Jag hänger inte med i popmusikens utveckling alls, bland annat för att jag inte lyssnar på P3 - det ska jag ju inte heller, P3 riktar sig enligt lag till folk som är under trettioåtta år.
Den här indelningen i generationer - man skulle kunna tala om en generationsapartheid, även om man bör undvika att jämföra något tungt och brutalt med något relativt oviktigt - är ganska ny. Tidigare var ju P3 en kanal för blandad populärmusik, medan P2 ägnade sig åt klassiskt och P1 tog hand om snacket.
En gång gjorde jag en riktig fadäs ska ni veta - det var ett önskeprogram, jag minns inte vilket, och jag ringde in och önskade Kliff av Ola Magnell (jag har sedermera fattat att den typen av musik anses extremt töntig). Jag fick höra att den sortens musik inte ingick i profileringen av utbudet.
Utbudsprofilen kanske det hette.
Men jag fattar inte - vad är det för fel med variation? Varför skulle man inte kunna gilla både techno och progg, eller konfrontera sina öron med musik som är lite annorlunda än den man själv spontant hade valt?
Idag ville jag råda bot på min egen ignorans, utmana mig själv och lyssna på en topplista på P3.
Jag trodde först att den hette Digg-listan. Jag tyckte det var ett riktigt skojigt och trevligt namn, alla tiders faktiskt. Men den hette DigiListan.
Och ja, jag ska göra en lång historia kort eftersom jag inte orkade lyssna särskilt länge: småpipiga kvinnoröster mot såsig bakgrund och mycket eko, nasala tunna mansröster mot skramlig ointressant ljudmatta, den ena efter den andra, och nä - jag hade inte gillat det när jag var ung heller.
Det hör kanske till saken att jag inte tyckte att 80-talet var något särskilt intressant musikaliskt årtionde att vara ung på, och sedan dess har det inte dykt upp särskilt mycket som har fått mig att spetsa öronen på samma sätt som äldre poplåtar, från 60- och 70-talen, gör.
Melodin avskaffades så gott som helt i och med rapens genombrott (Sugarhill Gang med Rappers Delight var det absolut urcoolaste jag visste när jag var fjorton, men sen dess har jag tröttnat på pratsång, och med några stycken lysande undantag tycker jag att rap är rätt segt).
Nu tycker jag att ungdomen har ett ansvar för att ta fram något helt nytt. Popmusiken har låtit mer eller mindre likadant i minst tjugo, kanske 30 år. Gamlingars plikt är att gnälla, ungdomens att se till att det inte var bättre förr.
Jo det är tänkbart att jag skulle missa det fina i kråksången om det dök upp något som hade ett sound som verkligen var nytt. Det är förresten tänkbart att P3 är fel kanal att lyssna på, om man vill höra riktigt het och spännande musik (tipsa gärna om ni känner till några hyvens band).
Jag vill föreslå ungdomen, att den återvänder till melodin.
Adriano Celentanos gamla hit Azzurro, framförd av Squadra Azzurra.
Jag tror inte att melodier kan ta slut, det borde vara så att ett fåtal toner kan kombineras på ett oändligt antal sätt.
Så kom igen nu! Punken är avsomnad, rapen institutionaliserad, rocken går på tomgång, det är dags för något nytt.
Insjungningen av Azzurro är från 2006.
SvaraRaderaMvh.