Nato ett dyrt sätt att sätta Sverige på pottkanten

Lästips: denna artikel av Leif Pagrotsky.
Ja till Nato är en farlig budgetmyt.

 Ibland tänker jag förstås att jag måste försöka byta perspektiv, leva mig in i ett Ja till Nato om inte annat för att det är kul med omväxling och omväxlande med variation. Lite i stil med en sådan där skolövning där man fick lära sig argumentera både för och emot en åsikt oavsett vad man själv tyckte. Jag har ju läst vad Natoanhängarna skriver. Det skulle inte vara någon konst att svänga ihop några rader.
I allmänhet brukar jag vara en anhängare av nyanser, tvekan och ambivalens. När det gällde EMU, till exempel, så var jag inte alls säker. Idag är jag glad att jag röstade nej, och önskar att jag röstat nej till EU också - även på den punkten var jag tveksam när det begav sig.
I Natofrågan - ingen som helst sådan vacklan.

Pagrotsky skriver:

Att gå med i Nato skulle inte alls leda till ökad säkerhet till lägre kostnad utan till motsatsen: Ökad risk att bli indragna i krig och dessutom dramatiskt högre kostnader för Sveriges folk.
  

 Exakt.

En del av kostnaden för ett Natomedlemskap kan gärna läggas på försvaret i stället. Kanske hela avgiften, hellre det än att begå en säkerhetspolitisk idioti. Jag är alltså försvarsvän, jag tror inte att Sverige skulle klara sig finfint utan något försvar alls.
 Återinförande av värnplikten tror jag också är en bra idé; i våra dagar borde även kvinnor omfattas av den. Övningar i civilt försvar borde utökas och organiseras bättre, som en självklar del av försvarspolitiken.

Som medlemmar i Nato skulle vi exempelvis riskera att hamna på Turkiets sida mot kurderna. Det finns många sådana konflikter som Sverige skulle dras in i, och det finns inga garantier för att vi ska kunna ställa oss utanför. Spänningen i Östersjöområdet kommer självklart att öka vid ett inträde.
Förespråkarna brukar tala om att Sverige får "ökat inflytande" om vi går med. Mycket naivt resonerat, om det nu inte handlar om cynisk manipulation av opinionen.
När man betänker att det gick nåt så in i helvete fort för Sveriges Riksdag att klubba igenom ett deltagande i Libyenkriget, får man en försmak av vad ett totalt avbräck från neutralitetsidealet skulle föra med sig.
Sverige har redan smygnatofierats långt utöver det taktiska dubbelspelet under efterkrigstiden. Det senare kan man tycka vad man vill om - rent och skärt hyckleri eller pragmatiskt förnuft på grund av det geopolitiska läget. Ett regelrätt medlemskap är dock något helt annat och det skulle ha stora konsekvenser för Sverige.
Det är för sent att dra sig ur; just det oåterkalleliga, obönhörliga, ofrånkomliga som förespråkarna försöker hamra in känns ju igen från EMU-debatten: går vi inte med så går Sverige under, det finns inget val.
Men svaret är nej, det är inte för sent, och nu vill jag se en kraftfull gir tillbaks mot alliansfriheten.

Bloggens husälg har inte heller rört sig ur fläcken. Helt oomkullrunkelig.

Ja jag står här fortfarande. Frågor på det?