstagande från världen brukar ju kunna passa bra för ungdomar, hehe! (Tha Catcher in the Rye t.ex)
Jag tycker också mycket om Ekelund, även om jag numera läser honom ytterst sällan. Visst har han, som många av oss, mindre attraktiva sidor – inslagen av antisemitism och misogyni t ex – men jag har haft ganska lätt (någon skulle kanske säga alltför lätt) att undvika det jag ogillar hos honom och i stället ta till mig det som är viktigt och värdefullt för mig. Det negativa överlämnar jag med varm hand till forskningen och hans kritiker. Naturligtvis har det sitt intresse för helhetsbilden av honom, men jag är nog alltför egocentrisk och subjektiv, alltför lite akademisk, i min läsning för att på djupet engagera mig i den där helhetsbilden. Jag är betydligt mindre intresserad av Ekelund, skulle man kunna säga, än av vad Ekelund kan tillföra mig. Till sist: Min erfarenhet är att det är ovanligt att kvinnor gillar Ekelund. (Medan det på sina håll funnits och kanske alltjämt finns en ganska generande manlig kult av honom.) Vore intressant att höra om du har några tankar kring det.
Många. Det är en spännande fråga. Det kvinnliga ogillandet och den manliga kulten (som väl delvis handlar just om hans misogyna sidor) hänger nog ihop. :-) Har massa mera tankar om detta, återkommer!
Det var faktiskt rätt längesedan jag läste Ekelund också. Men jo, jag både gillar och ogillar. När det gäller litteratur, så tror jag att jag gärna utsätter mig för det negativa, och inte förutsätter att jag är "på rätt sida", det finns ju klyschan "allt finns hos alla" och om man inte drar amoraliska slutsatser ur det ("anything goes") så kan det vara bra att på allvar pröva sig själv genom att inte direkt avvisa "farliga tankar". Jag tycker att det var larvigt, för att göra en tillbakablick nu, med de förfasade eller i alla fall distanserade reaktionerna på Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser, det är så... naivt att tänka sig att det skulle kunna finnas stora helyllehumanister som alltid drar rätt slutsatser, som vi ser det.
Man kan passa på och skriva helt befängda saker, för att retas. Men det ska jag inte göra. För säkerhets skull, så menade jag inte att Pompe idkat en sån kult av Ekelund p.g.a hans misogyna sidor, utan jag talade lite svepande om en viss typ av heroisk/misantropisk dyrkan av världsfrånvändhet, inklusive avståndstagande från det ytliga/fega/opålitliga/koketta som ibland (t.ex av Ekelund) förknippas med kvinnlighet. Sånt förekommer även i våra dagar, jag får en släng av det själv ibland faktiskt, när jag i mina mörkaste stunder tänker att alla de här livsstilsbilagorna som tidningarna kör med, med design heminredning mode och annan estetik etc etc, beror på att man riktar sig till en köpstark kvinnlighet som inte är sådär jätteintresserad av filosofi, politik... men alltså bilar och motorer, sport och fiske, även om det är mer "aktivt", så finns det ingen anledning att sätta det högre än det kvinnliga pysslandet. (Jag har inget emot vare sig heminredning, mode eller matlagning, men tidningarnas bilagor slänger jag direkt olästa, gillar inte den groteska invasionen av sånt). Har det med Ekelund att göra? Hm, kanske kanske inte.
Och idag är Maja på sid 23 i DN del 1, mitt emellan Morrissey och Ken Ring. Har aldrig sett den förstnämnde uppträda men var däremot på Vattenfestivalen den gång den sistnämnde gick till storms mot kungahuset i allmänhet och prinsessan Madeleine i synnerhet ...
" En av mina favoritlåtar är trubaduren Daniel Cireras vackra men bittra hit "Motherfucker – fake vegetarian ex-girlfriend" där han går hårt åt sin ex-flickvän som inte bara bedrog honom utan också fejkade att hon var vegetarian. Hon blev, vill jag minnas, inte speciellt glad när hon hörde den."
Ur slutet av artikeln. Tror faktiskt jag köpte CDn på rea någonstans, men är osäker på om jag lyssnat på den ...
Jaha, jag trodde att det kanske handlade om republikaner, "Att lämna ut andras privatliv" är en dålig beskrivning av Myggor och tigrar. Så beskrivs den av dem som bara läst ett femtiotal sidor där en del bekanta eller bekantas bekanta råkar figurera, och som inte förstår att boken är en helhet. Den författare "lämna ut andras privatliv" skulle passa bäst på är väl Knausgård.
