Hur många vill egentligen ha etiketten HBTQ klistrad på sig?
Nazismen hade en vurm för förkortningar (Klemperer parodierar det i sin titel, LTI). När förkortningar används på människor, hela grupper av människor, får jag väldigt dåliga vibbar. Förkortningar står för bekämpningsmedel, DDT, myndigheter, AMS, sjukdomar, KOL, hemliga poliser CIA, KGB, företag, LKAB, och säkert för en del andra saker också, och det är all right.
Men en förkortning för människor?
Ja, jag associerar direkt till auktoritära system, där man måste registrera sig såsom tillhörande den ena eller andra avvikande gruppen, och kanske få något speciellt märke att sätta på ytterrocken. Det är vidrigt, alltså. Med tanke på att de som förespråkar HBTQ borde vara anhängare av frihet, rörlighet, oförutsägbarhet, gränslöshet, alltså motsatsen till strikta kategorier och människosortering, ger det ett pedantiskt och dystert intryck, kontrollfreakigt, att pressa in folk under en byråkratisk term.
Plakatsexualitet.
HBTQ-rörelsen har tydligen förärat de heterosexuella en egen förkortning: Cis.
Jag lärde mig det igår. Cis.
För en heterosexuell är det egentligen bara att vifta undan - cis? Så fan heller. Cis kan du vara själv.
Det kan nog vara värre för dem som inte vill buntas ihop under den otympliga förkortningen HBTQ, men som ändå placeras där och kanske anklagas för att vara svikare. Jag tror att plakatsexualiteten kan gå ut mer över dem.
Kan upplysningsvis nämna att slagordet "Vägra kallas HBT" figurerat i de lite mer obskyra queerkretsarna i några år...
SvaraRaderaOch innan någon upprörd bokstavsaktivist hittar hit och smäller dig på fingrarna kan jag också lite vänligt ifrågasätta din uppfattning kring ordet cis.
Det avser oftast inte att vara synonymt med heterosexuell, utan betecknar främst (det finns säkert olika åsikter om detta) en person som lider av överensstämmelse mellan tilldelat/"biologiskt"/statsregistrerat/etc kön och upplevt/mentalt/önskat/whatever kön. (eller oftast inte alls lider av detta faktum, skulle det väl kunna hävdas.)
Ordet är alltså använt i motsattsställning till trans, när trans används i sammansättningar som t.ex. transsexualism, och att kalla det en förkortning kan väl vara lite milt vilseledande, det är ju ett latinskt förled helt enkelt.
Att avvisa cis som benämning är ju kul, men varför acceptera att kallas hetero, om man tillåts fråga?
Ok tack! Jag såg cis första gången igår o tycker det påminner om CSN. Jag skulle nog inte kommit på att kalla mig heter o eller square Heller men nu finns ju den här indelningen o har man haft tendensen att attraheras av män i en rad så går det kanske att kalla sig bi i teorin och heter o i praktiken. Jag skulle egentligen föredra att slippa kallas heter o oxå. Men hbtq skulle jag vägra kallas om jag kände på mig att jag ingick där så jag skulle nog vara en hbtq dissident.
SvaraRaderajag sittermed min ssmartphone på ljusterapicafe, vill tillägga att sett utifrån så verkar det finnas paragrafryttare och besserwissrar som uttalar sig som företräderar för en grupp som kanske ej är mer ortodoxt hbtq än vad jag är cis, och som tror att meningen är att alla människor ska bilda så olika grupper som slåss för sig själv alltså särintressen, det ska alltså inte finnas något gemensamt och man får inte tala om varandra. Det är väl det som är identitetspolitik och den förutsätter sekterism verkar det som.
SvaraRaderaGillar inte heller odlingen av hat mot barn och barnfamuljer som finns i vissa hbtq kretsar, eller att de använder square eller hetero som skällsord.
SvaraRaderaNu sitter jag framför datorn och kan svara lite mindre robotaktigt...
