Godhetsapostlar och husnegrer

Under allt snack om att "samlas kring högre värden", "upplysningens hjärtpunkt" och polisens "tapperhet, mod och värdighet", så kan det vara lätt att glömma att Charlie hebdo är (eller var) väldigt rabulistisk vänster, innan den (enligt somliga) spårade ur.
Fiskpinnarna firar större triumfer än Svenne banan (den senare litar inte på att det är fritt fram nu, för det vet man ju hur det är med godhetsapostlarna i PK-maffian, de bevakar bara sina egna privilegier).

Jallafall, annars får man verkligen säga att yttrandefriheten har tagit ett rejält kliv framåt. "Att vara Charlie" kan betyda lite vad som helst. T.ex att kalla någon "husneger".

Jag sitter just och läser ett brev som en före detta medarbetare på Charlie Hebdo, Olivier Cyran, skrev till tidningen 2013. Han sa upp sig 2001 för att* han tyckte att Charlies förgörande skratt alltför mycket hade börjat likna imbecillernas skeva flin. För att koka ner en lång fransk text till en liten svensk köttbulle så gillade Olivier C inte den nya tendensen i Charlie, som gick ut på att ställa ett förment civiliserat Väst mot en öken av obskurantistiska muslimer. Så han sa upp sig.
Personligheten mot hjordinstinkten: han sa upp sig. Inte för att han ville ha ett hyfsat tonfall utan han sa helt enkelt upp sig för att han sa upp sig.

"Allt är förlåtet" på förstasidan, tidningen kommer ut i morgon. Mohammed gråter och säger att han är Charlie. Kan tolkas på flera sätt. Enligt en intervju ska de driva med sig själva.

Och förresten, om jag inte redan gjort det vill jag tipsa om artikeln Unmournable bodies, i The New Yorker, skriven av Teju Cole. 





* Jag verkar ha heroiserat Olivier Cyran en aning. Det stämmer att han tyckte att det förgörande skrattet börjat likna ett imbecillt flin, och att han inte gillade tidskriftens nya tendens, och att han skrev ett kritiskt brev 2013, men det var inte därför han sa upp sig från början, utan av någon annan anledning som jag kanske får anledning att återkomma till när jag har läst hela brevet.