Bra artikel Maja!
SvaraRaderaLeroy
Tack Leroy!
RaderaJa det artikeln var riktigt vass. Mycket bra iakttagelse, Maja.
SvaraRaderaTack. Jag fick med ungefär det jag ville ha sagt.
RaderaArtikeln om kalvstek, ensamätare m.m som jag nämner är bland det bisarraste jag läst.
Bisarr var ordet. Som motvikt till statvetarnas befängda artikel kan man begrunda följande anekdot om författaren och ensamätaren Per Freudenthal (alias Ode Balten):
RaderaEn man gick en kväll in på en enkel restaurang och såg sin bekant F sitta ensam vid sitt bord. Han gick fram och frågade om han fick slå sig ner. F nickade men efter en stunds tystnad sa han:
- Har du tänkt på att när människovarelserna ännu levde i hjordar så förrättade de sina naturbehov och sitt sexuella umgänge i varandras åsyn. Så småningom gick de över till att dra sig undan i enskildhet, skyddade från insyn, vid sådana förrättningar. En gång i framtiden, tror jag, sa F, kommer människosläktet dithän att också intagandet av föda blir till en enskild angelägenhet.
Mannen insåg sitt misstag. Han svalde hastigt maten, bad om ursäkt för att han stört och försvann till ett annat bord.
Pompe
Haha, F låter som en ganska misantropisk typ...
Radera:-)
Jag kände inte till Freudenthal - eller Olle Balten - tidigare, ska jag erkänna. Freudenthal klingar bekant, men inte mer än så... Bildningslucka.
RaderaMan kanske kan ordna en advetskalender som heter Bildningsluckorna, för var dag en bok som man inte läst.
Men vilken harang, nästan synd om mannen som slog sig ner.
Kommer att tänka på MAD:s avdelning avsnoppande svar på dumma frågor. Fast det är kanske lite annorlunda.
Jo, jag har ju inget emot god mat eller gemensamma måltider, även om de inte är någon garant för ett demokratiskt sinnelag. Funderade lite på Hitlers familjs matvanor, var det inte regelbundna familjemiddagar? Caligula och Nero och kompani hade stora banketter och åt sällan ensamma, osv osv.
Och Nobelmiddagens blomsterdekorationer i det här sammanhanget...
Kanonbra. Tyckte kanske särskilt om stycket om grillning, Wagner, rockstjärna som kräver svenska jordgubbar och gräddtårta på SVT. Klockrent.
RaderaZigge
Jag tänkte också på vissa mindre demokratiskt sinnade romares måltider, när jag läste SvD-artikeln, och på maffiamiddagar som inte sällan slutar i ond bråd död (ett fenomen som uppenbarligen inte är ett Hollywoodpåhitt utan har verklighetsbakgrund). Den matglade Göring åt säkert inte heller ensam etc. Ja, motexemplen till artikelns tes är förstås legio.
RaderaOde Balten, Freudenthals nom de plume, är väl närmast helt utraderad ur vår litteraturhistoria numera. Men han fick ofta fina recensioner på sin tid (tidigt 1900-tal). Man prisade hans stilkonst men värjde sig inte sällan mot hans allt annat än muntra livssyn. ”Ode Balten förenar det hopplösaste temperamentet med den omsorgsfullaste syntaxen bland moderna svenska prosaister”, skrev t ex Fredrik Böök. Med tiden fick han allt svårare att få sina böcker utgivna, eller så tröttnade han bara på att vara en författare för the happy – eller sad – few. En av sina sista böcker dedicerade han med typisk ironi ”Åt det oförgätliga minnet av forna etthundra recensenter och 50-tals läsare”.
Pompe
Pompe: haha, hopplöst temperament och omsorgsfull syntax... Ujuj. Har du läst något av honom? Jo nog lät det som en dysterkvist, på anekdoten (om den nu är sann). Hade varit bättre om han sagt far åt helvete, eller ursäkta men jag vill vara ifred istället för att dra en sån där drapa.
RaderaZigge: knappt en satir. Och idag var det något slags frågeformulär som en SVT-chef fick fylla i. Jag läste aldrig tidningen, såg bara kulturdelens förstasida. Sen har Wiman varit i Almedalen och skrev en krönika om att alla talade om bildning. Mycket snack och lite verkstad, som man säger? Tomma tunnor skramlar mest? Up fly words, thoughts belong below?