SvaraRaderaJag har svårt för den terminologin överhuvudtaget, jag uppfattar den som både rigid och luddig på en gång.
Jag vet inte om det är nödvändigt att jag intygar att jag inte är en "fob", i så fall är jag HBTQ-terminologifob.
Det var en reklam på TV med en person som bland annat sa: "I was born this way". Då tänkte jag - jag säger bara vad jag tänkte nu alltså: ok är det en hermafrodit alltså? För det är väl svårt att avgöra om en läggning är medfödd? Det som kallas för trans är väl tvärtom någon som inte går med på någon medfödd könsidentitet. Eller? Jag har för mig att reklamen var inför Pride-festivalen, och det blev väldigt märkligt eftersom uttalandet då skulle representera en hel grupp som påstods vara medfött annorlunda. Jag förstår inte riktigt varför medföddism plötsligt skulle vara ok, så länge det inte handlade om heterosexuell medföddism.
HBTQ verkar ibland handla ganska mycket om att attackera normen (och det förekommer ju att heterosexuella blir hånade för att de lever i parförhållande med barn - ibland verkar det som om homosexuella par som lever stadgat också blir anklagade - som om homosexuella hade ett särskilt ansvar att vara frigjorda, polyamorösa, annars är de alldeles för präktiga. Jag gissar att det finns ganska många homosexuella som inte riktigt gillar att bli hånade på det sättet).
Det här är säkert en diskussion som redan pågår.
"Queer" har ibland också kunnat stå för allt möjligt annat, varav en del skulle kunna spä på fördomar: exempelvis har jag hört en person säga att queer mycket väl kan handla om tidelag och pedofili.
Inte vet jag, hen kanske ville provocera.
Men please, släpp det där. :-)
Kajsa Ekis Ekman blev utfryst för att hon kallade en manlig transa han. Hon skulle inte längre bli inbjuden att hålla föredrag och det ordnades kampanjer för att inte länka till hennes artiklar.
SvaraRaderaRoliga människor de där...
Jag såg det - det var också första gången jag såg uttrycket "cis".
SvaraRaderaJag förstår inte hur någon står ut med att befinna sig i den där dogmatismen.
Det finns tydligen något som heter PAK/PAM också.
SvaraRaderaag tror att man måste vara väldigt försiktig med att ha åsikter om det här. Det blir så lätt missförstånd.
SvaraRaderaJag skulle åtminstone dra mig för att ge mig in i den debatten...
Vit heterosexuell gubbe ;-)
T.S Älgot
Ligg lågt, T.S Älgot.
RaderaJag får väl i högsta grad erkänna mig skyldig till det barnhat, användade av hetero som skällsord och hån av samhällstillvända homopar som du säger att du ogillar. Jag skulle förstås inte alls kalla det hat eller hån, men då jag är av åsikten att man måste acceptera andras upplevelser tvingas jag väl tillstå att det nog är just jag som åsyftas som en av förövarna av dessa olustigheter.
SvaraRaderaFör mig har det alltid handlat om att försöka föra frågor från ett individuellt till ett samhälleligt plan, och att utgöra en kulturell motvikt. T.ex. när det handlar om en instititution som äktenskapet, så uppskattar jag motröster mot den enorma bröllopspropagandan, röster som kan påminna om allt elände denna förtryckande institution orsakat såväl historiskt som i samtiden, och jag har uppriktigt svårt att se att detta skulle vara en attack på personnivå.
Det handlar helt enkelt om ganska vanliga gamla feministiska insikter om kropp och sexualitet i ett patriarkat, det skapade könet etc. Allt sådant som rör alla människor, inte alls bestämda grupper som ska inringas, tilldelas en bokstav, och utsättas för samhällets omsorg (ibland på villkor av att det är medfött, därav den reaktionära vurmen för "medföddism" som du kallar det).
Men rätt som man håller på och tycker man slår ur underläge så upptäcker man att man varit med och skapat ett pk-monster, lättkränkt som en heterosexuell vit man, och helt utan sinne för proportioner, som slår vilt omkring sig och beskyller folk för det ena och det andra, och inte har förstånd att rätt uppskatta en debatternas estradör som Kajsa Ekis Ekman. Mot dumhet kämpa bestämt gudarna förgäves.