Jag skulle gärna fiska upp elementen till sidopanelen igen, istället för den långa snodden längst ner, men vet inte riktigt hur. På instrumentbrädan, alltså när jag går in i Layouten, ser det nämligen ut som om de är i marginalen som vanligt fortfarande. Så det får vara så här tills vidare.
Raderaremain below menar jag...
RaderaJag kollade Måltidsakademiens hemsida. De har en del vettigt på sitt program också. Recept på tomatsoppa, tex. Hihi. Jag har inte läst artikeln om ensamätare och gemensamhetsätare, hittar den inte, men det är ju precis det man säger, att det är ensamma män som går in i vägen psykiskt som röstar på sd. Jag tycker du knyter ihop det bra i artikeln, de rika kommunerna säger "fine men inte där vi bor". Men de kanske är karriärister som inte har tid att äta middag ihop....
RaderaSen hittade jag en konstig sak:
"Torsdag den 17 oktober 2013 firades Måltidens Dag förfjortonde året i rad och Måltidsakademien är huvudman."
Är det inte 2013 fortfarande? Äsch det var väl bara ett slarvfel.
Calamity Jane
Calamity Jane: Ja det kan det ju vara. Du kan ta en titt på de andra böcker som nominerades till årets bästa måltidsbok.
Radera"En middag på denna högpresterande toppkrog kan vara en omtumlande upplevelse. Här beskrivs på ett underhållande, analytiskt och nära nog filosofiskt sätt vad man varit med om, och varför."
Jag hade tänkt ha med det i artikeln också, men ville inte att den skulle bli för lång. En annan av de nominerade böckerna handlade om gamla sedvänjor, till exempel att gräva ner en tupp.
Förtydligande: "Ja det kan det ju vara" - karriärister som inte har tid att äta middag ihop.
RaderaJo, jag har nog läst det mesta av Balten, men jag skulle aldrig våga rekommendera honom. Han är helt enkelt inte den sortens författare.
RaderaPompe
Nu blir jag riktigt nyfiken. Inte den sortens författare som man rekommenderar?
RaderaJag kommer lite grann att tänka på Vilhelm Ekelund, utifrån det du skriver.
Apropå det Calamity Jane skriver: visst kan ensamhet ge upphov till monomana tankar, och tanken måste vara fri. Men samhället är en helhet. Själv har jag ibland känt mig ganska lockad av idén att reproduktionen i framtiden kan förläggas utanför kvinnokroppen, och att kärlek/sex/barnalstring är helt skilda ting, som inte är kopplade till social status. Men det får bli en senare diskussion tror jag...
Jag menade bara att han inte är ”viktig” eller ”angelägen” i den där kultursides- eller litteraturhandboksmässiga meningen. Det är nog väldigt mycket en läggningsfråga om man uppskattar honom. Och till viss del även en åldersfråga. Förmodligen uppskattar man honom mest i unga år. Roligt att du kom att tänka på Ekelund - han gillade nämligen Balten. Pessimismen och melankolin har de onekligen gemensam men Ekelund förhåller sig mer viljestarkt och nietzscheanskt heroiskt till den, är mer inställd på att övervinna den och omvandla den till något livsbejakande än den mer fin de siècle-vemodige och bittert ironiske Balten.
RaderaPompe
Jo en särling, och särlingars uppgift är ju inte att vara tilltalande, behagliga eller tillhöra litteraturens "obligatorier", svårt att rekommendera alltså. Ekelund gillar jag, men bitvis är han outhärdlig. Och ska vara det (det är inte meningen att allt ska vara så trevligt).
RaderaBitter ironi och avståndstagande från världen brukar ju kunna passa bra för ungdomar, hehe! (Tha Catcher in the Rye t.ex)
Jag tycker också mycket om Ekelund, även om jag numera läser honom ytterst sällan. Visst har han, som många av oss, mindre attraktiva sidor – inslagen av antisemitism och misogyni t ex – men jag har haft ganska lätt (någon skulle kanske säga alltför lätt) att undvika det jag ogillar hos honom och i stället ta till mig det som är viktigt och värdefullt för mig. Det negativa överlämnar jag med varm hand till forskningen och hans kritiker. Naturligtvis har det sitt intresse för helhetsbilden av honom, men jag är nog alltför egocentrisk och subjektiv, alltför lite akademisk, i min läsning för att på djupet engagera mig i den där helhetsbilden. Jag är betydligt mindre intresserad av Ekelund, skulle man kunna säga, än av vad Ekelund kan tillföra mig.