Eller så är det helt enkelt så att en utjämning har skett, och ni heterosexuella cis-personer ;-) numer också får finna i er konstanta dagliga kränkningar. Detta kan ju antingen ses som ett framsteg, eller som lite trist att inte samtalet om sexualpolitik kunde utvecklats i en lite mer produktiv, och lite mindre crazy riktning...
Tack tk! Jag svarar längre i kväll, vill bara säga tills vidare att jag ju vet att icke-cis-personer är med om en massa hån och kränkningar, allra mest kanske i plugget och på nätet; men det är något med själva terminologin och sekterismen (som jag uppfattar det alltså) som jag tycker är trist, och kontraproduktivt. Jag håller ju abslut med om att familjefixeringen - när den framställs som ett ideal, och att den som inte har barn är en loser eller en paria (det har jag ju varit med om själv, att få pikar om barnlöshet) eller att den som lever i en etta är en "överårig deprimerad singel" "lever i en lite etta fast hen är över... nn år" (såna uttryck svänger sig även hedonistisk vänster med). Så det är jag helt överens om.
RaderaMen det är något med språkbruket, terminologin, och den här viljan att barrikadera sig, som jag har svårt för.
återkommer, intressant att diskutera!
Ja jag har aldrig fattat varför "samhällstillvända" homopar blir så dissade som de faktiskt bli inom hbt-rörelsen. Som att det är ett krav att ha en viss livsstil (lite oklart vilken) bara för att man råkar vara homo. Det är en jäkla röra i terminologin ö.h.t. Samma person kan förespråka surrogatmammor och vara emot barnfamiljen. Att heterosexualitet brukar beskrivas som det allra värsta som finns är väl ett slags hämnd.
SvaraRadera"Plakatsexualitet" - kanske är det när man gör politik av sexualitet. Men det går inte att styra politiskt vilken läggning folk har. Det är individuellt.
Zigge
Nej, jag tycker att det ger ett kontrollfreakigt intryck, som sagt var. Som om det slagit över från rätten att leva sitt liv som man vill så länge det inte går ut över andra, samt låta bli att moralisera över andras levnadssätt - till försök att stöpa om andras läggning eller levnadssätt.
RaderaFör övrigt anser jag att kultursidesskribenter ska börja skriva för allmänheten, och inte för varandra.
SvaraRaderaVad är det här, till exempel?
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/judith-kiros-identitetspolitik-och-vanster-politik-ar-inga-motpoler/
Öppna nättidskrifter där såna här diskussioner kan föras. När det är så uppenbart att en skribent inte vill nå ut till fler än en liten klick, så ökar det avskyn mot kultursidor, intellektuella mm.
Idag finns det en uppfattning att folket ska ha artiklar som handlar om Let's Dance, dokusåpor, selfies mm, gärna lite pseudopsykologiserande och skrivet i vi-form: "Därför gillar vi Big Brother", "Vår självbild förändras på djupet av selfien".
Övriga artiklar ska rikta sig till en liten krets som är införstådd med lingot och visar upp sig för varandra.
Det här gäller också t.ex artikeln där Carina Rydberg ber Roy Andersson om ursäkt för att hon dragit igång en debatt om honom.
Är det inte lite trist att bara sitta och gnälla?
RaderaDu skriver om "rätten att leva sitt liv som man vill så länge det inte går ut över andra, samt låta bli att moralisera över andras levnadssätt - till försök att stöpa om andras läggning eller levnadssätt."
Ett liberalt synsätt. Alla ska sköta sitt och satsa på sig själva. Men det GÅR ut över andra!
Men hbtq och queerfeminism handlar INTE om att försöka stöpa om andras läggning! Det handlar om att vidga och revolutionera världen tills den välkomnar alla lika mycket!