RaderaTill sist: Min erfarenhet är att det är ovanligt att kvinnor gillar Ekelund. (Medan det på sina håll funnits och kanske alltjämt finns en ganska generande manlig kult av honom.) Vore intressant att höra om du har några tankar kring det.
Pompe
Många. Det är en spännande fråga. Det kvinnliga ogillandet och den manliga kulten (som väl delvis handlar just om hans misogyna sidor) hänger nog ihop. :-)
RaderaHar massa mera tankar om detta, återkommer!
Det var faktiskt rätt längesedan jag läste Ekelund också. Men jo, jag både gillar och ogillar. När det gäller litteratur, så tror jag att jag gärna utsätter mig för det negativa, och inte förutsätter att jag är "på rätt sida", det finns ju klyschan "allt finns hos alla" och om man inte drar amoraliska slutsatser ur det ("anything goes") så kan det vara bra att på allvar pröva sig själv genom att inte direkt avvisa "farliga tankar". Jag tycker att det var larvigt, för att göra en tillbakablick nu, med de förfasade eller i alla fall distanserade reaktionerna på Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser, det är så... naivt att tänka sig att det skulle kunna finnas stora helyllehumanister som alltid drar rätt slutsatser, som vi ser det.
RaderaOch Älgot, han bara instämmer och instämmer.
RaderaDet är lustigt med det här (ganska) nya systemet för kommentarer...
Haha, ja... Instämmer med allt på förhand. Så är det gjort.
RaderaT.S Älgot
Man kan passa på och skriva helt befängda saker, för att retas. Men det ska jag inte göra.
RaderaFör säkerhets skull, så menade jag inte att Pompe idkat en sån kult av Ekelund p.g.a hans misogyna sidor, utan jag talade lite svepande om en viss typ av heroisk/misantropisk dyrkan av världsfrånvändhet, inklusive avståndstagande från det ytliga/fega/opålitliga/koketta som ibland (t.ex av Ekelund) förknippas med kvinnlighet. Sånt förekommer även i våra dagar, jag får en släng av det själv ibland faktiskt, när jag i mina mörkaste stunder tänker att alla de här livsstilsbilagorna som tidningarna kör med, med design heminredning mode och annan estetik etc etc, beror på att man riktar sig till en köpstark kvinnlighet som inte är sådär jätteintresserad av filosofi, politik... men alltså bilar och motorer, sport och fiske, även om det är mer "aktivt", så finns det ingen anledning att sätta det högre än det kvinnliga pysslandet. (Jag har inget emot vare sig heminredning, mode eller matlagning, men tidningarnas bilagor slänger jag direkt olästa, gillar inte den groteska invasionen av sånt).
Har det med Ekelund att göra? Hm, kanske kanske inte.
Instämmer.
SvaraRaderaT.S Älgot
"Jag tror på den ensamma människan".
RaderaEkelöf.
T.S Älgot
Och idag är Maja på sid 23 i DN del 1, mitt emellan Morrissey och Ken Ring. Har aldrig sett den förstnämnde uppträda men var däremot på Vattenfestivalen den gång den sistnämnde gick till storms mot kungahuset i allmänhet och prinsessan Madeleine i synnerhet ...
SvaraRaderaMorrissey och Ken Ring? Vad gör jag där?
RaderaOvanför dig har du LARS NOREN, TRUMAN CAPOTE och Felicia Feldt. Bättre så ?
RaderaI nätupplagan är det Noren, du och Felicia ...
Raderahttp://www.dn.se/insidan/att-lamna-ut-andras-privatliv/
" En av mina favoritlåtar är trubaduren Daniel Cireras vackra men bittra hit "Motherfucker – fake vegetarian ex-girlfriend" där han går hårt åt sin ex-flickvän som inte bara bedrog honom utan också fejkade att hon var vegetarian. Hon blev, vill jag minnas, inte speciellt glad när hon hörde den."
RaderaUr slutet av artikeln. Tror faktiskt jag köpte CDn på rea någonstans, men är osäker på om jag lyssnat på den ...
Jaha, jag trodde att det kanske handlade om republikaner,
Radera"Att lämna ut andras privatliv" är en dålig beskrivning av Myggor och tigrar. Så beskrivs den av dem som bara läst ett femtiotal sidor där en del bekanta eller bekantas bekanta råkar figurera, och som inte förstår att boken är en helhet. Den författare "lämna ut andras privatliv" skulle passa bäst på är väl Knausgård.