Ett homopar kan sträva hur mycket som helst efter acceptans. Vara präktigt samhällstillvänt. De lurar bara sig själva för det finns ingen sådan acceptans! Ännu mindre för transpersoner som kan ha det svårt inom rörelsen också. Varför är det så hotfullt med tanken på representation och att andra grupper kräver att bli hörda och få ta plats i världen? Du behöver inte oroa dig, ni cispersoner är i majoritet.
IA
Nej jag menar inte att alla ska sköta sitt och satsa på sig själva. Men jag har svårt för HBTQ-teoretiserande texter. Jag förstår inte poängen i att dela in folk i grupper utifrån deras sexualitet. Eller att säga "det här ska du inte uttala dig om eftersom du är cis!" Sånt förekommer ju. "Du får inte vara med för du är cis!" Jag fattar inte heller riktigt varför det skulle vara kränkande att kalla en transkvinna för han. Eller om det var tvärtom. Sekterism och separatism har jag också rätt svårt för, och tongångar i stil med "nu är det vi som ska ta över makten!"
RaderaEn hel del handlar ju om nätfenomen som att blocka, utesluta folk för att de länkat till fel person, eller för att de inte har rätt åsikter, eller något annat. Jag vet inte om jag tycker att det är hotfullt, men det är dystert.
Som Lidija Praizovic, eller? Jag tyckte du sänkte dig totalt när du tog ställning mot henne.
RaderaUrsäkta att jag tar upp det igen, jag brukar gilla det du skriver men i den diskussionen avslöjade du var du kommer ifrån: vit medelklass. Alltid samma ironiskt nedlåtande tonfall. Det kanske är dags att inse att helt nya krafter är rebeller idag.
IA
Det är absolut ok att ta upp gamla ämnen och trådar.
RaderaJag svarar senare.
Nuförtiden väsnas min mobil när det kommer kommentarer i bloggen.
RaderaOch när jag går på café kan jag se exakt var jag är, i mobilen. Fikets namn, alltså.
Men bli inte oroliga nu, jag ser inte var ni är.
:D
Nu ska jag svara.
RaderaJa det har kommit en helt ny generation - men jag skulle snarare säga revolutionärer än rebeller. Plötsligt är en av de mest dominerande litterära strömningarna kommunistisk. Det ingår att det ibland är ett slags kollektiv diktning, det handlar om litterära grupperingar.
Jag är inte kommunist, det har jag aldrig varit. Vänsterpartiet har inte införande av kommunism på programmet längre (och v anses ganska så mjäkigt av de riktiga kommunisterna). Jag röstar för det mesta på V.
Men jag är snudd på sosse. Hehe. Och sossar ses ofta med förakt i litteraturkommunistiska kretsar.
Men jag tycker som Commendente Marcos, demokratin förutsätter att om majoriteten är emot kommunism, så blir det ingen.
Så menar jag också.
Det här är mycket mossiga åsikter - förresten kan jag väl erkänna att jag leker lite med språket och anlägger ett lite ålderdomligt tonfall ibland, "minnet det minnet" osv. Alltså mitt tonfall är nog lite grann en reaktion på de här litterära gerillornas språk.
Nu har jag kommit en bit bort ifrån att svara på din kommentar. Men jag börjar här, svarar längre i nästa kommentar.
Jo: jag har ju bestämt mig för att läsa om ’Isis mamma är genusvetare, skribent och konstnär. Min mamma är f.d. städerska, kokerska och dagisfröken, numera förtidspensionär med diagnosen fibromyalgi’, försöka läsa den mer förutsättningslöst - jag gillade den inte första gången jag läste den, och det är väl inte direkt meningen att man ska gilla den heller - som jag minns det innehöll den ett slags idolporträtt av skrivarkursledaren, Athena, och tillsammans med angreppen på kursarna fick jag en konstig magkänsla av det. Jag tror att jag redan hade hunnit läsa några artiklar av Lidija Praizovic innan jag läste texten i ConstLiteraryPreview, och att det påverkade läsningen.
Radera